Prick klockan 14 drar musiken igång. Dagens låt är Cake by the Ocean med DNCE och volymen är på gränsen för vad de små högtalarna mäktar med. Karin Surtmann står mitt i det långsmala kontorslandskapet och gör axelrullningar, kollegorna som släppt sina arbetsuppgifter för en stund följer hennes rörelser med stor inlevelse. Här på Stockholmsidrottens kansli har man infört pausgympa varje dag.

– Vi är ett par stycken som turas om att hålla i övningarna. Vi fokuserar på rörelser för att mjuka upp skuldror och nacke. Det handlar om ett kort avbrott där man blir varm, det är inget träningspass utan en paus med uppmjukning. En låt på tre minuter är lagom långt, berättar Karin Surtmann.

Det handlar om ett kort avbrott där man blir varm, det är inget träningspass.

Det är drygt ett år sedan kontoret började med pausgympan och nu vill ingen vara utan den. Till skillnad från den gemensamma träningen på onsdagar som mest lockar de redan frälsta är pausgympan något som alla kan vara med på.

– En period höll vi till inne i köket, men då var det många som missade när det började, nu kör vi återigen vid skrivborden och då kan ingen undgå det.

Halvvägs in i låten ropar Karin ”Är ni med?” Och får ett rungande ja till svar från kollegorna vid de höj- och sänkbara skrivborden. Det har blivit dags för utfall med syfte att aktivera lår- och sätesmuskler. Man skulle kunna tro att alla på Stockholmsidrotten är hurtbullar, men även om några är före detta elitidrottare intygar Karin Surtmann att medarbetarna snarare är ett tvärsnitt av befolkningen.

– En annan anledning till att vi började var att vi jobbar med folkhälsa och vill leva som vi lär, men givetvis behövde vi också minska på stillasittandet. Det är inget tvång att delta, det är några som aldrig är med och det är förstås helt okej, säger hon.

Som avslutning sträcker personalen armarna mot taket och gör svepande rörelser, när Cake by the Ocean ebbar ut ger man varandra en varm applåd.

– Det blir helt en annan stämning efteråt, mycket skratt och en härlig gemenskapskänsla – det känns verkligen som om vi är ett gäng. Den stämningsförhöjande effekten är en stor vinst med det här, säger Karin Surtmann och pustar ut.

För projektledaren Helen Alpstig har pausgympan blivit en välbehövlig energikick.

– Det är kul att göra något tillsammans och jag känner mig piggare och mer avslappnad hela eftermiddagen. Jag får mindre spänningshuvudvärk och blir inte heller lika fikasugen som tidigare. En gång när vi körde passet upptäckte folk på kontoret i huset mitt emot oss och började också göra övningarna, men utan musiken förstås.