Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tantra leder till modiga ledare

Kursutbudet för att utvecklas som ledare är gigantiskt. Men vilken är den viktigaste egenskapen? Är det empati? Lyhördhet? Tillit? Jag anser att det är mod, skriver Joakim Muschött.
Publicerad 22 augusti 2023, kl 06:00
Joakim Muschött
Tantra leder till mod. Den viktigaste egenskapen man kan ha som ledare, skriver Joakim Muschött. Foto:Shutterstock/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du upplevt the seminar syndrome? Fenomenet att man glömmer 90 procent av en utbildning och inte använder de verktyg man fick med sig därifrån? Många hänvisar till tidsbrist. Men jag tror att en av de vanligaste orsakerna är rädsla.

Ofta känner man sig inspirerad efter en kurs och vet vilka förändringar man vill eller borde göra, men rädslan för att misslyckas eller att få en oönskad reaktion ligger i vägen. Om man lär sig att kommunicera feedback med JAG-budskap men inte vågar använda tekniken är tiden man lagt på kursen mer eller mindre bortkastad. Det räcker inte med nya kunskaper om man inte har mod. Jag menar därför att mod är världens viktigaste egenskap. Och det gäller självklart inte bara ledare.

Det handlar inte om att ligga med okända

Mod handlar om att göra det man vill, trots att man är rädd. Det finns många olika sätt att träna. Jag har varit ledarskapskonsult i mer än 20 år, coachat och utbildat chefer från hela Europa, men den allra bästa träningen för att utveckla och vidmakthålla denna viktiga egenskap har jag fått genom att gå på tantrakurs. Tantra är sanskrit och betyder expansion och i korthet handlar det om personlig utveckling med sexualiteten som verktyg. Med rätt ledare kan sådana kurser kan vara riktigt utmanande och får både medvetandet och komfortzonen att expandera rejält.

Sexualiteten speglar vårt innersta väsen och aktiverar det anknytningsmönster vi utvecklade som barn. Den är en stark och privat drivkraft som vi ogärna exponerar offentligt men som ibland gör sig naturligt påmind i närvaro av andra människor. Den är en källa till tillfredställelse, bekräftelse, status och även sårbarhet och skam. Och rädsla. Just därför berättar den otroligt mycket om vilka vi är. Men när vi överger vårt skal för psykisk och fysisk nakenhet och möts av acceptans och kärlek av andra som har kommit dit i samma syfte, försvinner rädslorna. Sårbarheten normaliseras och leder till gemenskap. Självtilliten ökar och komfortzonen vidgas. Skam förvandlas till stolthet, och den kärlek man visar andra leder till mer kärlek. Man känner sig fullkomlig som människa utan att vara perfekt.

Det handlar inte om att ligga med okända eller att göra saker man inte vill. I stället består inslagen av rörelse, andning, dans, sharing, massage, närhet, kontaktövningar och ibland även nakenhet. Du exponeras men eftersom andra exponeras på samma sätt är det inte lika utelämnande. Alla andra är lika rädda som du, människor som i sin sårbarhet har samma universella naturliga längtan efter bekräftelse, beröring och närhet – något vi i vardagen annars försöker dölja bakom en oberoende och felfri yta.

Och det är vår omänskliga strävan efter perfektion som gör att vi mår dåligt och blir sjuka, något som en tantrakurs är ett effektivt motgift mot. Träningen drar upp nya spår i hjärnan och hjälper dig att förstå att eftersom du kan övervinna din rädsla för att vara nära 50 helt okända människor kan du klara vad som helst. 

En omänskliga strävan efter perfektion gör oss sjuka

Insikterna från en tantrakurs är inte intellektuella utan kroppsliga. De kan du sedan använda i alla sammanhang som kräver mod, såväl i arbetslivet som privat. Den eventuella risken för att misslyckas eller för att få en oönskad reaktion när du står inför att ge feedback, sätta gränser, säga din mening, säga upp dig eller på olika sätt utöva ditt ledarskap bleknar inför den risk du tar då du exponerar din fysiska, känslomässiga och existentiella nakenhet under en tantrahelg.

Skulle du våga? Därefter blir det kanske lättare för dig att använda de verktyg du får från andra utbildningar, så att du slipper drabbas av the seminar syndrome. Själv kan jag fortfarande känna rädsla inför en del av arbetslivets utmaningar, men jag har en helt annan självtillit. Därför gör det ingenting om det blir fel ibland. Jag vet att jag duger som människa.

/Joakim Muschött, ICF Professionell Certifierad Coach och diplomerad karriärcoach på Skifta Utveckling AB. 

Debatt

Debatt: Tatueringar stoppar inte karriären

Att ha tatueringar på sin kropp ska inte påverka möjligheten att bli anställd, skriver Annica Jansdotter.
Publicerad 7 maj 2024, kl 06:00
Annica Jansdotter
Kan tatueringar stå i vägen för karriären? Nej, menar Annica Jansdotter. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Ingen kommer vilja anställa dig Annica ” Ledsen att hänga ut dig mamma, men så här sa du faktiskt till mig när jag var 17 år och ville tatuera mig för första gången. Jag kan i dag hålla med om att det kanske inte var det mest genomtänkta motiv jag valde när jag tatuerade en tribal i svanken, men den har tack och lov ingen i mitt arbetsliv behövt se. 

Detta ämne har diskuterats på några av de arbetsplatser jag har varit anställd på, och beroende på vilket jobb jag har haft så har man tyckt olika om synliga tatueringar. Kan det vara så att det spelar roll i vilken bransch vi jobbar, att man har olika syn på hur man ”bör” se ut?  

Enligt min mamma så kan man inte ha synliga tatueringar om man ska jobba på bank. Tatueringar bör kunna gömmas under en skjorta för att man inte ska dömas utifrån detta. Nu har jag aldrig jobbat på bank vill jag tillägga, men jag hoppas verkligen att jag inte skulle bli dömd efter mitt val av konst på min kropp.  Jag vill bedömas efter mina meriter, min personlighet och mina ord.

Vill jag göra affärer med människor som dömer mig efter mitt utseende?

I dag har cirka 20 procent av svenska befolkningen tatueringar på sin kropp. Det är rätt många som uppskattar denna konstform som man kan spåra 5 000 år tillbaka i tiden. I den antika världen användes tatueringar för att märka slavar och fångar. Detta minskade sedan när kristendomen infördes. Men man lyckades tyvärr inte hela vägen då man än i dag kan läsa i gamla testamentet att det är syndigt med kroppssmyckning. 

På ett av mina tidigare jobb så skulle jag och en kollega in på förhandling. Dagen innan planerade jag mitt val av kläder. Jag tog fram en vit skjorta med långa ärmar, svarta kostymbyxor och kavaj. För mig handlar det om att vara rätt klädd för varje möte och vid detta tillfälle kändes valet lätt. Har jag uppkavlad ärm tycker jag att skjorta är riktigt skönt att ha på sig, dessutom så var kavajen jag valde rynkad i ärmen, så det skulle inte passa sig att ha skjortan på ett annat sätt. Men har jag uppkavlad ärm så syns tatueringarna på min vänstra arm.

Det slog mig för en sekund att någon kan störa sig på att jag har tatueringar, men i nästa sekund så ställde jag mig frågan ” vill jag göra affärer med den typ av människor som dömer mig efter mitt utseende?” svaret var enkelt, så uppkavlat fick det bli.

Uppenbarligen är jag inte svåranställd

När min kollega hämtade upp mig så tittade han på mig och sa ”jaha, du valde att visa upp dina tatueringar, just i dag?” som om det vore fel av mig. Jag svarade ”ja” i all enkelhet och klev in i bilen. Efter en timmes möte där jag presenterat vårt företag och offerten som jag tagit fram så reste sig vd:n på företaget som vi förhandlade med upp och sträckte ut sin hand mot mig och sa ”jag är sjukt imponerad Annica, du är en vass förhandlare och detta kommer bli ett fint samarbete”.

Det kändes som en vinst i dubbel bemärkelse, även om de bara var jag som visste om det.

De är få som har bemött mig med annat än positivt vad det gäller mina tatueringar. De väcker intresse och jag får ofta frågor om vad det ligger för historia bakom och vem som gjort dem. 

Jag har ett långt cv, allt ifrån trafiklärare där jag haft körlektioner med några hundra elever, till driftchef och ansvarig för drift, personal och ekonomi, så uppenbarligen är jag inte så svåranställd. Att jag har nått dit där jag är i dag har inte med hur jag ser ut eller mina tatueringar att göra, utan ett rejält pannben och ett driv. Så jag uppmanar alla att vara den de är, för din resa är din och ingen annans oavsett hur du ser ut. 

/Annica Jansdotter, regionsäljare