Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Yttrandefriheten är hotad - även i Sverige

Moralpanik, som fäller översättare av mangaserier för barnpornografibrott, religiös upprördhet och attacker på konstnärer. Vår yttrandefrihet är trängd, hävdar journalisten Helena Giertta.
Helena Giertta Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Varför är du så gammal? Varför tror du på Gud?

Från det att ett barn i Sverige är litet lär det sig att ifrågasätta, på dagis, i skolan och hemma. Vi uppmuntrar det, det tyder på självständighet, oförstörbarhet och ett kreativt sinne.

Visst kan frågorna ibland bli lite jobbiga, kanske till och med sårande. Speciellt när barnen vuxit upp. När vuxna ifrågasätter kan det bli så kränkande att de faktiskt utmanar yttrandefriheten.

Vi är vana att förfäras över bristen på yttrandefrihet i länder som Yemen, där du kan dömas till döden för att ha sagt något omoraliskt, eller Filippinerna där du kan mördas för en åsikt.

Vi ser det i Ryssland, där regeringen lägger sig i allt mer vad som står i tidningar och sägs i radio/tv. Eller Italien, där Silvio Berlusconi äger snart sagt varje mediekanal och nästan kan styra folks medvetande vart han vill.

Exemplen från världen är många, ja nästan oräkneliga. Brotten mot yttrandefriheten blir tyvärr inte färre. Krig, orättvisor, ojämlikhet föder även inskränkningar i yttrandefriheten - den viktigaste av rättigheter.

Försämringarna kan komma långsamt, smygande, som när Irland för ett år sedan införde en inskränkning i yttrandefriheten om blasfemi/hädelse. Eller när vi i Sverige fäller en mangaläsare för barnpornografibrott.

En man som översätter mangaserier har i sin dator teckningar som, enligt domen, föreställer barn i sexuella positioner. Enligt nya inskränkningar i vår yttrandefrihet är det numera brottsligt.  Moralpaniken har helt i onödan försämrat våra mänskliga rättigheter. Kanske var teckningarna riktigt osmakliga, men om vi vill ta reda på det, så går det inte, eftersom de är olagliga.

Övergrepp på barn är det värsta brott de flesta av oss kan tänka sig. Men det är ett brott, som ska dömas i ett brottmål. Det borde inte vara ett yttrandefrihetsbrott, speciellt inte när det rör sig om teckningar, ett konstnärligt uttryck.

Den senaste tiden har vi fått se fler oroande tecken på en smygande försämring av yttrandefriheten i Sverige.

I våras satt jag i en debatt på Södertörns högskola. Den handlade om yttrandefrihet och framförallt om konstnären Lars Vilks. Hans bild på en rondellhund i form av Muhammed har väckt flera muslimers vrede och även ickemuslimer har reagerat och starkt ifrågasatt bilden.

En ur publiken tyckte att man inte hade rätt att kränka överhuvudtaget. Hon menade att rätten att inte bli kränkt gick så långt, att man inte ens skulle få kommentera om någon var nykterist eller om någon drack för mycket.

Jag påtalade det självklara att vi förstås har rätt att uttrycka våra åsikter. Vi måste kunna stå för vår politiska uppfattning, vår moraliska eller religiösa inställning utan att känna oss kränkta så fort någon ifrågasätter den.

Hon invände att jag nog inte tyckte så i alla frågor. Att det säkert fanns något som inte jag heller ville att någon skulle säga eller fråga om.

Och visst är det så. Det finns frågor som gör mig ledsen. Men det får jag lov att stå ut med. Det är det som yttrandefrihet handlar om. Vi måste klara av att andra inte tycker som vi själva gör. Vi måste träna oss i detta.

Någon månad efter min debatt attackerades Lars Vilks under en föreläsning i Uppsala. När föreläsningen fick avbrytas av säkerhetsskäl jublade de som attackerat Vilks. De hade vunnit över yttrandefriheten.

För ett år sedan var det konstnären Anna Odell som blev hårt ansatt när hon använde sin yttrandefrihet för att påtala de brister hon upplevt i psykvården. Då var det etablissemanget i form av överläkare och politiker som kände sig kränkta och ville stoppa konstverket.

Och, som sagt, det är okej att känna sig kränkt, bara det inte leder till att man vill hindra personen från att uttrycka sin mening.  Anna Odell fick visa sin film och fick till slut en hel del uppskattning för konstverket. Lars Vilks har ännu inte fått hålla sin föreläsning i Uppsala, även om han har blivit lovad att göra det.

Moralpaniken som tvingade in barnpornografibrott som inskränkning i yttrandefriheten, den religiösa upprördheten som ledde till attacken på Vilks och etablissemangets försök att stoppa Anna Odell - alla är de tecken på att vi inte kan ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Vi kan inte stötta alla andra länders kamp för yttrandefrihet om vi inte håller rent framför vår egen dörr. Hoten mot yttrandefriheten är på allvar - även i Sverige.

Från ett litet barn kan man inte vänta sig att de förstår yttrandefriheten. Men när den ges till det, så använder de den alldeles självklart. Det måste vi också göra.

Ståndpunkter:

  • För ett litet barn är den självklar, rätten att ifrågasätta. När vuxna ifrågasätter kan det uppfattas så kränkande att de utmanar yttrandefriheten.
  • Vi förfäras över brott mot yttrandefrihet i länder som Yemen, Filippinerna, Ryssland, Italien och Irland. Nu ser vi fler oroande tecken på en smygande försämring även i Sverige.
  • Vi kan inte ta yttrandefriheten för självklar. Vi måste kämpa oss till den varje dag. Hoten är på allvar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer