Måndagen den 19 januari 2015 sätter sig Per Lidman i Audin hemma i Piteå och kör till jobbet, precis som vilken arbetsdag som helst. Resan till ABB Composites i Öjebyn tar tolv minuter. Det är tio minus och solen har ännu inte gått upp.
Hä ä kört. Knoll och Tott var ju likbleka i ansiktet.
Strax före nio får Per Lidman, som är ordförande för Unionenklubben, mejl från ledningen om att infinna sig i konferensrummet nån timme senare. Från sitt kontorsfönster har han utsikt över gästparkeringen och ser hur några kostymklädda höjdare från huvudkontoret anländer. Han börjar ana oråd och spekulerar med kollegan Jan Lundmark, vice ordförande, om vad som är i görningen.
– Produktionen har ju gått bra sista tiden – kan det verkligen handla om neddragningar?
Lorentz Karlsson och Niclas Nilsson från Metall får också kallelsen, liksom företrädarna för Sveriges Ingenjörer och Ledarna. På väg till konferensrummet möter Lorentz och Niclas de kostymklädda cheferna i korridoren och förstår att något stort är på gång.
- Jag sa till Lorentz: Hä ä kört. Knoll och Tott var ju likbleka i ansiktet, säger Niclas Nilsson.
De slår sig ner vid det svarta konferensbordet. Cheferna med ryggen mot fönstret, de förtroendevalda med utsikt över ställverket utanför, där fabrikens produkter sitter monterade.
De slår sig ner vid det svarta konferensbordet. Cheferna med ryggen mot fönstret, de förtroendevalda med utsikt över ställverket utanför, där fabrikens produkter sitter monterade.
Beskedet kommer som en kalldusch:
Hela fabriken ska läggas ned.
Tillverkningen av större kompositdelar ska flyttas till Polen. Andra delar av verksamheten försvinner helt – det är billigare att köpa delarna från Kina.
– Hä va game over. På fem sekunder gick luften ur oss allihop, säger Niclas Nilsson.
– Vi var inte alls beredda på detta dråpslag, säger Per Lidman.
På eftermiddagen samlar ledningen de anställda i matsalen och berättar. Dagen kommer att kallas för Svarta måndagen, både av lokalpressen och personalen. Tiden efteråt är rörig. Folk reagerar olika – en del blir störtförbannade, andra apatiska. Men när den första chocken har lagt sig händer något. Ett jävlar anamma börjar gro hos de anställda.
– Vi skulle ha kunnat rulla över på rygg och lägga oss döda. Men vi ville inte. Vi spottade i nävarna och tänkte: Vi ska visa dem att de har begått ett misstag, säger Per Lidman.
Vi ska visa dem att de har begått ett misstag.
Fackförbunden kavlar upp ärmarna och jobbar på högvarv hela våren. De anlitar en löntagarkonsult för att få en egen bild av läget, de sitter i ständiga förhandlingar om hur avvecklingen ska gå till. De förhandlar fram avtalspensioner och villkor för dem som ska flytta med till Polen, man stöter och blöter hur och när, vem och varför.
Platschefen är bland de första som slutar, följd av många andra. Trots kompetensflykten måste produktionen fortsätta, nu än mer intensivt, för när nyheten kommer ut om att ABB ska skrota vissa produkter börjar kunderna bunkra upp och lägga in beställningar som aldrig förr.
I mars kommer varslet. Ledningen går vidare med nedläggningsplanerna trots fackförbundens skepsis.
Fastän många anställda är bedrövade och besvikna och en del, i synnerhet de äldre, mår väldigt dåligt fortsätter de enträget att visa framfötterna.
Vi ville avsluta med flaggan i topp.
Den kinesiska regeringen tidigarelägger vissa investeringar för att stimulera landets knackiga ekonomi och ger ABB en stororder. Fabriken lyckas slå fyra produktionsrekord och levererar med en punktlighet som aldrig förr.
– Vi ville avsluta med flaggan i topp. Vi är vana att ha det tufft, här är det först när kaffet fryser som vi gnäller, säger Lorentz.
Sammanhållningen är lika stark som den gemensamma känslan av att visa de ansvariga bakom beslutet vilket misstag de gör.
– Är du 57 har du oddsen emot dig att hitta nytt jobb. Det troligaste scenariot för mig var långtidsarbetslöshet, säger Sigbritt Ek, ekonom och Unionenmedlem.
– Jag har jobbat här sedan 1977, och att jag har varit kvar är för att jag trivs så bra med arbetskamraterna. Och det kanske låter konstigt, men sedan beskedet kom har vi blivit än mer sammansvetsade.
Vi hade ju inget att förlora på att vara totalt uppriktiga.
När en av toppcheferna från Zürich kommer till Sverige kräver Per Lidman och kollegorna att få träffa honom. Manish Gupta är högst tveksam, men avsätter till slut en halvtimme. De förtroendevalda är mycket nervösa inför mötet, men fast beslutna att ge Gupta osminkad information.
– Vi hade ju inget att förlora på att vara totalt uppriktiga. Det märktes på Gupta att han uppskattade att vi var raka. Han är nog inte van vid det, säger Per Lidman.
Facket varnar för att företaget underskattar riskerna med flytten till Polen. De förklarar hur komplex tillverkningen faktiskt är. De varnar också för att den unika kompetens som finns kommer att gå förlorad vid en flytt och uppmanar Gupta att tänka om.
– Han förlängde mötet och efter det var vi prio ett för honom, säger Per Lidman.
Det kändes otroligt sorgligt att det skulle dö ut så här.
Den sommaren börjar Per Lidman planera inför flytten till Polen, han har bestämt sig för att följa med – åtminstone i nio månader. Han förnyar också sitt busskörkort för att ha något att falla tillbaka på senare.
Niclas Nilsson är i full färd med att starta turistverksamhet och bygga campingstugor. Lorentz Karlsson ser sig om efter svetsarjobb och Sigbritt Ek bättrar på sitt cv genom att gå kurser i ekonomi.
Jan Lundmark är en av tio anställda som erbjuds avtalspension. Det är även Roger Sundqvist, marknadschef, som är ensam kvar på sin avdelning sedan kollegorna sökt sig bort:
– Trots att jag hade mitt på det torra kändes det otroligt sorgligt att det skulle dö ut så här. Vi hade ju gott renommé och otroligt mycket kunskap, säger Roger.
I fabriken virar maskiner glasfibertrådar doppade i epoxi runt gigantiska stålformar. De jättelika kokongerna bränns och nya maskiner applicerar lameller av silikon utanpå glasfiberkokongen. När isolatorerna är färdiga ser de ut som höga tallriksstaplar.
Vissa moment måste utföras för hand och facken påtalar gång efter annan riskerna med att förlora den specialkompetens som krävs. På hösten anländer polacker till Piteå för att läras upp. I samma veva får Per Lidman vibbar om att flytten går trögt.
Are you kidding me?!
Onsdagen den 13 oktober klockan nio blir facken återigen kallade till möte – denna gång i den nya platschefen Ingemar Falks rum. Där är ledningsgruppen på plats, uppkopplade via nätet. En efter en presenterar cheferna sig, högre och högre upp i hierarkin. Sist presenterar sig Manish Gupta. Han meddelar att fabriken blir kvar i Piteå. Sedan blir det alldeles tyst.
– Are you kidding me? utbrister någon.
Både Niclas och Lorentz går hem eftersom de vet med sig att de aldrig kommer att klara av att hålla masken inför sina arbetskamrater. Men Per och Jan går tillbaka till sina jobb och låtsas som om ingenting särskilt har hänt.
Dagen därpå samlar Ingemar Falk de anställda i matsalen och ger dem nyheten.
– Det var ett grymt mottagande. Jag hann väl tala i tio sekunder, sedan blev jag avbruten av applåder och jubel. Det var en bra dag på jobbet om man säger så, säger Ingemar Falk.
Hans förklaring till räddningen är storordern från Kina. Per Lidman och övriga förtroendevalda tror att ordern bidragit, men att fabriken aldrig räddats utan de anställdas kämpaglöd och fackets envetna ansträngningar.
– Hade vi inte varit så envisa vete sjutton. Unionen är ett starkt förbund, men tillsammans med de andra facken är vi förbaskat starka, säger Per Lidman.
I dag, drygt ett år efter nedläggningsbeskedet, har flera anställda kommit tillbaka till ABB Composite och företaget rekryterar för fullt.
– Men det finns samtidigt ingenting som garanterar att det inte kommer ett nytt beslut. Vi måste fortsätta visa oss lite bättre än våra konkurrenter, säger Per Lidman.
