Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tystnadskultur – vår tids största utmaning

Modiga medarbetare som lyfter missförhållanden på arbetsplatsen köps ut och tystas. Det skadar både individens värdighet och företagets trovärdighet, skriver Lotta Lindberg Vikström.

Publicerad
till vänster Lotta Lindberg Vikström, till höger en kvinna med tejp över munnen
HR-avdelningar måste främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd, skriver Lotta Lindberg Vikström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har personligen upplevt denna kultur på nära håll och kan intyga dess skadliga effekter. Tystnadskulturen kväver öppenhet och förtroende och skapar en miljö där anställda tvekar att rapportera missförhållanden, ofta allvarliga och med flera drabbade.

Det mest skadliga är när modiga medarbetare med civilkurage som tar striden att lyfta missförhållanden erbjuds ekonomiska incitament för att lämna företaget och tystas. Denna praxis skadar inte bara individens värdighet och professionella integritet utan även företagets integritet och varumärkets trovärdighet, trots munkavlen.

HR-avdelningar medverkar ibland till att tysta röster på grund av lojalitet till cheferna

HR-avdelningar måste – med risk för att sticka ut hakan: jag betonar MÅSTE – i ännu större omfattning leda förändringen att främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd. 

För att göra detta effektivt, kan följande steg övervägas:

  • Aktiv dialog och öppna forum för att fritt uttrycka åsikter och bekymmer.
  • Stärka policys för att garantera anonymitet och skydd.
  • Utbildningsprogram om vikten av psykologisk trygghet och respektfullt beteende för chefer.
  • Förstärka HR:s oberoende roll i konflikthantering och arbetsmiljö.
  • Uppmuntra och belöna ledare som främjar öppenhet och ärlighet.

Tystnadskulturen på arbetsplatser är en av vår tids största utmaningar när det gäller arbetsmiljö och ledarskap. I en värld där organisationer utåt sett framhäver värdeord som öppenhet, inkludering och social hållbarhet, visar verkligheten ofta en annan bild. HR-avdelningar, som borde vara stöd för alla på jobbet, hamnar ibland i en situation där de medverkar till att tysta dessa röster på grund av, enligt min mening, lojalitet till cheferna. Detta skapar en klyfta mellan ledningen och medarbetarna och minskar tilliten till HR som en förespråkare för en hälsosam arbetsmiljö och rättvisa arbetsförhållanden.

Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt

Det är en sorglig insikt att även organisationer som utåt skryter om att leva upp till sina värdeord och sin sociala hållbarhet, i själva verket kan vara dåliga förebilder när det gäller arbetsplatskultur. Det visar tydligt hur viktigt det är att inte bara prata om värderingar, utan också att leva upp till dem i praktiken.

Vi, som individer och kollektiv inom arbetslivet, måste utmana företag att gå från tomma ord om öppenhet till verklig handling. Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt. Det är dags för företag att bygga en ärlig och öppen arbetskultur, där HR agerar som en stark, självständig röst för medarbetarnas – inte bara chefernas - välbefinnande.

Lotta Lindberg Vikström, produktionsledare och stresspedagog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl