Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Debatt: Yttrandefriheten är hotad - även i Sverige
Moralpanik, som fäller översättare av mangaserier för barnpornografibrott, religiös upprördhet och attacker på konstnärer. Vår yttrandefrihet är trängd, hävdar journalisten Helena Giertta.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Varför är du så gammal? Varför tror du på Gud?
Från det att ett barn i Sverige är litet lär det sig att ifrågasätta, på dagis, i skolan och hemma. Vi uppmuntrar det, det tyder på självständighet, oförstörbarhet och ett kreativt sinne.
Visst kan frågorna ibland bli lite jobbiga, kanske till och med sårande. Speciellt när barnen vuxit upp. När vuxna ifrågasätter kan det bli så kränkande att de faktiskt utmanar yttrandefriheten.
Vi är vana att förfäras över bristen på yttrandefrihet i länder som Yemen, där du kan dömas till döden för att ha sagt något omoraliskt, eller Filippinerna där du kan mördas för en åsikt.
Vi ser det i Ryssland, där regeringen lägger sig i allt mer vad som står i tidningar och sägs i radio/tv. Eller Italien, där Silvio Berlusconi äger snart sagt varje mediekanal och nästan kan styra folks medvetande vart han vill.
Exemplen från världen är många, ja nästan oräkneliga. Brotten mot yttrandefriheten blir tyvärr inte färre. Krig, orättvisor, ojämlikhet föder även inskränkningar i yttrandefriheten - den viktigaste av rättigheter.
Försämringarna kan komma långsamt, smygande, som när Irland för ett år sedan införde en inskränkning i yttrandefriheten om blasfemi/hädelse. Eller när vi i Sverige fäller en mangaläsare för barnpornografibrott.
En man som översätter mangaserier har i sin dator teckningar som, enligt domen, föreställer barn i sexuella positioner. Enligt nya inskränkningar i vår yttrandefrihet är det numera brottsligt. Moralpaniken har helt i onödan försämrat våra mänskliga rättigheter. Kanske var teckningarna riktigt osmakliga, men om vi vill ta reda på det, så går det inte, eftersom de är olagliga.
Övergrepp på barn är det värsta brott de flesta av oss kan tänka sig. Men det är ett brott, som ska dömas i ett brottmål. Det borde inte vara ett yttrandefrihetsbrott, speciellt inte när det rör sig om teckningar, ett konstnärligt uttryck.
Den senaste tiden har vi fått se fler oroande tecken på en smygande försämring av yttrandefriheten i Sverige.
I våras satt jag i en debatt på Södertörns högskola. Den handlade om yttrandefrihet och framförallt om konstnären Lars Vilks. Hans bild på en rondellhund i form av Muhammed har väckt flera muslimers vrede och även ickemuslimer har reagerat och starkt ifrågasatt bilden.
En ur publiken tyckte att man inte hade rätt att kränka överhuvudtaget. Hon menade att rätten att inte bli kränkt gick så långt, att man inte ens skulle få kommentera om någon var nykterist eller om någon drack för mycket.
Jag påtalade det självklara att vi förstås har rätt att uttrycka våra åsikter. Vi måste kunna stå för vår politiska uppfattning, vår moraliska eller religiösa inställning utan att känna oss kränkta så fort någon ifrågasätter den.
Hon invände att jag nog inte tyckte så i alla frågor. Att det säkert fanns något som inte jag heller ville att någon skulle säga eller fråga om.
Och visst är det så. Det finns frågor som gör mig ledsen. Men det får jag lov att stå ut med. Det är det som yttrandefrihet handlar om. Vi måste klara av att andra inte tycker som vi själva gör. Vi måste träna oss i detta.
Någon månad efter min debatt attackerades Lars Vilks under en föreläsning i Uppsala. När föreläsningen fick avbrytas av säkerhetsskäl jublade de som attackerat Vilks. De hade vunnit över yttrandefriheten.
För ett år sedan var det konstnären Anna Odell som blev hårt ansatt när hon använde sin yttrandefrihet för att påtala de brister hon upplevt i psykvården. Då var det etablissemanget i form av överläkare och politiker som kände sig kränkta och ville stoppa konstverket.
Och, som sagt, det är okej att känna sig kränkt, bara det inte leder till att man vill hindra personen från att uttrycka sin mening. Anna Odell fick visa sin film och fick till slut en hel del uppskattning för konstverket. Lars Vilks har ännu inte fått hålla sin föreläsning i Uppsala, även om han har blivit lovad att göra det.
Moralpaniken som tvingade in barnpornografibrott som inskränkning i yttrandefriheten, den religiösa upprördheten som ledde till attacken på Vilks och etablissemangets försök att stoppa Anna Odell - alla är de tecken på att vi inte kan ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Vi kan inte stötta alla andra länders kamp för yttrandefrihet om vi inte håller rent framför vår egen dörr. Hoten mot yttrandefriheten är på allvar - även i Sverige.
Från ett litet barn kan man inte vänta sig att de förstår yttrandefriheten. Men när den ges till det, så använder de den alldeles självklart. Det måste vi också göra.
Ståndpunkter:
- För ett litet barn är den självklar, rätten att ifrågasätta. När vuxna ifrågasätter kan det uppfattas så kränkande att de utmanar yttrandefriheten.
- Vi förfäras över brott mot yttrandefrihet i länder som Yemen, Filippinerna, Ryssland, Italien och Irland. Nu ser vi fler oroande tecken på en smygande försämring även i Sverige.
- Vi kan inte ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Hoten är på allvar.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Chefer måste våga möta konflikter
En välfungerande arbetsplats kan använda konflikter som en möjlighet för utveckling. Men många chefer är för passiva, vilket förvärrar problemen, skriver Tamara Maskovic Wängborg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Debatt: Åldersdiskriminering krossar erfarna arbetssökare
När äldre personer tvingas byta jobb möter de ett system som är riggat mot dem. Ålder ses som en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång, skriver Palle Gustafsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge
