Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tantra leder till modiga ledare

Kursutbudet för att utvecklas som ledare är gigantiskt. Men vilken är den viktigaste egenskapen? Är det empati? Lyhördhet? Tillit? Jag anser att det är mod, skriver Joakim Muschött.
Publicerad
Joakim Muschött
Tantra leder till mod. Den viktigaste egenskapen man kan ha som ledare, skriver Joakim Muschött. Foto:Shutterstock/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du upplevt the seminar syndrome? Fenomenet att man glömmer 90 procent av en utbildning och inte använder de verktyg man fick med sig därifrån? Många hänvisar till tidsbrist. Men jag tror att en av de vanligaste orsakerna är rädsla.

Ofta känner man sig inspirerad efter en kurs och vet vilka förändringar man vill eller borde göra, men rädslan för att misslyckas eller att få en oönskad reaktion ligger i vägen. Om man lär sig att kommunicera feedback med JAG-budskap men inte vågar använda tekniken är tiden man lagt på kursen mer eller mindre bortkastad. Det räcker inte med nya kunskaper om man inte har mod. Jag menar därför att mod är världens viktigaste egenskap. Och det gäller självklart inte bara ledare.

Det handlar inte om att ligga med okända

Mod handlar om att göra det man vill, trots att man är rädd. Det finns många olika sätt att träna. Jag har varit ledarskapskonsult i mer än 20 år, coachat och utbildat chefer från hela Europa, men den allra bästa träningen för att utveckla och vidmakthålla denna viktiga egenskap har jag fått genom att gå på tantrakurs. Tantra är sanskrit och betyder expansion och i korthet handlar det om personlig utveckling med sexualiteten som verktyg. Med rätt ledare kan sådana kurser kan vara riktigt utmanande och får både medvetandet och komfortzonen att expandera rejält.

Sexualiteten speglar vårt innersta väsen och aktiverar det anknytningsmönster vi utvecklade som barn. Den är en stark och privat drivkraft som vi ogärna exponerar offentligt men som ibland gör sig naturligt påmind i närvaro av andra människor. Den är en källa till tillfredställelse, bekräftelse, status och även sårbarhet och skam. Och rädsla. Just därför berättar den otroligt mycket om vilka vi är. Men när vi överger vårt skal för psykisk och fysisk nakenhet och möts av acceptans och kärlek av andra som har kommit dit i samma syfte, försvinner rädslorna. Sårbarheten normaliseras och leder till gemenskap. Självtilliten ökar och komfortzonen vidgas. Skam förvandlas till stolthet, och den kärlek man visar andra leder till mer kärlek. Man känner sig fullkomlig som människa utan att vara perfekt.

Det handlar inte om att ligga med okända eller att göra saker man inte vill. I stället består inslagen av rörelse, andning, dans, sharing, massage, närhet, kontaktövningar och ibland även nakenhet. Du exponeras men eftersom andra exponeras på samma sätt är det inte lika utelämnande. Alla andra är lika rädda som du, människor som i sin sårbarhet har samma universella naturliga längtan efter bekräftelse, beröring och närhet – något vi i vardagen annars försöker dölja bakom en oberoende och felfri yta.

Och det är vår omänskliga strävan efter perfektion som gör att vi mår dåligt och blir sjuka, något som en tantrakurs är ett effektivt motgift mot. Träningen drar upp nya spår i hjärnan och hjälper dig att förstå att eftersom du kan övervinna din rädsla för att vara nära 50 helt okända människor kan du klara vad som helst. 

En omänskliga strävan efter perfektion gör oss sjuka

Insikterna från en tantrakurs är inte intellektuella utan kroppsliga. De kan du sedan använda i alla sammanhang som kräver mod, såväl i arbetslivet som privat. Den eventuella risken för att misslyckas eller för att få en oönskad reaktion när du står inför att ge feedback, sätta gränser, säga din mening, säga upp dig eller på olika sätt utöva ditt ledarskap bleknar inför den risk du tar då du exponerar din fysiska, känslomässiga och existentiella nakenhet under en tantrahelg.

Skulle du våga? Därefter blir det kanske lättare för dig att använda de verktyg du får från andra utbildningar, så att du slipper drabbas av the seminar syndrome. Själv kan jag fortfarande känna rädsla inför en del av arbetslivets utmaningar, men jag har en helt annan självtillit. Därför gör det ingenting om det blir fel ibland. Jag vet att jag duger som människa.

/Joakim Muschött, ICF Professionell Certifierad Coach och diplomerad karriärcoach på Skifta Utveckling AB. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam