Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tantra leder till modiga ledare

Kursutbudet för att utvecklas som ledare är gigantiskt. Men vilken är den viktigaste egenskapen? Är det empati? Lyhördhet? Tillit? Jag anser att det är mod, skriver Joakim Muschött.
Publicerad
Joakim Muschött
Tantra leder till mod. Den viktigaste egenskapen man kan ha som ledare, skriver Joakim Muschött. Foto:Shutterstock/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du upplevt the seminar syndrome? Fenomenet att man glömmer 90 procent av en utbildning och inte använder de verktyg man fick med sig därifrån? Många hänvisar till tidsbrist. Men jag tror att en av de vanligaste orsakerna är rädsla.

Ofta känner man sig inspirerad efter en kurs och vet vilka förändringar man vill eller borde göra, men rädslan för att misslyckas eller att få en oönskad reaktion ligger i vägen. Om man lär sig att kommunicera feedback med JAG-budskap men inte vågar använda tekniken är tiden man lagt på kursen mer eller mindre bortkastad. Det räcker inte med nya kunskaper om man inte har mod. Jag menar därför att mod är världens viktigaste egenskap. Och det gäller självklart inte bara ledare.

Det handlar inte om att ligga med okända

Mod handlar om att göra det man vill, trots att man är rädd. Det finns många olika sätt att träna. Jag har varit ledarskapskonsult i mer än 20 år, coachat och utbildat chefer från hela Europa, men den allra bästa träningen för att utveckla och vidmakthålla denna viktiga egenskap har jag fått genom att gå på tantrakurs. Tantra är sanskrit och betyder expansion och i korthet handlar det om personlig utveckling med sexualiteten som verktyg. Med rätt ledare kan sådana kurser kan vara riktigt utmanande och får både medvetandet och komfortzonen att expandera rejält.

Sexualiteten speglar vårt innersta väsen och aktiverar det anknytningsmönster vi utvecklade som barn. Den är en stark och privat drivkraft som vi ogärna exponerar offentligt men som ibland gör sig naturligt påmind i närvaro av andra människor. Den är en källa till tillfredställelse, bekräftelse, status och även sårbarhet och skam. Och rädsla. Just därför berättar den otroligt mycket om vilka vi är. Men när vi överger vårt skal för psykisk och fysisk nakenhet och möts av acceptans och kärlek av andra som har kommit dit i samma syfte, försvinner rädslorna. Sårbarheten normaliseras och leder till gemenskap. Självtilliten ökar och komfortzonen vidgas. Skam förvandlas till stolthet, och den kärlek man visar andra leder till mer kärlek. Man känner sig fullkomlig som människa utan att vara perfekt.

Det handlar inte om att ligga med okända eller att göra saker man inte vill. I stället består inslagen av rörelse, andning, dans, sharing, massage, närhet, kontaktövningar och ibland även nakenhet. Du exponeras men eftersom andra exponeras på samma sätt är det inte lika utelämnande. Alla andra är lika rädda som du, människor som i sin sårbarhet har samma universella naturliga längtan efter bekräftelse, beröring och närhet – något vi i vardagen annars försöker dölja bakom en oberoende och felfri yta.

Och det är vår omänskliga strävan efter perfektion som gör att vi mår dåligt och blir sjuka, något som en tantrakurs är ett effektivt motgift mot. Träningen drar upp nya spår i hjärnan och hjälper dig att förstå att eftersom du kan övervinna din rädsla för att vara nära 50 helt okända människor kan du klara vad som helst. 

En omänskliga strävan efter perfektion gör oss sjuka

Insikterna från en tantrakurs är inte intellektuella utan kroppsliga. De kan du sedan använda i alla sammanhang som kräver mod, såväl i arbetslivet som privat. Den eventuella risken för att misslyckas eller för att få en oönskad reaktion när du står inför att ge feedback, sätta gränser, säga din mening, säga upp dig eller på olika sätt utöva ditt ledarskap bleknar inför den risk du tar då du exponerar din fysiska, känslomässiga och existentiella nakenhet under en tantrahelg.

Skulle du våga? Därefter blir det kanske lättare för dig att använda de verktyg du får från andra utbildningar, så att du slipper drabbas av the seminar syndrome. Själv kan jag fortfarande känna rädsla inför en del av arbetslivets utmaningar, men jag har en helt annan självtillit. Därför gör det ingenting om det blir fel ibland. Jag vet att jag duger som människa.

/Joakim Muschött, ICF Professionell Certifierad Coach och diplomerad karriärcoach på Skifta Utveckling AB. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef