Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Sverige är långt ifrån ensamt om att ha ett lönegap mellan män och kvinnor. De senaste åren har EU på olika sätt försökt förmå medlemsländerna att minska gapet, men utan större framgång. Därför har EU-kommissionen nu föreslagit ett direktiv med syftet att minska de osakliga löneskillnaderna.
Laura Carlson är professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Hon ser tre viktiga delar i direktivet: lönetransparensen, den förlängda preskriptionstiden i arbetsrättsliga tvister och rättegångskostnaderna. Enligt förslaget ska bevisbördan för att diskriminering inte skett gå över på arbetsgivaren. Och den som förlorar mot arbetsgivaren ska inte behöva betala den partens rättegångskostnader.
– I dag vågar ingen stämma sin arbetsgivare av rädsla att behöva betala rättegångskostnaderna. Rättegångskostnaderna har stigit kraftigt sedan 80-talet. Skadestånden är oftast mellan 50 000 och 70 000 kronor och rättegångskostnaderna ofta kring 200 000. Det har de flesta ingen möjlighet att betala.
Kommer direktivet göra det lättare att vinna mål?
– Ja. Bevisbördan skiftas så att den kärande bara behöver visa att det är sannolikt att diskriminering har ägt rum. Arbetsgivaren måste sedan bevisa att diskriminering inte ägt rum.
Kommer direktivet att minska löneskillnaderna i Sverige?
– Jag anser i alla fall att transparens aldrig kan skada. Om alla vet vilka lönenivåer som gäller på ett företag är det lättare att förhandla. Direktivet vänder upp och ner på den svenska modellen och sätter fokus på individen och ger individen tillgång till domstolarna. Jag kan inte se någon anledning till att arbetsmarknadens parter och DO ska ha monopol på att driva ärenden till domstol.
Från fackligt håll har direktivet fått blandad kritik. Flera förbund välkomnar att EU försöker göra något åt problemet, men tycker att det är för detaljerat och dåligt anpassat till det svenska systemet.
– Vår ingång är att ett systematiskt jämställdhetsarbete fungerar bäst genom avtal, säger Thomas Göransson, internationell sekreterare på Unionen med inriktning EU-frågor.
– Direktivet måste tydligare lyfta fram fackens roll och föra in en bestämmelse som säger att lagstiftarna nationellt får ge fackförbund och arbetsgivare möjlighet att avvika från vissa delar i direktivet och i stället förhandla fram avtal.
En annan del som skulle kunna skapa bekymmer för lagstiftarna nationellt är att direktivet är väldigt detaljerat. Och ju mer detaljer som styr, desto svårare är det att anpassa efter svensk lag, enligt Thomas Göransson.
Unionen anser också att det är fel att enbart företag med minst 250 anställda ska behöva redovisa löneskillnader mellan kvinnor och män.
Hur det slutliga direktivet kommer att se ut är det ingen som vet. Det är en bit kvar innan det kan bli verklighet. Samtal mellan Europaparlamentet och ministerrådet – de två instanser som förhandlar och tar beslut om EU-kommissionens förslag till nya EU-lagar – väntas dra i gång under hösten.
– Det kommer att ske förändringar av direktivet längs vägen, men förhoppningen är att Unionen ska få gehör för sina ståndpunkter under förhandlingen, säger Thomas Göransson.
Även Peter Tai Christensen, expert på jämställdhet på Unionen, gillar syftet med direktivet, men tror inte att bristen på transparens är största orsaken till löneskillnaderna.
– Det handlar snarare om att få till ett systematiskt arbete för jämställda löner och system som säkerställer att detta viktiga arbete genomförs regelbundet i samverkan mellan arbetsgivare och fackliga företrädare.
På arbetsgivarsidan är man ännu mer kritisk till direktivet. Svenskt Näringsliv avstyrker förslaget och oroar sig för att många arbetsgivare kommer att dras till domstol och att deras ställning i rätten försvagas. Organisationen anser också att direktivet strider mot det svenska sättet att sätta löner.
Statliga Arbetsgivarverket vänder sig mot att lönesättningen ska utgå från sakliga kriterier eftersom det blir svårt att ha individuella löner med ett sådant system.
Läs mer:
– Jag orkar inte längre.
Ingrid Tauson ringde i början av juni upp arbetsförmedlingen och bad om att bli utskriven, avförd som arbetssökande. Nu går hon i pension, trots att hon har tre år kvar till 67 år, som är riktåldern för pension numer.
– Jag har varit arbetssökande sedan 2019 och de tuffare kraven på arbetslösa blev droppen som fick bägaren att rinna över. Ska jag lämna min familj, mitt hem och behöva flytta från Göteborg?
Förra året sökte Ingrid Tauson runt 200 jobb. Med närmare 37 års bred erfarenhet som alltifrån tekniker och ekonom till projektledare och chef inom telecombranschen, kunde hon tycka att någon skulle nappa på hennes kompetens – men nej. Hon fick nobben överallt, trots att flertalet jobb hon sökte var mindre kvalificerade och lönen betydligt längre än vad hon haft tidigare.
– Visst har jag blivit kallad till några intervjuer, med det ledde ingenstans. Det beror troligen på min ålder, men kanske också på att arbetsgivarna är rädda att jag ska lägga mig i eller tröttna, eftersom jag varit chef tidigare. Men jag skulle vilja säga att vi äldre inte tar jobb för att sedan sluta. Vi vill känna oss trygga.
Ingrid Tauson, som bland annat jobbat mycket med ekonomi, har räknat ut att hennes tidiga pension kostar henne 10 000 kronor i månaden i runda slängar.
– Men å andra sidan är det ändå 10 000 mer än vad jag får ut från försäkringskassan. Och dessutom slipper jag sitta här och våndas varje dag. Det känns som man sjunker längre och längre ner i ett svart hål av att hela tiden få negativa besked, om man får något svar alls.
Ingrid Tauson är långt ifrån ensam om att bli pensionär av tvång. Pensionsbolaget SPP har med hjälp av SCB tagit fram en rapport som visar andelen äldre som gått i pension i förtid och som varit arbetslösa året före pensionen har ökat markant de senaste 20 åren, samtidigt som allt färre av de som har jobb pensionerar sig före riktåldern.
– Det är något på den svenska arbetsmarknaden som är djupt problematiskt. Vi slösar bort enorma resurser genom exkludering och diskriminering, säger Shoka Åhrman, ekonom på SPP.
– Inte nog med att personer som vill och har förmågan att jobba, är tvungna att gå i pension i förtid och går miste om pengar – samhället förlorar miljarder i skatteintäkter och pensionsavgifter vilket slår på tillväxten och välfärden.
Ska man få politiker och näringsliv att lyssna, behövs det sättas en prislapp på problemet, resonerar Shoka Åhrman. SPP har räknat ut att samhällsnotan för ålderismen i arbetslivet ligger på 11, 4 miljarder kronor per år i missad tillväxt.
– Vår syn på ålder i Sverige är problematisk, vi måste förändra normen. Alla vet, och all forskning visar också, att dynamiken i en arbetsgrupp gynnas av olika kön, ålder och bakgrund, säger Shoka Åhrman.
Ingrid Tauson är inne på samma spår – hon har lärt sig att de bästa resultaten uppnås när det finns en bred mix av medarbetare.
– Det behövs en ändrad inställning hos arbetsgivare och rekryterare. Vi som är äldre behövs ju också på arbetsmarknaden. Vi sitter här och har en massa kompetens, men får inga jobb, samtidigt som företagen skriker efter kompetens, säger Ingrid Tauson.
