Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Svårt för synskadade med Unionens material

Som synskadad har du inga möjligheter att få fackliga utbildningar kursanpassade hos Unionen. Det behöver ändras, skriver Unionenmedlemmen Arne Jungelin.
Publicerad
Punktskrift och bild på Arne Jungelin.
Unionen och PTK bör göra sitt studiematerial tillgängligt för funktionsnedsatta, skriver Arne Jungelin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För de flesta av oss vore det väl helt absurt att gå en facklig utbildning och inte kunna få ta del av studiematerialet? Men så är det för oss synskadade eller andra förtroendevalda som har en funktionsnedsättning som gör det svårt eller omöjligt att ta del av vanlig text och bild.

Vid alla fackliga Unionen och PTK utbildningar jag deltagit i som kursdeltagare har det varit helt upp till mig att försöka få tillgång till materialet. Unionen eller PTK har inte på något sätt förberett sina studiematerial trots att man organiserar anställda inom funktionshinderorganisationerna sedan en lång tid tillbaka. Varför? Står inte Unionen för jämlikhet och schyssta villkor? Knappast i detta fall. Många är vi som år efter år har förmedlat denna brist till ansvariga utbildare men inget har hänt.

Om jag hade varit fackligt ansluten till ett LO förbund hade jag fått mitt kursmaterial anpassat av studieförbundet ABF som LO samarbetar med. Faktum är att alla studieförbund kan anpassa de kursmaterial som fackföreningsrörelsen använder genom statliga folkbildningsanslag men förutsättningen är att man som fackförbund har ett samarbete med ett studieförbund.

Ansvaret faller tungt på Unionen och PTK som decennier inte använder sig av denna möjlighet att tillgängliggöra sina kurser för personer med funktionsnedsättningar. Man har inte heller tagit sitt ansvar i enlighet med Riksdagen fastslagna självproducentansvar där materialen därmed ska anpassas av producenten själv.

Den totala avsaknaden av tillgängliga studiematerial inom Unionen är inte heller ett undantag i övrig informationsverksamhet inom förbundet. Varken branschtidningar, eller tillfälliga bilagor i tidningen Kollega, information om kollektiva försäkringar eller för den delen juridisk rådgivning är tillräckligt anpassad för personer med funktionsnedsättningar. Detta kan knappast vara något annat än diskriminering från Unionens sida.

Vad tänker vår förbundsstyrelse göra åt detta? Ty problemet är systematiskt över hela förbundets verksamhet så det går knappast att skylla ifrån sig på enskilda delar av förbundet.

Ska vi ha kvar ett C-lag inom Unionens medlems- och funktionärsled eller ska Unionen arbeta jämlikt och låta folkbildningens lampa lysa över alla medlemmar?

/Arne Jungelin, fackligt aktiv inom Unionklubben Synskadades Riksförbund

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam