Riksrevisionen ska granska om de lönekartläggningarna företag måste göra enligt lag verkligen leder till minskade löneskillnader mellan könen. Unionens egna undersökningar visar dock att kartläggningarna har effekt.
Diskrimineringslagen har ändrats flera gånger och beroende på vilken regering som suttit vid makten, har kravet på lönekartläggningar sett olika ut. För två år sedan återinfördes kravet på att arbetsgivare ska göra en årlig lönekartläggning och analys, trots att Svenskt Näringsliv knorrar över att kartläggningar är dyra och onödiga.
Nu har Riksrevisionen meddelat att de ska granska diskrimineringslagens krav på aktiva åtgärder. Bakgrunden är att trots att lagen har snart 20 år på nacken, har män fortfarande cirka elva procentenheter högre lön än kvinnor. Den oförklarade löneskillnaden, alltså när hänsyn tagits till yrke, utbildning och position, är för närvarande fyra procent.
Illustration: Colourbox
Unionen menar att lönekartläggningarna fyller sitt syfte. I en undersökning bland förbundets klubbar, som publicerades vid årsskiftet, framgår att kartläggning i drygt hälften av alla fall lett till att orättvisa löner justerats eller att andra åtgärder satts in.
Unionenrapporten visade också att det fanns uppenbara brister i arbetsgivarnas förmåga att sätta rättvisa löner och att bara sex av åtta företag levde upp till lagens krav.
Resultatet av Riksrevisionens granskning planeras att publiceras i maj nästa år.
Var fjärde kvinna frågar hur kollegorna mår varje dag. Motsvarande siffra för män är en tiondel. Det visar en enkät av Novus i samarbete med Make Equal.
Brukar du ställa frågor om hur kollegor mår? Om du är kvinna är det troligare att du svarar ja på frågan enligt en Novus-undersökning som gjordes i april i samarbete med jämlikhetskonsulterna Make Equal.
Drygt var fjärde kvinna uppger att de själva har uppmärksammat kollegors mående minst en gång varje dag under senaste månaden. Motsvarande siffra för män är tio procent.
Ungefär lika många män som kvinnor uppger att de själva uppmärksammat kollegors mående minst en gång per månad.
Inte bara ”Tjena – läget?”
Alva Karlsson, jämlikhetskonsult på Make Equal, betonar att den sociala arbetsmiljön är en viktig, men ofta osynlig del i trivseln på arbetsplatsen.
– Både män och kvinnor ställer frågor om kollegors mående, alltså frågor som är inte bara är: Tjena, läget? utan mer lyssnar in och tar till sig det kollegor säger.
Mer än dubbelt så många kvinnor som män upplever också att kvinnor i högre grad plockar bort andras koppar eller glas på kontoret. Enligt undersökningen är det också fyra gånger fler kvinnor som upplever att kvinnorna i högre grad tar ansvar för att ta anteckningar under möten.
Fler kvinnor ökar uppskattningen
Ett trevligt klimat gör att fler mår bra och vill stanna kvar. Men sällan får de som gör de små outtalade och osynliga uppgifterna cred, karriärutveckling eller lönepåslag för att de är sympatiska lagspelare som lyfter andra. Tvärtom kan det enligt studier påverka karriären negativt för individen, trots att arbetsplatsen gynnas.
– Det här är en fråga som vi märkt på arbetsplatser att det är lite extra svårt att ta på. Det går inte att skapa roterande scheman kring vem som sköter det sociala, men det är osynligt arbete, något som tar tid och påverkar arbetsmiljön, säger Alva Karlsson.
Vad får det här för effekter?
– Alla de osynliga arbetsuppgifterna är ingen stor grej var för sig, och nödvändigtvis inget som upplevs som jobbigt. Som att prata om helgen, det är inget man tänker på som en uppgift, men om samma personer också tar anteckningar och fixar fika blir det många timmar.
Ska kvinnor vara mindre sociala eller män mer?
– Det handlar inte om det, utan om att börja synliggöra och ge cred till de som gör det här arbetet och hur vi är som personer. Vissa har lättare att ta socialt ansvar vilket är viktigt för arbetsplatsen. Är man inte så bra på det kanske man kan göra något annat extra. Hur creddar man de där som är skickliga i det sociala?
– Prata om att du uppskattar att personen frågar hur du mår. Det kan kännas skönt att någon märker det. Det kan även komma upp som något positivt i medarbetarsamtal.
Blir man inte mindre produktiv av att sitta och prata?
– Det behöver inte ta särskilt lång tid, jag tror få sitter och tar socialt ansvar åtta timmar per dag. Men om det är samma personer som kanske också städar efter fikan, tar anteckningar och gör en sammanlagd insats som inte ger personen någon uppskattning blir det en ojämlik utmaning.
Förväntas det av kvinnor att de ska ta mer socialt ansvar?
– Ja, vi har sociala förväntningar på att kvinnor ska göra det. Om de inte gör det straffas de för att de inte stöttar och hjälper till. Men när män inte gör det så funderar man inte över det. Och om en man tar socialt ansvar anses det jättebra att han till exempel fixat fikat, säger Alva Karlsson.
Hur ska man kunna prata om osynligt arbete utan att män slår bakut?
– Det handlar inte om skuld, utan om att synliggöra saker som man inte alltid tänker på, utan tar för givet. Prata om det på arbetsplatsen. Har vi några osynliga arbetsuppgifter i gruppen som tenderar att landa i vissas knä? Nu finns ett handlingsutrymme. Vi kan skapa positiv skillnad för en mer jämlik arbetsplats.
Make Equals Osynligt-arbete-barometer i samarbete med Novus tar tempen på jämställdheten i svensk arbetsmiljö. Den senaste enkäten är gjord på 715 personer i åldrarna 20-65 år och ger en fingervisning om mäns och kvinnors upplevelse av socialt ansvarstagande.
”Osynligt arbete” på jobbet är uppgifter som:
• Hjälper företaget men som inte ingår i din arbetsbeskrivning eller i företagets/organisationens huvudsakliga uppdrag.
• Inte leder till några professionella fördelar för den som utför det.
• Ofta görs i skymundan.
• Inte kräver några särskilda specialkunskaper.
• Studier visar att kvinnor lägger 200 fler timmar än män per år på osynligt arbete, vilket kan påverka lön och karriär negativt.
Exempel kan vara brygga kaffe, föra mötesanteckningar, köpa fika, samordna presentinsamling - eller fråga hur kollegorna mår.
Källa: Lise Vesterlund, professor i nationalekonomi som forskar om ”non-promotable work” och har skrivit boken The No Club: Putting a Stop to Women’s Dead-End Work.
"Känslomässigt arbete" Begreppet ”känslomässigt arbete” fick genomslag 2017 i en viral krönika av nordamerikanska journalisten Gemma Hartley som sedan skrev boken Så jävla trött - om kvinnors känslomässiga arbete.