Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tantra leder till modiga ledare

Kursutbudet för att utvecklas som ledare är gigantiskt. Men vilken är den viktigaste egenskapen? Är det empati? Lyhördhet? Tillit? Jag anser att det är mod, skriver Joakim Muschött.
Publicerad
Joakim Muschött
Tantra leder till mod. Den viktigaste egenskapen man kan ha som ledare, skriver Joakim Muschött. Foto:Shutterstock/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du upplevt the seminar syndrome? Fenomenet att man glömmer 90 procent av en utbildning och inte använder de verktyg man fick med sig därifrån? Många hänvisar till tidsbrist. Men jag tror att en av de vanligaste orsakerna är rädsla.

Ofta känner man sig inspirerad efter en kurs och vet vilka förändringar man vill eller borde göra, men rädslan för att misslyckas eller att få en oönskad reaktion ligger i vägen. Om man lär sig att kommunicera feedback med JAG-budskap men inte vågar använda tekniken är tiden man lagt på kursen mer eller mindre bortkastad. Det räcker inte med nya kunskaper om man inte har mod. Jag menar därför att mod är världens viktigaste egenskap. Och det gäller självklart inte bara ledare.

Det handlar inte om att ligga med okända

Mod handlar om att göra det man vill, trots att man är rädd. Det finns många olika sätt att träna. Jag har varit ledarskapskonsult i mer än 20 år, coachat och utbildat chefer från hela Europa, men den allra bästa träningen för att utveckla och vidmakthålla denna viktiga egenskap har jag fått genom att gå på tantrakurs. Tantra är sanskrit och betyder expansion och i korthet handlar det om personlig utveckling med sexualiteten som verktyg. Med rätt ledare kan sådana kurser kan vara riktigt utmanande och får både medvetandet och komfortzonen att expandera rejält.

Sexualiteten speglar vårt innersta väsen och aktiverar det anknytningsmönster vi utvecklade som barn. Den är en stark och privat drivkraft som vi ogärna exponerar offentligt men som ibland gör sig naturligt påmind i närvaro av andra människor. Den är en källa till tillfredställelse, bekräftelse, status och även sårbarhet och skam. Och rädsla. Just därför berättar den otroligt mycket om vilka vi är. Men när vi överger vårt skal för psykisk och fysisk nakenhet och möts av acceptans och kärlek av andra som har kommit dit i samma syfte, försvinner rädslorna. Sårbarheten normaliseras och leder till gemenskap. Självtilliten ökar och komfortzonen vidgas. Skam förvandlas till stolthet, och den kärlek man visar andra leder till mer kärlek. Man känner sig fullkomlig som människa utan att vara perfekt.

Det handlar inte om att ligga med okända eller att göra saker man inte vill. I stället består inslagen av rörelse, andning, dans, sharing, massage, närhet, kontaktövningar och ibland även nakenhet. Du exponeras men eftersom andra exponeras på samma sätt är det inte lika utelämnande. Alla andra är lika rädda som du, människor som i sin sårbarhet har samma universella naturliga längtan efter bekräftelse, beröring och närhet – något vi i vardagen annars försöker dölja bakom en oberoende och felfri yta.

Och det är vår omänskliga strävan efter perfektion som gör att vi mår dåligt och blir sjuka, något som en tantrakurs är ett effektivt motgift mot. Träningen drar upp nya spår i hjärnan och hjälper dig att förstå att eftersom du kan övervinna din rädsla för att vara nära 50 helt okända människor kan du klara vad som helst. 

En omänskliga strävan efter perfektion gör oss sjuka

Insikterna från en tantrakurs är inte intellektuella utan kroppsliga. De kan du sedan använda i alla sammanhang som kräver mod, såväl i arbetslivet som privat. Den eventuella risken för att misslyckas eller för att få en oönskad reaktion när du står inför att ge feedback, sätta gränser, säga din mening, säga upp dig eller på olika sätt utöva ditt ledarskap bleknar inför den risk du tar då du exponerar din fysiska, känslomässiga och existentiella nakenhet under en tantrahelg.

Skulle du våga? Därefter blir det kanske lättare för dig att använda de verktyg du får från andra utbildningar, så att du slipper drabbas av the seminar syndrome. Själv kan jag fortfarande känna rädsla inför en del av arbetslivets utmaningar, men jag har en helt annan självtillit. Därför gör det ingenting om det blir fel ibland. Jag vet att jag duger som människa.

/Joakim Muschött, ICF Professionell Certifierad Coach och diplomerad karriärcoach på Skifta Utveckling AB. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson