Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Yttrandefriheten är hotad - även i Sverige

Moralpanik, som fäller översättare av mangaserier för barnpornografibrott, religiös upprördhet och attacker på konstnärer. Vår yttrandefrihet är trängd, hävdar journalisten Helena Giertta.
Helena Giertta Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varför är du så gammal? Varför tror du på Gud?

Från det att ett barn i Sverige är litet lär det sig att ifrågasätta, på dagis, i skolan och hemma. Vi uppmuntrar det, det tyder på självständighet, oförstörbarhet och ett kreativt sinne.

Visst kan frågorna ibland bli lite jobbiga, kanske till och med sårande. Speciellt när barnen vuxit upp. När vuxna ifrågasätter kan det bli så kränkande att de faktiskt utmanar yttrandefriheten.

Vi är vana att förfäras över bristen på yttrandefrihet i länder som Yemen, där du kan dömas till döden för att ha sagt något omoraliskt, eller Filippinerna där du kan mördas för en åsikt.

Vi ser det i Ryssland, där regeringen lägger sig i allt mer vad som står i tidningar och sägs i radio/tv. Eller Italien, där Silvio Berlusconi äger snart sagt varje mediekanal och nästan kan styra folks medvetande vart han vill.

Exemplen från världen är många, ja nästan oräkneliga. Brotten mot yttrandefriheten blir tyvärr inte färre. Krig, orättvisor, ojämlikhet föder även inskränkningar i yttrandefriheten - den viktigaste av rättigheter.

Försämringarna kan komma långsamt, smygande, som när Irland för ett år sedan införde en inskränkning i yttrandefriheten om blasfemi/hädelse. Eller när vi i Sverige fäller en mangaläsare för barnpornografibrott.

En man som översätter mangaserier har i sin dator teckningar som, enligt domen, föreställer barn i sexuella positioner. Enligt nya inskränkningar i vår yttrandefrihet är det numera brottsligt.  Moralpaniken har helt i onödan försämrat våra mänskliga rättigheter. Kanske var teckningarna riktigt osmakliga, men om vi vill ta reda på det, så går det inte, eftersom de är olagliga.

Övergrepp på barn är det värsta brott de flesta av oss kan tänka sig. Men det är ett brott, som ska dömas i ett brottmål. Det borde inte vara ett yttrandefrihetsbrott, speciellt inte när det rör sig om teckningar, ett konstnärligt uttryck.

Den senaste tiden har vi fått se fler oroande tecken på en smygande försämring av yttrandefriheten i Sverige.

I våras satt jag i en debatt på Södertörns högskola. Den handlade om yttrandefrihet och framförallt om konstnären Lars Vilks. Hans bild på en rondellhund i form av Muhammed har väckt flera muslimers vrede och även ickemuslimer har reagerat och starkt ifrågasatt bilden.

En ur publiken tyckte att man inte hade rätt att kränka överhuvudtaget. Hon menade att rätten att inte bli kränkt gick så långt, att man inte ens skulle få kommentera om någon var nykterist eller om någon drack för mycket.

Jag påtalade det självklara att vi förstås har rätt att uttrycka våra åsikter. Vi måste kunna stå för vår politiska uppfattning, vår moraliska eller religiösa inställning utan att känna oss kränkta så fort någon ifrågasätter den.

Hon invände att jag nog inte tyckte så i alla frågor. Att det säkert fanns något som inte jag heller ville att någon skulle säga eller fråga om.

Och visst är det så. Det finns frågor som gör mig ledsen. Men det får jag lov att stå ut med. Det är det som yttrandefrihet handlar om. Vi måste klara av att andra inte tycker som vi själva gör. Vi måste träna oss i detta.

Någon månad efter min debatt attackerades Lars Vilks under en föreläsning i Uppsala. När föreläsningen fick avbrytas av säkerhetsskäl jublade de som attackerat Vilks. De hade vunnit över yttrandefriheten.

För ett år sedan var det konstnären Anna Odell som blev hårt ansatt när hon använde sin yttrandefrihet för att påtala de brister hon upplevt i psykvården. Då var det etablissemanget i form av överläkare och politiker som kände sig kränkta och ville stoppa konstverket.

Och, som sagt, det är okej att känna sig kränkt, bara det inte leder till att man vill hindra personen från att uttrycka sin mening.  Anna Odell fick visa sin film och fick till slut en hel del uppskattning för konstverket. Lars Vilks har ännu inte fått hålla sin föreläsning i Uppsala, även om han har blivit lovad att göra det.

Moralpaniken som tvingade in barnpornografibrott som inskränkning i yttrandefriheten, den religiösa upprördheten som ledde till attacken på Vilks och etablissemangets försök att stoppa Anna Odell - alla är de tecken på att vi inte kan ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Vi kan inte stötta alla andra länders kamp för yttrandefrihet om vi inte håller rent framför vår egen dörr. Hoten mot yttrandefriheten är på allvar - även i Sverige.

