Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

"Viktigt att reglera sextrakasserier i kollektivavtal"

Unionen ser positivt på ta upp skyldigheter om aktivt arbete för att förebygga sextrakasserier till förhandling om kollektivavtal. Men först måste diskrimineringslagen ändras.
Johanna Rovira Publicerad
Kvinna i mitten av skuggor från händer.
I dag är det för enkelt för arbetsgivare som struntar i diskrimineringslagen att komma undan, enligt Unionen. Foto: Colourbox

Idén att liksom kanadensiska fackförbund använda kollektivavtal som vapen mot sexuella trakasserier, får tummen upp även av Unionen.

– En av våra absolut viktigaste frågor är arbetet för lika rättigheter och möjligheter och mot diskriminering. Vi anser att det är väldigt viktigt att reglera detta arbete i kollektivavtalen, säger Peter Tai Christensen, teamchef med ansvar för jämställdhets- och mångfaldsfrågor på Unionen.

Samtidigt delar han andra fackförbundens skepsis att få arbetsgivarna med på tanken att skriva in frågan i kollektivavtalet, så länge det finns en tvingande lagstiftning. Han tror inte det räcker med att slå hål på argumentet om dubbla skadestånd, som arbetsrättsjuristen Lena Svenaeus gör när hon pekar på vägledande domar från Arbetsdomstolen.

– Det handlar inte enbart om risken för dubbla sanktioner,  arbetsgivarna vill inte ha två regelverk att förhålla sig till, vilket man får ha en viss förståelse för. Det behövs inte både livrem och hängslen.

Lösningen enligt Peter Tai Christensen är att göra diskrimineringslagens bestämmelser om aktiva åtgärder i arbetslivet semidispositiva – det vill säga att kollektivavtalen ersätter lagen på vissa områden, så att det blir livrem eller hängslen. Och helst livrem - kollektivavtal alltså.

– Diskrimineringslagen är väldigt allmän och övergripande och ger ingen tydlig vägledning. Kollektivavtal kan vi anpassa efter bransch och göra mer specifika. Bre ut texten mer så det blir tydligare vad som förväntas av arbetsgivarna och de lokala fackliga förtroendevalda. Många arbetsgivare vill faktiskt gärna jobba med jämställdhet, men vet inte hur de ska gå till väga.

– I dag är det för enkelt för arbetsgivare som struntar i arbetet med aktiva åtgärder enligt diskrimineringslagen att komma undan med det. Det måste få tydligare och mer kännbara konsekvenser att inte följa lagen, och som tillsynsmyndighet behöver DO ta ett större ansvar för att säkerställa att arbetsgivare fullgör sina skyldigheter, säger Peter Tai Christensen

Aktiva åtgärder

Alla arbetsgivare måste enligt diskrimineringslagens tredje kapitel arbeta fortlöpande för att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter på jobbet. I de aktiva åtgärderna ingår till exempel att göra lönekartläggningar, underlätta för anställda med barn att kombinera föräldraskapet med jobbet och att förhindra sexuella trakasserier.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz