Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Sedan december förra året är Lars Arrhenius ny Diskrimineringsombudsman, DO. DO:s uppgift är bland annat att driva diskrimineringsärenden i domstol och se till att företag gör årliga lönekartläggningar. I en intervju med Kollega lovar Lars Arrhenius krafttag mot diskriminering och anser att DO de senaste åren inte drivit tillräckligt många ärenden till domstol.
– Jag vill att DO riktar in sig på att få en bättre balans mellan att utreda de individärenden som kommer in och den övriga verksamheten. Min tanke är att vi framöver ska driva fler ärenden till domstol. Jag vill också se fler tillsynsbeslut när det gäller lönekartläggningar utan att för den skull tappa det främjande och förebyggande arbetet.
DO har möjlighet att anmäla arbetsgivare som struntar i lönekartläggningar till Nämnden mot diskriminering. Hittills är det väldigt få ärenden som har anmälts dit. Varför?
– Det stämmer och min tanke är att vi ska se över tillsynen och orsaken till att vi inte har varit aktiva i att ta ärenden dit. I den utredning som just nu ser över DO:s verksamhet finns också förslag till fler sanktionsmöjligheter och det gäller även i förslaget till lönetransparensdirektiv. Jag vill gärna ha fler rättsmedel och fler sanktionsmöjligheter. Det ska vara avskräckande för arbetsgivare att bryta mot diskrimineringslagen och i vårt remissyttrande till EU-kommissionens förslag ställde vi oss positiva till fler sanktionsmöjligheter.
Varför struntar så många arbetsgivare i lönekartläggningar?
– Det finns säkert flera förklaringar. Men om vi inte utövar någon tillsyn och saknar påtryckningsmöjligheter blir det lätt så. Många arbetsgivare har dessutom uppfattningen att det är krångligt att göra lönekartläggningar.
Vad tycker du om Unionens förslag att reglera lönekartläggningar via kollektivavtalen?
– Jag har inte satt mig in i exakt hur förslaget ser ut. Men jag kan tänka mig att förslaget har uppstått genom att DO som myndighet inte har utövat tillräcklig tillsyn. Jag tycker att det är viktigt att kraven på aktiva åtgärder är tydliga och att vi håller samman alla diskrimineringsfrågor i en myndighet. Men vi behöver fler påtryckningsmedel och skarpare sanktioner. Utan dem finns en risk att arbetsgivare inte bryr sig så mycket.
I förslaget till direktiv föreslås att den som förlorar inte ska behöva betala motpartens rättegångskostnader. Hur viktig är den delen av förslaget?
– Rättegångskostnader är ofta det som hindrar individer från att driva processer. Det gäller tyvärr också för antidiskrimineringsbyråer. Så jag tycker att det är ett bra förslag.
Läs mer:
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
