På lokaltidningen Varas Värn täcker 31 reportrar Västergötlands häraden, socknar och bon. Platsen är viktigare än händelsen och minsta händelse hamnar i tidningen. Men i de lugnaste vatten...
Grattis till fantastiska recensioner! Har du förtjänat dem?
- På något vis är man alltid benägen att hålla med kritiken, positiv eller negativ. Den nya boken var en större satsning än mina andra. Jag jobbade med den ganska intensivt i sju, åtta år från att jag fick idén. Det effektiva skrivandet tog ungefär ett år.
Den larmande hopens dal är ingen insmickrande eller lättmemorerad titel. Hur kom den till?
- Den har att göra med ett avsnitt i boken som handlar om en traktormassaker. Samt med ett ställe i Heseikiels bok i Gamla testamentet där ett ryttarfolk från norr plundrar och dödar.
Att en roman har en källförteckning är mycket ovanligt. Du har en på sju sidor. Varför?
- Jag tänkte att det kunde vara intressant vare sig man har stora eller små kunskaper om ämnen som mossjordar, lövtäkter, Västergötlands äldre historia, medeltida borgar... Tips om var man kan få veta mer.
Ett så utmejslat språk som ditt brukar vara omskrivet otaliga gånger. Är det så?
- Inte alls. Jag tänker mer på vad som ska hända, vilka frågor jag ska lösa. Språket kommer av sig självt. Om man inte har något att uttrycka är det nog svårt att skriva väl.
Du använder varken pratminus eller citattecken för att utmärka direkt anföring.
- Tanken var att det inte spelar någon roll. Jag ville se det som en enda sammanhängande text. Och hoppas att det inte blir otydligt för läsaren.
Kan vi få en kort presentation av dig själv?
- Jag har varit författare och översättare i hela mitt vuxna liv. Som kulturjournalist har jag mest medverkat i Göteborgs Posten och lite ibland i Dagens Nyheter, alltid som frilans.
Skulle du kunna tänka dig att ha en anställning?
- Jag har vant mig vid att ha en egen lokal där det inte finns någon annan. För sju, åtta år sedan blev jag erbjuden att vara sommarvikarie på DN:s kulturredaktion. Som frilans lär man sig att inte tacka nej till några erbjudanden. På DN blev jag alldeles matt av alla människor omkring mig. Men visst var det roligt också.
Berätta lite om platsen där du bor, Västra Bodarne, en bit från Alingsås!
- Före järnvägen fanns där bara fyra gårdar. Senare blev det ett sommarviste för göteborgare. Tack vare att lokaltåget stannar här bor det nu cirka 1 500 personer här. Jag bor i en vacker liten villa med fru och tre barn.
Hur västgötsk och hur mycket bonde är du?
- Som de flesta andra har jag en kompakt lantlig bakgrund. Bara bönder från Alingsåstrakten så långt man kan se. Det mest exotiska är en släkting från Bollebygd, cirka tre mil bort. Jag kan sätta potatis och sköta ett hallonland, rensa ogräs och andra enklare trädgårdsgöromål.
På fotot rattar du en gammal traktor. Är det din?
- Nej! Bara för fotograferingen fick vi låna den av Grållesällskapet. Jag var inte betrodd att köra den. Grålle (en Ferguson) kom efter andra världskriget och sålde i cirka 30 000 exemplar. Ungefär hälften är kvar i körbart skick, ömt vårdade.
Du verkar vara beläst och berest. Stämmer det?
- Berest är jag egentligen inte. Jag åker nästan alltid till samma ställen på semestern. Helst till Irland om familjen inte protesterar alltför mycket och vill åka någon annanstans.
Hur fick du uppdraget att översätta Tolkiens Sagan om ringen?
- Det var inte min första översättning precis. Ändå ombads jag att göra en på prov och det var bra med tanke på att arbetet skulle ta tre, fyra år. Lyckligtvis var det ingen tidspress. Jag lärde mig att ta en sida i taget som en myra gör med varje barr.
