1. Infernaliskt snälla. Du har säkert mött de förment snälla som lägger huvudet på sned och inleder med:  Jag säger det här bara för att vara snäll/för att jag bryr mig … och sedan levererar ett diaboliskt påstående som får dig att vilja krypa ihop i fosterställning. De är i själva verket utpräglat ondsinta typer som mår bra på bekostnad av andras olycka. 

2. Hjärntvättade sektgoda. Antingen så är supersnälla av naturen extremt mottagliga för irrläror eftersom de snälltolkar allt till överdrift, eller så blir nyfrälsta snälla på grund av överproduktion av endorfiner. Oavsett orsak vet vi hur det slutar. Med katastrof och Koolaid. 

3. AI-modifierade: Stepfordfruar eller Musks Teslabot Optimus kan förvisso programmeras till foglighet, men det torde vara smidigare - och billigare - att helt enkelt sätta in ett lojalitetschip i kritiskt tänkande anställdas hjärnor. Förutom att bli ytterst tillmötesgående mot såväl kollegor som chefer, sätter de chippade alltid in i diskmaskinen och grumsar aldrig om kollektivavtal.

4. Godhetsknarkare: Går igång på snällhet och odlar med förkärlek myten om sig själva som hyvens individer genom att proklamera hur goda de är så fort tillfälle ges. De donerar gärna till bättre behövande, men bara om det syns på sociala medier och räddar kattungar enbart inför publik. Gränser mellan god och självgod är oerhört tunn. 

5. Flumsnälla. Visst är flumsnälla joviala, men det är ett kemiskt framkallat tillstånd. Folk knaprar antidepressiva som aldrig förr och forskare noterar att guppys som exponerats för lyckopiller blir mer sårbara för rovdjur. Det kan således inte uteslutas att läkemedelsindustrin (möjligtvis i samarbete med blodtörstiga utomjordingar) siktar på världsherravälde genom att förvandla oss alla till loja, goda underlydande. 

Man ska vara snäll. Men hur gör man? Att ge en komplimang eller hjälpa till att bära något tungt räcker inte. Nu hörs allt oftare ett begrepp som försöker ringa in det där andra som ska till – nämligen att snälltolka.

Väldigt många människor verkar tro att de styrs av förnuftet och att de själva förhåller sig objektivt till omvärlden. Men i själva verket är våra känslor ständigt inblandade.

Vi känner glädje, ilska, skam, skuld och det påverkar våra reaktioner. Forskning visar att negativa känslor på jobbet kan leda till stora problem, till exempel om vi upplever att vi inte duger.

Det är ett slitet uttryck, men vi är varandras arbetsmiljö. Ett sätt att ta ansvar är att rannsaka hur vi tolkar andras ord och handlingar. För tolkar gör vi. Och tyvärr är det vanligt att vi fel- eller till och med fultolkar.

I stället borde vi snälltolka. Det handlar om att tro att den andre vill oss väl. Och att stå emot den första reaktionen. Kanske ställa en följdfråga innan vi exploderar. Fundera på om det finns någon förmildrande omständighet till agerandet. Avstå från att döma ut en person för snabbt.

Har du testat att läsa om ett mejl, som du först blev irriterad på, med en vänlig – eller åtminstone neutral – röst? Då upptäcker du förmodligen att du borde ge mejlaren en andra chans.

Självklart ska vi inte låta andra kränka oss. Men om vi lite oftare tänker oss in i den andra personens situation kommer vi att kunna rensa bort onödiga konfliktytor. Svälj din gliring eller taskiga kommentar, titta dig själv i spegeln – kanske har du själv sagt eller gjort något dumt någon gång?

Tv-serier om livet på kontor gör succé. The Office, Severance eller Ring min agent blev alla tittarfavoriter. Att göra musik om tillvaron som tjänsteman är ovanligare – men det är just vad Anders Strandberg har gett sig på. Till vardags jobbar han som it-konsult och på fritiden skriver han låtar som ”Human resources” (om mr. Peterson som blir inkallad till HR efter att ha betett sig otrevligt och kollat på porr), ”The company party” (om hur cheferna vill sitta så nära vd:n som möjligt och skrattar för högt åt hans skämt på jobbfesten) eller ”Productivity reporting” (om att vara övervakad och hetsad att arbeta snabbare).

Blir det roligare att jobba när du kan göra musik av jobbet?

– Det blir det väl. Jag trivs bra med mitt jobb, men det är klart att det är kul att skriva musik om det. Några av låtarna har jag skrivit för att roa mig själv och mina kollegor. Ibland skriver jag en låt och skickar runt till kollegor, för att få ett litet skratt, haha. 

Är det jobbterapi att skriva låtar om jobbet?

– Det handlar nog mest om lust, faktiskt. Jag gör det för att det är kul, helt enkelt. 

Dina låtar är lite vassa. Får du aldrig sura kommentarer från HR?

– Hittills har jag inte hört något från HR. Jag vet inte ens om de har lyssnat. Human Resources handlar om min chef, mr. Peterson. Och han tog låten med gott mod, han tyckte nog att den var rätt kul. Så här långt har det bara varit positiv feedback.

Vad kom först – musiken eller it-konsultandet?

– Jag började spela i band redan som tonåring. När jag var runt 24, 25 började jag skriva egna låtar. Då skrev jag mest på svenska, i svensk vistradition. Det höll jag på med som hobby i ett antal år. När jag blev it-konsult slutade jag mer eller mindre att skriva musik. Jobbet tog över och det blev mycket jobbresor. För några år sedan blev jag sugen på att ta tag i musikintresset. Och det som kom ut var låtar om jobbet, haha. 

Jobbet hade tagit över ditt liv?

– Precis. Så jag totade ihop några låtar och kände att det var riktigt kul och bestämde mig för att göra ett album av det.