Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Våld i nära relation är en arbetsgivarfråga

Våld i nära relation är en fråga som borde intressera alla arbetsgivare. Ändå saknar många arbetsplatser tillräcklig kunskap för att stötta utsatta medarbetare, skriver Zenobia Rizvi.
Publicerad
Man knyter en näve mot en kvinna i bakgrunden
Ofta riskerar personer som är utsatta för våld i nära relation att stämplas som olämpliga på jobbet. De kommer för sent, kan inte jobba övertid eller har svårt med ändringar i schemat, skriver Zenobia Rizvi. Foto: Patricia Reyes/Fredrik Sandberg/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En nyligen publicerad artikel i Kollega lyfter behovet av ett vidgat perspektiv för att förstå de underliggande orsakerna till kvinnors högre sjukfrånvaro. Ökad medvetenhet om klimakteriet lyftes fram, men det är hög tid att också fokusera på en annan, allvarligare faktor –  våld i nära relationer. Här har arbetsgivare och chefer en avgörande roll för att minska dess påverkan på arbetsplatsen, individen och samhället i stort.

Det är lätt att blunda för problemet. Men när 25 procent av alla kvinnor i Sverige utsätts för våld i nära relationer under sin livstid, och en kvinna mördas av en man hon har haft en relation till var tredje vecka, är det allas ansvar att göra mer. 

Det är inte en fråga kring om det kommer hända, utan när det är vi själva eller någon i vår närhet som utsätts. Det innebär också att det sannolikt finns medarbetare på din arbetsplats som är direkt eller indirekt påverkade av våldet. En undersökning som Jämställdhetsmyndigheten låtit göra visar att nästan 10 procent av dem som utsatts för våld i nära relation upplevde att våldet fortsatte på eller i närheten av arbetsplatsen. Trots det ser vi en stor okunskap och brist på förståelse, både bland allmänheten och på våra arbetsplatser.

Det är allas  ansvar att göra mer

Våld i nära relationer påverkar inte bara individers fysiska och psykiska hälsa, utan leder även till ökad sjukfrånvaro, inkomstbortfall och lägre pensioner. Det resulterar också i enorma kostnader på samhällsnivå. Bara i Sverige beräknas det könsrelaterade våldet kosta omkring 43 miljarder kronor årligen. Men de ekonomiska konsekvenserna påverkar också våra arbetsplatser. Enligt Jämställdhetsmyndighetens undersökning uppgav över hälften att våldet påverkade deras prestation och koncentrationsförmåga på arbetsplatsen, ibland på grund av fysiska skador och oplanerad frånvaro. 

Ofta riskerar dessa personer att stämplas som olämpliga eller svåra att ha att göra med. De kommer för sent, kan inte jobba övertid eller har svårt med ändringar i schemat på grund av att de blir kontrollerade. De har också över 20 procent högre sjukfrånvaro än andra. Våld i nära relation är med andra ord en fråga som borde intressera alla arbetsgivare. Ändå saknar många arbetsplatser tillräcklig kunskap för att stötta utsatta medarbetare. 

Men är det verkligen en arbetsgivarfråga? Absolut. 

Arbetet är ofta den enda trygga platsen för en utsatt person och kollegor och chefer kan spela en avgörande roll i att sätta stopp för våldet genom att våga prata om det, ställa frågor och erbjuda stöd. Men arbetsgivare är också skyldiga att främja en god arbetsmiljö och hantera signaler på ohälsa enligt arbetsmiljölagen.

Det är dags att arbetsgivare tar ställning och agerar

Genom att öka medvetenheten bland chefer, HR-personal, företagshälsovård och medarbetare, samt integrera det i vårt arbetsmiljöarbete, stärker vi inte bara vår förmåga att stötta utsatta kollegor. Vi stöttar också arbetsplatsen som helhet. Genom ökad kunskap skapar vi en trygg, stöttande och inkluderande miljö för alla där stöd och resurser finns tillgängliga.

Utöver de ekonomiska vinsterna en arbetsgivare får när de aktivt engagerar sig i att motverka kostnader som sjukfrånvaro, nedsatt produktivitet och ökad personalomsättning, blir de mänskliga vinsterna enorma.

Att stötta medarbetare som är utsatta för våld i nära relation är inte bara en fråga om social hållbarhet, det är också en central jämställdhetsfråga då våld i nära relation är den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle.

Frågor du som arbetsgivare behöver ställa dig är: Har vi tillräcklig kunskap för att kunna identifiera när medarbetare är utsatta för våld i nära relationer? Har vi den kompetens, de rutiner och de verktyg som krävs för att kunna agera när det händer? Genom tydliga svar på dessa frågor skapar vi trygghet för HR och ansvariga chefer, och ökar sannolikheten för effektiva åtgärder.

Det är dags att arbetsgivare tar ställning och agerar. Det är inte bara moraliskt rätt, det är också ekonomiskt fördelaktigt och en investering i en mer jämställd och hållbar arbetsplats.

Zenobia Rizvi, verksamhetschef Somaya stödjour

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef