Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tantra leder till modiga ledare

Kursutbudet för att utvecklas som ledare är gigantiskt. Men vilken är den viktigaste egenskapen? Är det empati? Lyhördhet? Tillit? Jag anser att det är mod, skriver Joakim Muschött.
Publicerad
Joakim Muschött
Tantra leder till mod. Den viktigaste egenskapen man kan ha som ledare, skriver Joakim Muschött. Foto:Shutterstock/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du upplevt the seminar syndrome? Fenomenet att man glömmer 90 procent av en utbildning och inte använder de verktyg man fick med sig därifrån? Många hänvisar till tidsbrist. Men jag tror att en av de vanligaste orsakerna är rädsla.

Ofta känner man sig inspirerad efter en kurs och vet vilka förändringar man vill eller borde göra, men rädslan för att misslyckas eller att få en oönskad reaktion ligger i vägen. Om man lär sig att kommunicera feedback med JAG-budskap men inte vågar använda tekniken är tiden man lagt på kursen mer eller mindre bortkastad. Det räcker inte med nya kunskaper om man inte har mod. Jag menar därför att mod är världens viktigaste egenskap. Och det gäller självklart inte bara ledare.

Det handlar inte om att ligga med okända

Mod handlar om att göra det man vill, trots att man är rädd. Det finns många olika sätt att träna. Jag har varit ledarskapskonsult i mer än 20 år, coachat och utbildat chefer från hela Europa, men den allra bästa träningen för att utveckla och vidmakthålla denna viktiga egenskap har jag fått genom att gå på tantrakurs. Tantra är sanskrit och betyder expansion och i korthet handlar det om personlig utveckling med sexualiteten som verktyg. Med rätt ledare kan sådana kurser kan vara riktigt utmanande och får både medvetandet och komfortzonen att expandera rejält.

Sexualiteten speglar vårt innersta väsen och aktiverar det anknytningsmönster vi utvecklade som barn. Den är en stark och privat drivkraft som vi ogärna exponerar offentligt men som ibland gör sig naturligt påmind i närvaro av andra människor. Den är en källa till tillfredställelse, bekräftelse, status och även sårbarhet och skam. Och rädsla. Just därför berättar den otroligt mycket om vilka vi är. Men när vi överger vårt skal för psykisk och fysisk nakenhet och möts av acceptans och kärlek av andra som har kommit dit i samma syfte, försvinner rädslorna. Sårbarheten normaliseras och leder till gemenskap. Självtilliten ökar och komfortzonen vidgas. Skam förvandlas till stolthet, och den kärlek man visar andra leder till mer kärlek. Man känner sig fullkomlig som människa utan att vara perfekt.

Det handlar inte om att ligga med okända eller att göra saker man inte vill. I stället består inslagen av rörelse, andning, dans, sharing, massage, närhet, kontaktövningar och ibland även nakenhet. Du exponeras men eftersom andra exponeras på samma sätt är det inte lika utelämnande. Alla andra är lika rädda som du, människor som i sin sårbarhet har samma universella naturliga längtan efter bekräftelse, beröring och närhet – något vi i vardagen annars försöker dölja bakom en oberoende och felfri yta.

Och det är vår omänskliga strävan efter perfektion som gör att vi mår dåligt och blir sjuka, något som en tantrakurs är ett effektivt motgift mot. Träningen drar upp nya spår i hjärnan och hjälper dig att förstå att eftersom du kan övervinna din rädsla för att vara nära 50 helt okända människor kan du klara vad som helst. 

En omänskliga strävan efter perfektion gör oss sjuka

Insikterna från en tantrakurs är inte intellektuella utan kroppsliga. De kan du sedan använda i alla sammanhang som kräver mod, såväl i arbetslivet som privat. Den eventuella risken för att misslyckas eller för att få en oönskad reaktion när du står inför att ge feedback, sätta gränser, säga din mening, säga upp dig eller på olika sätt utöva ditt ledarskap bleknar inför den risk du tar då du exponerar din fysiska, känslomässiga och existentiella nakenhet under en tantrahelg.

Skulle du våga? Därefter blir det kanske lättare för dig att använda de verktyg du får från andra utbildningar, så att du slipper drabbas av the seminar syndrome. Själv kan jag fortfarande känna rädsla inför en del av arbetslivets utmaningar, men jag har en helt annan självtillit. Därför gör det ingenting om det blir fel ibland. Jag vet att jag duger som människa.

/Joakim Muschött, ICF Professionell Certifierad Coach och diplomerad karriärcoach på Skifta Utveckling AB. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag