Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

EU vill tvinga fram jämställda löner

EU ökar trycket på att minska löneskillnaderna mellan könen. Att gratis stämma sin arbetsgivare för lönediskriminering ses som en väg. Men direktivet går på tvärs mot den svenska modellen.
Lina Björk, David Österberg Publicerad 7 oktober 2021, kl 07:02
Enligt förslaget ska bevisbördan för att diskriminering inte skett gå över på arbetsgivaren. Illustration: Linnea Blixt

Sverige är långt ifrån ensamt om att ha ett lönegap mellan män och kvinnor. De senaste åren har EU på olika sätt försökt förmå medlemsländerna att minska gapet, men utan större framgång. Därför har EU-kommissionen nu föreslagit ett direktiv med syftet att minska de osakliga löneskillnaderna.

Laura Carlson är professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Hon ser tre viktiga delar i direktivet: lönetransparensen, den förlängda preskriptionstiden i arbetsrättsliga tvister och rättegångskostnaderna. Enligt förslaget ska bevisbördan för att diskriminering inte skett gå över på arbetsgivaren. Och den som förlorar mot arbetsgivaren ska  inte behöva betala den partens rättegångskostnader.

– I dag vågar ingen stämma sin arbetsgivare av rädsla att behöva betala rättegångskostnaderna. Rättegångskostnaderna har stigit kraftigt sedan 80-talet. Skadestånden är oftast mellan 50 000 och 70 000 kronor och rättegångskostnaderna ofta kring 200 000. Det har de flesta ingen möjlighet att betala.

Kommer direktivet göra det lättare att vinna mål?
– Ja. Bevisbördan skiftas så att den kärande bara behöver visa att det är sannolikt att diskriminering har ägt rum. Arbetsgivaren måste sedan bevisa att diskriminering inte ägt rum.

Kommer direktivet att minska löneskillnaderna i Sverige?
– Jag anser i alla fall att transparens aldrig kan skada. Om alla vet vilka lönenivåer som gäller på ett företag är det lättare att förhandla. Direktivet vänder upp och ner på den svenska modellen och sätter fokus på individen och ger individen tillgång till domstolarna. Jag kan inte se någon anledning till att arbetsmarknadens parter och DO ska ha monopol på att driva ärenden till domstol.

Från fackligt håll har direktivet fått blandad kritik. Flera förbund välkomnar att EU försöker göra något åt problemet, men tycker att det är för detaljerat och dåligt anpassat till det svenska systemet.

– Vår ingång är att ett systematiskt jämställdhetsarbete fungerar bäst genom avtal, säger Thomas Göransson, internationell sekreterare på Unionen med inriktning EU-frågor.

– Direktivet måste tydligare lyfta fram fackens roll och föra in en bestämmelse som säger att lagstiftarna nationellt får ge fackförbund och arbetsgivare möjlighet att avvika från vissa delar i direktivet och i stället förhandla fram avtal.

En annan del som skulle kunna skapa bekymmer för lagstiftarna nationellt är att direktivet är väldigt detaljerat. Och ju mer detaljer som styr, desto svårare är det att anpassa efter svensk lag, enligt Thomas Göransson.

Unionen anser också att det är fel att enbart företag med minst 250 anställda ska behöva redovisa löneskillnader mellan kvinnor och män.

Hur det slutliga direktivet kommer att se ut är det ingen som vet. Det är en bit kvar innan det kan bli verklighet. Samtal mellan Europaparlamentet och ministerrådet – de två instanser som förhandlar och tar beslut om EU-kommissionens förslag till nya EU-lagar – väntas dra i gång under hösten.

– Det kommer att ske förändringar av direktivet längs vägen, men förhoppningen är att Unionen ska få gehör för sina ståndpunkter under förhandlingen, säger Thomas Göransson.

Även Peter Tai Christensen, expert på jämställdhet på Unionen, gillar syftet med direktivet, men tror inte att bristen på transparens är största orsaken till löneskillnaderna.

– Det handlar snarare om att få till ett systematiskt arbete för jämställda löner och system som säkerställer att detta viktiga arbete genomförs regelbundet i samverkan mellan arbetsgivare och fackliga företrädare.

