Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Tystnadskultur – vår tids största utmaning
Modiga medarbetare som lyfter missförhållanden på arbetsplatsen köps ut och tystas. Det skadar både individens värdighet och företagets trovärdighet, skriver Lotta Lindberg Vikström.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag har personligen upplevt denna kultur på nära håll och kan intyga dess skadliga effekter. Tystnadskulturen kväver öppenhet och förtroende och skapar en miljö där anställda tvekar att rapportera missförhållanden, ofta allvarliga och med flera drabbade.
Det mest skadliga är när modiga medarbetare med civilkurage som tar striden att lyfta missförhållanden erbjuds ekonomiska incitament för att lämna företaget och tystas. Denna praxis skadar inte bara individens värdighet och professionella integritet utan även företagets integritet och varumärkets trovärdighet, trots munkavlen.
HR-avdelningar medverkar ibland till att tysta röster på grund av lojalitet till cheferna
HR-avdelningar måste – med risk för att sticka ut hakan: jag betonar MÅSTE – i ännu större omfattning leda förändringen att främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd.
För att göra detta effektivt, kan följande steg övervägas:
- Aktiv dialog och öppna forum för att fritt uttrycka åsikter och bekymmer.
- Stärka policys för att garantera anonymitet och skydd.
- Utbildningsprogram om vikten av psykologisk trygghet och respektfullt beteende för chefer.
- Förstärka HR:s oberoende roll i konflikthantering och arbetsmiljö.
- Uppmuntra och belöna ledare som främjar öppenhet och ärlighet.
Tystnadskulturen på arbetsplatser är en av vår tids största utmaningar när det gäller arbetsmiljö och ledarskap. I en värld där organisationer utåt sett framhäver värdeord som öppenhet, inkludering och social hållbarhet, visar verkligheten ofta en annan bild. HR-avdelningar, som borde vara stöd för alla på jobbet, hamnar ibland i en situation där de medverkar till att tysta dessa röster på grund av, enligt min mening, lojalitet till cheferna. Detta skapar en klyfta mellan ledningen och medarbetarna och minskar tilliten till HR som en förespråkare för en hälsosam arbetsmiljö och rättvisa arbetsförhållanden.
Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt
Det är en sorglig insikt att även organisationer som utåt skryter om att leva upp till sina värdeord och sin sociala hållbarhet, i själva verket kan vara dåliga förebilder när det gäller arbetsplatskultur. Det visar tydligt hur viktigt det är att inte bara prata om värderingar, utan också att leva upp till dem i praktiken.
Vi, som individer och kollektiv inom arbetslivet, måste utmana företag att gå från tomma ord om öppenhet till verklig handling. Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt. Det är dags för företag att bygga en ärlig och öppen arbetskultur, där HR agerar som en stark, självständig röst för medarbetarnas – inte bara chefernas - välbefinnande.
Lotta Lindberg Vikström, produktionsledare och stresspedagog
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
