Det blev aldrig lagom för Peter. När han drack så gjorde han det rejält.
- Om jag skulle gå på after work en tisdag kunde jag tänka att det var lagom att dricka mellan en och tre öl, det är nog vad de flesta tycker är normalt. Och någon gång blev det också så, men det kunde lika gärna sluta med att jag satt hemma vid femtiden på morgonen med en bag in box bredvid mig.
Själv tyckte jag att jag drack som alla andra...
Alkoholen var med honom från det att han var ett litet barn. Hans föräldrar var alkoholister, liksom ett par nära släktingar. Och från det att han själv drack första gången i de tidiga tonåren kände han ett begär efter mer.
– Jag tror att jag föddes med känsligheten för alkohol. Som en allergi, ungefär som att man kan vara allergisk mot jordnötter. Ändå drack jag inte så mycket innan jag blev vuxen. När jag började på gymnasiet var jag väldigt ambitiös i skolan, kanske fyllde jag hålet i bröstet genom att alltid vara duktig.
Sedan blev det gradvis värre. På universitetet var kraven lägre och det blev mycket fest – och så småningom kom omgivningens reaktioner på hans drickande.
– ”Jo, vi ska ha förlovningsfest och du får gärna komma, men du kan väl försöka ta det lite lugnt med alkoholen? Eller kanske inte dricka alls?” Själv tyckte jag att jag drack som alla andra, kunde inte se att jag hade några problem.
Jag kände mig som en bluff som när som helst skulle bli avslöjad.
När studierna var över började Peter arbeta som programmerare. Han beskriver sig själv som ”datanörd ut i fingerspetsarna” och väldigt duktig på sitt jobb. Men den inre oron, rädslan, ångesten, ville aldrig lämna honom.
– Jag trivdes egentligen aldrig på jobbet, oavsett om jag drack eller inte. Jag kände mig som en bluff, som någon som när som helst skulle bli avslöjad, säger han.
Han drack mer och mer. Ibland försökte han minska mängden och lyckades emellanåt. I 30-årsåldern bestämde han sig för att helt sluta dricka, men efter ett år av nykterhet började han igen. 10 år senare gjorde han nästa försök.
– Jag var övertygad om att jag skulle få ett skitliv utan alkoholen, men tänkte att jag i alla fall skulle få behålla familjen och jobbet.
Jag byggde bilden av att jag behövde alkohol i mitt liv för att vara lycklig.
Några månader senare började han dricka igen. Då hade Peter sambo och två små barn. Alkoholismen påverkade även dem.
– Intellektuellt förstod jag att jag skulle förlora kontakten med mina barn och bli av med mitt jobb om jag fortsatte dricka. Men alkoholismen är en sjukdom, den skapar ett sjukligt begär. Det innebär att jag kunde älska mina barn så mycket som man kan älska sina barn, men samtidigt kröka. Jag kunde inte välja. Det är som en tryckkokare som hotar att explodera. Jag byggde bilden av att jag behövde alkohol i mitt liv för att vara lycklig.
– Ibland tänkte jag förstås ”aldrig mer”, men sedan ändrade jag mig. Då kom tankar av typen: ”jag kan dricka som alla andra”, ”det är ju semester” eller ”jag kommer ändå inte att lyckas sluta dricka”.
Med lögnerna kom distansen till min familj, mina vänner, ja till hela livet.
Peter pratar mycket om den inre svärta som han brottades med. Om att alkoholen – om än för en kort stund – då och då kunde få honom att känna ro. När han var påverkad kunde han vara i nuet, slippa tankarna på det förflutna och slippa oron för framtiden. Han blev ”spontan, modig och glad”. Men det blev nästan alltid för mycket och långsamt tog alkoholen honom allt längre bort från det som var viktigt i livet.
– Jag levde i en själslig död, mitt liv var bara fasad och lögner. Och med lögnerna kom distansen till min familj, mina vänner, ja till hela livet egentligen. De sista två åren drack jag varje dag. Jag vaknade på morgonen och mådde jättedåligt, fantiserade om att göra slut på mig själv. Men på något vis pallrade jag mig upp och gick till jobbet.
– Ibland drack jag på morgonen för att klara av det. Då tänkte jag att ”ikväll ska det bli en tidig kväll, jag dricker litegrann och går och lägger mig”. Men så blev det aldrig. Under kanske en timme på kvällen hade jag en period av livsglädje, med måttliga mängder alkohol, sedan hade jag överdruckit igen.
Peters sambo försökte få honom att minska sin konsumtion. Bad honom först att hålla sig till vissa dagar i veckan och sedan att sluta helt. Då började han dricka i smyg. Kollegorna märkte aldrig av hans alkoholproblem, men ett par gånger bad hans chef honom att hålla igen på drickandet vid jobbfester.
De första två åren fanns inte viljan i hjärtat.
För Peter kom vändningen först när han kom i kontakt med Anonyma Alkoholister, AA. Men det var en långsam process.
– Jag började gå på möten för fem år sedan, men de första två åren fanns inte viljan i hjärtat. Men så hände något. Jag betraktar det som en andlig upplevelse, som en nåd. Genom de 12 stegen hos AA fick jag hjälp att påbörja resan mot inre förändring. Genom den behöver jag inte längre alkoholen, som var min gamla lösning.
Peter tror att många svenskar värjer sig mot det andliga hos AA. Själv ser han det som något helt naturligt och som en förutsättning för att kunna fortsätta resan mot nykterhet.
– Liknande tankesätt finns inom mindfulness och i buddhismen. Befrielsen från tvånget att dricka kommer från en högre makt. Men vad den består av definieras inte. Du kan hitta den genom en kristen Gud, genom en islamsk Gud, genom mötet med de andra i gruppen. Det är en kärleksfull kraft som hjälper den som söker den.
Den 20 oktober 2013 drack Peter sitt sista glas. Han arbetar med sig själv varje dag, med målet att aldrig mer dricka. Men vet att statistiken talar emot honom.
– De flesta klarar sig inte, det vet jag ju. En man i min grupp hade varit nykter i 13 år. Han tänkte att han skulle testa att dricka ett glas och tre dagar senare hade han förlorat både jobb och lägenhet. På tre dagar!
Det händer att Peter saknar alkoholen.
– Inte ofta, men kanske fyra gånger om året. Säg att man sitter i en trädgård, har semester och solen skiner. Några kompisar har samlats för att grilla och vid lunch öppnar någon en flaska vin. Då kan jag känna saknaden. Jag får inte förneka att jag då och då får betala ett pris för min sjukdom. Men det är en dödlig sjukdom så jag har inget val.
Peter har slutat arbeta som programmerare. Han vet nu att han är bra på att hjälpa andra människor som mår dåligt och vill ägna sitt liv åt det. Peter läser psykologi och kanske ser han en framtid som anställd i någon församling. Han är engagerad i AA och mentor åt en man som nyligen påbörjat sin resa mot nykterhet.
– Det hjälper honom, men det hjälper också mig. Det är ett sätt att underhålla min andliga kondition. Jag är stolt över den resa jag har gjort, men också tacksam över att jag har fått nåden att kunna vara nykter.
Läs också: Oftast alkohol på julfesten
