Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tyck till om jobbet

Det krävs mod att skriva en debattartikel. Men när Kollega startade sin debattsida i oktober var medlemmarna inte sena att haka på. Sedan dess har det diskuterats fackliga värderingar, semesterplaner och lägstalöner i kommentarsfälten.
Lina Björk Publicerad
Colourbox
Några av de Unionenmedlemmar som debatterat under året Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att skriva en debattartikel är varken lätt eller bekvämt. Till att börja med ska du få i hop en text där du sticker ut hakan i en fråga, gör dina argument begripliga och har en röd tråd. Sedan får du räkna med att bli ifrågasatt och kritiserad, kanske till och med skälld på.

När vi publicerade Anna Wallgrens debattartikel om att barnfamiljer går före i semesterplaneringen var det många som hade åsikter: Klart att föräldrar ska få förtur, barnen är ju det viktigaste vi har, skrev några. Andra hade fått stå tillbaka under hela yrkesliv till förmån för kollegor med större familjekonstellationer och räckte upp handen för en rättvisare bedömning.

Även Christian Wåhlanders debattartikel om öppna kontorslandskap rörde upp känslor. Många är tjänstemännen som är trötta på att höra kollegans babbel i örat samtidigt som de ska ägna sig åt sitt jobb. Är aktivitetsbaserade kontor på utdöende? I kommentarsfälten råder det en enighet kring detta.

Ibland kan avståndet mellan Unionens förbundsstyrelse och dess medlemmar kännas stort. Hur kan man påverka dem som bestämmer och är det någon som lyssnar?
Svaret är ja.

Arvid Tawo ställde sig frågande till varför det finns ungdomslöner kvar i avtalen, som är både lönedumpande och ovärdiga. Två dagar senare svarade Unionens ordförande Martin Linder på frågan om hur lägstalöner kan skydda anställda och hur förbundet jobbar för att höja dem. Även Susanne Persson fick svar med vändande post när hon ifrågasatte varför märket finns kvar, alltså siffran på hur mycket lönerna ska öka kollektivt under avtalsperioden.

Vår debattsida ska vara ett forum där medlemmarnas åsikter blir hörda, en plats för dialog - det tycker vi är en av de viktiga funktionerna för en fackförbundstidning. Tack alla ni som har vågat fråga och argumentera - och välkomna ni som ännu inte tagit steget.

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind