Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
I veckan har Sweden Game Conference arrangerats i Skövde. Det är ett evenemang som samlar över tusen deltagare, studenter, spelutvecklare och andra verksamma i branschen.
En del av Sweden Game Conference är Donna day, där enbart kvinnliga spelutvecklare och studenter möts. Donna är ett nätverk, grundat vid högskolan i Skövde, som arbetar för att göra spelutbildningen och spelbranschen mer jämställd.
Kollega ringde upp grundaren, Jenny Brusk, som också är lektor i datavetenskap vid Högskolan i Skövde, för att prata om evenemanget. I år var intresset för Donna day större än tidigare.
– Det har varit helt fantastiskt. Vi fick tyvärr avslå en del ansökningar, för att vi inte fick plats. Vi vill inte ha det för stort heller. Vi vill att man verkligen ska kunna lära känna varandra, säger Jenny Brusk.
Under Donna day får studenter träffa yrkesverksamma spelutvecklare – som under konferensen fungerar som mentorer – för att lära sig om arbetet, branschen och få koll på karriärvägar. Det första de valde att prata om var dock inte det, utan om sexism, sexuella trakasserier och diskriminering inom branschen.
– Vi valde att öppna med en sådan panel. Vi kände att vi inte kan arrangera en sådan här dag och låtsas att det här inte händer, säger Jenny Brusk.
Att det finns problem inom branschen har varit välkänt länge. I dag den 15 oktober är den nationella Metoo-dagen, fyra år efter att kvinnor runtom i samhället – inte minst i arbetslivet – började dela berättelser om hur de blivit bland annat trakasserade, diskriminerade och förminskade.
Så skedde också inom spelindustrin. Bara de senaste månaderna har det skrivits om att anställda på den svenska spelstudion Paradox – i synnerhet kvinnor – blivit utsatta för kränkande behandling. Dessutom har anställda på den internationella speljätten Blizzard protesterat mot en arbetskultur där kvinnor blivit illa behandlade.
Under Donna day var det en student som yttrade ”när jag hör det här vet jag inte ens om jag vill jobba inom spelindustrin”, berättar Jenny Brusk.
– Det här är ett problem. Vi vill ju att studenterna ska stanna kvar och att de ska vilja jobba i branschen. Det blev mentorernas uppgift att ge en annan bild, att berätta hur man kan tänka och agera, för att ta makten i sin egna händer. Om man märker att det finns sådana indikationer kanske man ska försöka byta arbetsplats. Det är ju lätt för oss som varit med länge att säga det, men jag tror också att det är viktigt. Det finns ett enormt behov av kvinnlig kompetens i branschen. Alla företag söker med ljus och lykta efter det.
Samtidigt, säger Jenny Brusk, ligger den verkligen makten att förändra något hos makthavarna inom företagen.
– För att förändra en kultur inom en grupp måste ledningen skapa den förändringen. Det går inte att ha en liten grupp som jobbar med jämställdhet och peka på den för att visa hur duktig man är, utan ledningen måste äga och styra frågan. Det måste också finnas en nolltolerans mot en sådan här typ av beteende. Man har hållit den här typen av män bakom ryggen. Det är inte professionellt att betrakta vissa medarbetare som stjärnor som kan ta vilket utrymme som helst. Det där är väldigt farligt.
Vad var annars det bästa med årets Donna day?
– Det var att titta ut över publikhavet och se det här mötet, mellan studenter och spelutvecklare, och den otroliga glädjen och inspirationen som mentorerna sprider. Det är det som gör att jag fortfarande engagerar mig i det här.
Brukar du ställa frågor om hur kollegor mår? Om du är kvinna är det troligare att du svarar ja på frågan enligt en Novus-undersökning som gjordes i april i samarbete med jämlikhetskonsulterna Make Equal.
Drygt var fjärde kvinna uppger att de själva har uppmärksammat kollegors mående minst en gång varje dag under senaste månaden. Motsvarande siffra för män är tio procent.
Ungefär lika många män som kvinnor uppger att de själva uppmärksammat kollegors mående minst en gång per månad.
Alva Karlsson, jämlikhetskonsult på Make Equal, betonar att den sociala arbetsmiljön är en viktig, men ofta osynlig del i trivseln på arbetsplatsen.
– Både män och kvinnor ställer frågor om kollegors mående, alltså frågor som är inte bara är: Tjena, läget? utan mer lyssnar in och tar till sig det kollegor säger.
Mer än dubbelt så många kvinnor som män upplever också att kvinnor i högre grad plockar bort andras koppar eller glas på kontoret. Enligt undersökningen är det också fyra gånger fler kvinnor som upplever att kvinnorna i högre grad tar ansvar för att ta anteckningar under möten.
Ett trevligt klimat gör att fler mår bra och vill stanna kvar. Men sällan får de som gör de små outtalade och osynliga uppgifterna cred, karriärutveckling eller lönepåslag för att de är sympatiska lagspelare som lyfter andra. Tvärtom kan det enligt studier påverka karriären negativt för individen, trots att arbetsplatsen gynnas.
– Det här är en fråga som vi märkt på arbetsplatser att det är lite extra svårt att ta på. Det går inte att skapa roterande scheman kring vem som sköter det sociala, men det är osynligt arbete, något som tar tid och påverkar arbetsmiljön, säger Alva Karlsson.
Vad får det här för effekter?
– Alla de osynliga arbetsuppgifterna är ingen stor grej var för sig, och nödvändigtvis inget som upplevs som jobbigt. Som att prata om helgen, det är inget man tänker på som en uppgift, men om samma personer också tar anteckningar och fixar fika blir det många timmar.
Ska kvinnor vara mindre sociala eller män mer?
– Det handlar inte om det, utan om att börja synliggöra och ge cred till de som gör det här arbetet och hur vi är som personer. Vissa har lättare att ta socialt ansvar vilket är viktigt för arbetsplatsen. Är man inte så bra på det kanske man kan göra något annat extra.
Hur creddar man de där som är skickliga i det sociala?
– Prata om att du uppskattar att personen frågar hur du mår. Det kan kännas skönt att någon märker det. Det kan även komma upp som något positivt i medarbetarsamtal.
Blir man inte mindre produktiv av att sitta och prata?
– Det behöver inte ta särskilt lång tid, jag tror få sitter och tar socialt ansvar åtta timmar per dag. Men om det är samma personer som kanske också städar efter fikan, tar anteckningar och gör en sammanlagd insats som inte ger personen någon uppskattning blir det en ojämlik utmaning.
Förväntas det av kvinnor att de ska ta mer socialt ansvar?
– Ja, vi har sociala förväntningar på att kvinnor ska göra det. Om de inte gör det straffas de för att de inte stöttar och hjälper till. Men när män inte gör det så funderar man inte över det. Och om en man tar socialt ansvar anses det jättebra att han till exempel fixat fikat, säger Alva Karlsson.
Hur ska man kunna prata om osynligt arbete utan att män slår bakut?
– Det handlar inte om skuld, utan om att synliggöra saker som man inte alltid tänker på, utan tar för givet. Prata om det på arbetsplatsen. Har vi några osynliga arbetsuppgifter i gruppen som tenderar att landa i vissas knä? Nu finns ett handlingsutrymme. Vi kan skapa positiv skillnad för en mer jämlik arbetsplats.
Make Equals Osynligt-arbete-barometer i samarbete med Novus tar tempen på jämställdheten i svensk arbetsmiljö. Den senaste enkäten är gjord på 715 personer i åldrarna 20-65 år och ger en fingervisning om mäns och kvinnors upplevelse av socialt ansvarstagande.
”Osynligt arbete” på jobbet är uppgifter som:
• Hjälper företaget men som inte ingår i din arbetsbeskrivning eller i företagets/organisationens huvudsakliga uppdrag.
• Inte leder till några professionella fördelar för den som utför det.
• Ofta görs i skymundan.
• Inte kräver några särskilda specialkunskaper.
• Studier visar att kvinnor lägger 200 fler timmar än män per år på osynligt arbete, vilket kan påverka lön och karriär negativt.
Exempel kan vara brygga kaffe, föra mötesanteckningar, köpa fika, samordna presentinsamling - eller fråga hur kollegorna mår.
Källa: Lise Vesterlund, professor i nationalekonomi som forskar om ”non-promotable work” och har skrivit boken The No Club: Putting a Stop to Women’s Dead-End Work.
"Känslomässigt arbete"
Begreppet ”känslomässigt arbete” fick genomslag 2017 i en viral krönika av nordamerikanska journalisten Gemma Hartley som sedan skrev boken Så jävla trött - om kvinnors känslomässiga arbete.