På arbetsgivarsidan är man ännu mer kritisk till direktivet. Svenskt Näringsliv avstyrker förslaget och oroar sig för att många arbetsgivare kommer att dras till domstol och att deras ställning i rätten försvagas. Organisationen anser också att direktivet strider mot det svenska sättet att sätta löner.

Statliga Arbetsgivarverket vänder sig mot att lönesättningen ska utgå från sakliga kriterier eftersom det blir svårt att ha individuella löner med ett sådant system.

 

Läs mer:

Fortsatt stora löneskillnader mellan könen

DO ska driva fler ärenden i domstol

EU-direktivet i korthet

  • Varje land ska ta fram metoder som gör det möjligt att jämföra arbetets värde med hjälp av objektiva kriterier som exempelvis utbildning, erfarenhet, arbetsinsats och färdigheter.
  • Arbetsgivare ska frivilligt ange ingångslön eller löneintervall för den som söker jobb på företaget. Det blir förbjudet att fråga någon vad hen tjänade på sitt förra jobb.
  • Företag med fler än 250 anställda ska genomföra lönekartläggningar och publicera dem offentligt.
  • Bevisbördan i domstol blir omvänd så att arbetsgivare måste bevisa att diskriminering inte skett. Den som har stämt sin arbetsgivare behöver inte betala arbetsgivarens rättegångskostnader vid en förlust. Detta gäller inte bara individer utan även till exempel myndigheter som DO, och fackförbund.
  • Varje land ska införa sanktioner i form av exempelvis straffavgifter för arbetsgivare som diskriminerar.
Diskriminering

Rasism på Amnestys kontor – så tog de tag i det

Utrikes födda personer upplever en betydligt sämre arbetsmiljö än inrikes födda. På Amnestys svenska kontor blev situationen till slut ohållbar.
Noa Söderberg Publicerad 19 januari 2024, kl 07:39
Jämlikhetsstrategen Armina Etminan säger att hon tog jobbet på Amnesty eftersom organisationen menar allvar med sitt interna jämlikhetsarbete. Foto: Anders G Warne

Den 12 december 2020 publicerades en uppseendeväckande nyhet: Amnestys generalsekreterare i Sverige avgår efter anklagelser om rasism på föreningens kontor. En av världens mest profilerade människorättsorganisationer beskrevs i Aftonbladet som en arbetsplats präglad av rasistisk utfrysning och användning av ”n-ordet”.

För Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben, var det ingen överraskning. När historien blev offentlig hade hon redan företrätt flera medlemmar som upplevt rasistiska kommentarer och diskriminerande begränsningar av karriärutvecklingen – och fått sin kompetens ifrågasatt när de lyft problemet.

Liknande problem hade uppdagats på Amnestysektioner runt om i världen. På huvudkontoret i London inleddes en utredning som senare skulle visa att det fanns både aktiv rasism – okvädesord som avfärdades som skämt, vidrörande av svarta personers hår utan samtycke – och en mer subtil rasistisk struktur där chefer i London behandlade personal utanför Europa som om de hade lägre kompetens.

"Amnesty är hycklare"

Frustrationen kulminerade när organisationen tog offentlig ställning för den antirasistiska gräsrotsrörelsen Black Lives Matter. Anställda och medlemmar kom med hårda anklagelser om att Amnesty var hycklare, även i Sverige.

Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty.
Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty. Foto: Privat

– Det var kaosartat och väldigt känsligt till en början. Ett smärtsamt uppvaknande. Det blev tydligt att vi inte alls hade det systematiska arbetet för att förhindra att sådant här sker, säger Marianne Gyllenpistol.

Den bristen finns hos fler arbetsgivare. I höstas publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som visar att utrikes födda upplever en klart sämre arbetsmiljö än inrikes födda. Av de förstnämnda svarar 12 procent att de utsatts för mobbning på jobbet. Bland inrikes födda är motsvarande siffra 6 procent.

Amnesty hade redan före krisen tagit fram en formell jämlikhetsstrategi. När stormen lade sig inleddes arbetet med att göra den till något mer än en pappersprodukt. Arbetsgivaren och facket började tillsammans ta fram planer, listor och mål.

Rekryterade jämlikhetsstrateg

En av de första åtgärderna var att rekrytera en jämlikhetsstrateg. Armina Etminan, som tidigare arbetat på stiftelsen Make Equal, fick jobbet. Hon tog plats i Amnestys svenska ledningsgrupp och fick ansvar för att jämlikhetsarbetet skulle genomsyra hela organisationen.

Konflikterna hade visat att det först och främst behövdes mer kunskap. På senare år har Amnestys anställda gått regelbundna utbildningar i bland annat minoritetsstress, ålderism och antimuslimsk rasism. Armina Etminan påpekar att sådant inte kan göras en gång och sedan bockas av.

– Kunskap är en färskvara. Det går inte att säga ”vi gick en utbildning och workshop om detta” och sedan tro att man är klar.

Problemet behöver också mätas, enligt henne. Amnesty införde regelbundna kartläggningar av arbetsmiljöproblem kopplade till ojämlikhet. Där ställs frågor om bland annat rasism, hbtqi-diskriminering och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning.

– Det finns en stor diskussion om hur man ställer sådana frågor på ett bra vis. Man kan till exempel integrera det i sina vanliga medarbetarundersökningar och göra det på ett sätt som bygger på anonymitet, frivillighet och självidentifikation.

Diskriminering i samhället återspeglas på jobbet

Därefter inleddes den svåraste delen – att göra jämlikhetsarbete till något som präglar varje avdelning dagligen. Exemplen på vad det innebär är många: nya upphandlingskrav på företagshälsovården, jämlika spelregler på möten, särskilda utbildningar för chefer. Varje avdelning har fått i uppdrag att använda jämlikhetschecklistor.

Armina Etminan ger några exempel på vad en sådan kan innehålla.

– Om jag ska planera en kampanj, skriva ett inlägg i sociala medier eller planera ett årsmöte, vad behöver jag då veta och kolla upp? Behöver vi göra en syntolkning av inlägget? Har vi vilrum, bönerum och rätt kost på mötet? Det handlar om att verkligen kolla i förväg.

Amnestys problem blev offentliga

Trots att ämnet är känsligt, problemet svårt att mäta och lösningarna tar tid så har Armina Etminan och Marianne Gyllenpistol ett övergripande råd till den som märker av rasism och diskriminering på jobbet: lyft på locket. Säg som det är.

Att man vågade göra det på Amnesty är enligt Marianne Gyllenpistol en av förklaringarna till att just deras situation blev offentligt uppmärksammad.

– Jag tror att om man skulle göra detta på andra arbetsplatser så skulle det uppdagas samma sak.

Armina Etminan fyller i:

– Maktstrukturer och diskriminering som finns i samhället återspeglas ju på jobbet. Det handlar om vem som har möjlighet att vara sig själv, dela med sig av sina misstag, utvecklas och göra karriär. Vilka personer som får vilka tjänster. Det är inte säkert att sådant kommer fram i medarbetarundersökningar.

Jämlikhet kräver mod

Samhällsutvecklingen i Europa, med ökad polarisering och växande högerextrema partier, gör också att frågor om jämlikhet och mänskliga rättigheter blir mer politiserade. Det kan vara ännu ett hinder för att lyfta problemen på sitt jobb. Men Armina Etminan vill vända på perspektivet. Hon tror att en arbetsgivare som inte tar jämlikhetsproblem på allvar kommer ha svårt att i framtiden hitta personer att anställa.

– Både arbetsplatser och organisationer behöver komma fram till vilka de är och vad de står för. Det kommer vara viktigare än någonsin, men också ganska utmanande. Och det kommer att kräva mycket mod.

Amnesty International

➧ Människorättsorganisation grundad i Storbritannien 1961.

➧ Har drygt två miljoner ”medlemmar och supportrar”. Uppger inte exakt medlemsantal.

➧ År 2019 hade organisationen kontor i 63 länder.

➧ I Sverige jobbar omkring 90 personer.