Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande