Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Du är passé redan vid 43

Inbillar du dig att du är het på arbetsmarknaden för att du ännu inte fyllt 55? Tänk om – redan vid 43 är du passé och sållas bort av arbetsgivare. Det visar forskning från Uppsala universitet och Linnéuniversitetet.
Johanna Rovira Publicerad
Erik Mårtensson, Noella Johansson, Mikael Fritzon. (TT)
Håkan Hellström, Camilla Läckberg och Chris O'Neill har alla fyllt 43 i år. Erik Mårtensson, Noella Johansson, Mikael Fritzon. (TT)

Det finns en gammal tes som säger att så kallade femtiofemplussare har svårare att få jobb. Men den tesen är just gammal. 40 har blivit det nya 55+, enligt en färsk arbetsmarknadsstudie gjord vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU.

Forskarna skickade fler än 6 000 påhittade jobbansökningar till arbetsgivare som annonserat efter bland annat administratörer och säljare, och fann att medelålders och äldre jobbsökare oftare valdes bort. Chansen att få kontakt med arbetsgivaren minskade redan när den imaginära jobbsökaren påstod att han eller hon fyllt 40. Ju äldre påhittad ålder desto mindre chans att bli kontaktad, visar rapporten.

Läs mer: Åldersdiskriminering på arbetsmarknaden ökar

Läs mer: Många anmälningar till DO om ålder

En enkätundersökning som vissa av arbetsgivarna fick svara på, visar att de egenskaper man befarar att 40-åringarna börjat förlora, är förmågan att lära nytt, att vara flexibel samt att vara anpassningsbar. Dessutom tvivlar arbetsgivarna på de äldres (läs 40 och uppåt) förmåga att vara drivna och initiativrika. 

Forskarna menar att det inte bör råda något tvivel om att högre ålder är en negativ faktor i rekryteringsprocessen och att arbetsgivarna gör sig skyldiga till en åldersdiskriminering som kan få stora samhällskonsekvenser. Dels genom att alla kommer att behöva jobba längre framöver men också för att rörligheten på arbetsmarknaden minskar mer om äldre låter bli att söka nya jobb eftersom de förväntar sig att bli diskriminerade.

Läs mer: Därför ska du starta eget vid 50+

Läs mer: Äldre anställda är friskare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Diskriminering

Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”

Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Publicerad 2 april 2025, kl 06:00
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor.
Chefer drabbas också av ålderism. En av dem är Erik, som vill vara anonym eftersom att han skäms inför familj, vänner och före detta kollegor. Foto: Anders G Warne.

Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.

– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.

Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.

– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.

– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.

Sällan svar på jobbansökan

Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.

Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.

– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.

Får inte ens enklare jobb

Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.

– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.

Medelålders man står med ryggen mot kameran.
Medicinering har hjälpt Erik att må aningen bättre, men psykologstöd gav ingen effekt. Foto: Anders G. Warne

Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.

Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.

– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.

 
Chefer inte förskonade från ålderism

Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.

Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade. 

Text: Katarina Markiewicz