Från ett litet barn kan man inte vänta sig att de förstår yttrandefriheten. Men när den ges till det, så använder de den alldeles självklart. Det måste vi också göra.

Ståndpunkter:

  • För ett litet barn är den självklar, rätten att ifrågasätta. När vuxna ifrågasätter kan det uppfattas så kränkande att de utmanar yttrandefriheten.
  • Vi förfäras över brott mot yttrandefrihet i länder som Yemen, Filippinerna, Ryssland, Italien och Irland. Nu ser vi fler oroande tecken på en smygande försämring även i Sverige.
  • Vi kan inte ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Hoten är på allvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sveriges största tillväxthot är bristen på chefer

Sverige står inför ett växande ledarskapsgap. Problemet är inte brist på ambition, utan att chefsrollen blivit strukturellt ohållbar, skriver Caroline Thunved och Malin Wranding.
Caroline Thunved Publicerad 18 augusti 2026, kl 09:15
Färre vill bli chefer
I framtiden kommer det att saknas chefer på Sveriges arbetsplatser. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom de kommande tio åren väntas över 90 000 chefer lämna arbetslivet. Samtidigt ökar svårigheterna att rekrytera och behålla nya ledare. Det är inte bara en HR-fråga, utan en fråga om svensk konkurrenskraft, tillväxt och omställningsförmåga.

Caroline Thunved

I dagens kunskapsintensiva ekonomi är ledarskap inte ett mjukt värde. Det är en avgörande produktionsfaktor. När ledarskapet brister påverkas företags förmåga att växa, hantera förändring, driva innovation och behålla kompetens. Det handlar inte om att människor saknar vilja att leda. Tvärtom visar data från bland annat SCB, Ledarna och Sveriges Ingenjörer att intresset för ledarskap finns. Problemet är att förutsättningarna inte längre håller.

Dagens chefer förväntas inte bara leverera resultat. De ska samtidigt leda i ständig omställning, hantera AI, bygga resilienta organisationer, säkerställa krav inom cyber- och informationssäkerhet och skapa kultur, engagemang och psykologisk trygghet. Det är ett generalistuppdrag med betydligt högre krav än tidigare.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende

Samtidigt har organisationernas sätt att stötta ledarskap inte utvecklats i samma takt. Förväntningarna från yngre generationer har dessutom förändrats. Transparens, dialog, kultur och värderingsstyrt ledarskap ses idag som självklarheter. Det ökar ytterligare trycket på en redan komplex roll.

Malin Wranding

Konsekvenserna börjar bli tydliga. Fler organisationer vittnar om svårigheter att rekrytera och behålla chefer. Samtidigt visar forskning att ett teams engagemang påverkas direkt av närmaste chef. När ledarskapet brister påverkar det inte bara individen, utan hela organisationens prestation och långsiktiga konkurrenskraft.

Trots detta behandlas ledarskap fortfarande ofta som något som kan lösas genom punktinsatser. Kurser, föreläsningar och inspirationsdagar fortsätter att dominera kompetensutvecklingen, trots att forskning länge visat att endast en liten del omsätts i faktisk beteendeförändring.

Det räcker inte.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende. Och beteende utvecklas inte i klassrum, utan i vardagen. I möten, beslut, återkoppling och situationer som uppstår mellan människor varje dag. Precis som inom elitidrott utvecklas prestation genom kontinuerlig träning, inte genom enstaka insatser.

Om vi menar allvar med att fler ska vilja ta chefsroller behöver vi börja där.

Tre förändringar är särskilt avgörande:

För det första: gör uppdraget rimligt.
Många chefer har idag ett ansvarsspann och en kravbild som inte är hållbar. Tydligare prioriteringar och bättre organisatoriska förutsättningar är avgörande för att rollen ska vara attraktiv över tid.

För det andra: bygg strukturer för kontinuerlig utveckling.
Ledarskap måste tränas löpande i vardagen, inte enbart genom tillfälliga utbildningsinsatser. Organisationer behöver skapa utrymme för reflektion, feedback och praktisk tillämpning.

För det tredje: ta ledarskap på organisatoriskt allvar.
Ledarskap är inte en individuell fråga, det är en strategisk kapacitetsfråga. Hur väl chefer lyckas påverka organisationers resultat, kultur och långsiktiga hållbarhet.

Ta ledarskap på organisatoriskt allvar

Om vi inte adresserar detta riskerar bristen på hållbart ledarskap att bli en av de största flaskhalsarna för svensk tillväxt och konkurrenskraft de kommande åren.

Vi behöver sluta fråga varför människor inte vill bli chefer och börja fråga vad det är med chefsrollen som gör att allt fler tvekar.

/Caroline Thunved
Tidigare vd och generalsekreterare för Sveriges Kommunikatörer, driver i dag konsultbolag.

Malin Wranding
Ledarskaps- och organisationskonsult, driver i dag konsultbolag.

Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag