Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa utslagningen - ge unga chansen!

Regeringens passivitet är förödande. Vi vill sjösätta en offensiv för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, skriver socialdemokraterna Berit Högman och Jennie Nilsson.
Har du en fråga som du vill debattera? Kontakta: Publicerad 12 augusti 2010, kl 10:54
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör i dag Europas högsta. Antalet arbetslösa ungdomar har ökat kraftigt sedan den borgerliga regeringen tog över 2006. Arbetslösheten bland unga är nu runt 28 procent.

Det borde vara självklart att vi inte har råd att låta ungdomar gå sysslolösa. Men regeringen menar att ungdomsarbetslösheten i första hand är ett problem för ungdomarna själva. Fredrik Reinfeldt påstår att ungdomsarbetslösheten är en synvilla och menar att "den viktigaste orsaken till att många ungdomar inte får jobb är att de inte söker jobb". Så trots att aktiva åtgärder är det mest effektiva sättet att hjälpa unga till jobb har regeringen bestämt att passivitet ska gälla.

Samtidigt står det svenska arbetslivet inför en omfattande generationsväxling. 1940-talets stora kullar med väldig kompetens är på väg ut från arbetsmarknaden. De stora kullarna födda kring 1990 är på väg in. Det innebär en möjlighet om vi tar tillvara den unga generationens kreativitet och entusiasm. En passiv politik kommer däremot att leda till kompetensbrist hos företagen och till arbetslöshet och utslagning i stora delar av ungdomsgenerationen.

Forskning visar att de som varit arbetslösa efter gymnasiet löper större risk än andra för arbetslöshet i över tio år därefter. Var tionde person som är långvarigt arbetslös och/eller socialbidragsberoende i den tidiga 20-årsåldern är det även tio år senare. Därför är det farligt när den moderatledda regeringen leder politiken bort från kunskapslinjen och mot passivitet.

Under den borgerliga regeringens första år stoppades utbyggnaden av högskolan - trots att kullarna som går ut gymnasiet har blivit allt större. Medan antalet 20-åringar har ökat med 20 procent mellan 2006 och 2010 har antalet högskoleplatser bara ökat med någon enstaka procent. Vi vet också att ungdomar utan fullständiga gymnasiebetyg har mycket svårt att få jobb. Ändå skar regeringen på tre år ner Komvux med 40 000 platser.

Arbetslösa ungdomar måste vänta i 90 dagar innan Arbetsförmedlingen kan ge några stödinsatser. Av de 50 000 människor som befinner sig i regeringens så kallade jobbgaranti för ungdomar får endast en av tio en aktiv insats i form av utbildning eller praktik som ökar deras chanser att få ett jobb.

Mot regeringens passiva politik står ett rödgrönt regeringsalternativ berett att ta ansvar. Vi socialdemokrater vill sjösätta en offensiv politik för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och hantera generationsväxlingen på arbetsmarknaden.

Vi vill avskaffa aktivitetsförbudet och ge de ungdomar som behöver det ett individuellt anpassat stöd ifrån dag ett. Vi vill avskaffa arbetsgivaravgiften för företag som anställer arbetslösa ungdomar. Vi vill ge långtidsarbetslösa ungdomar möjlighet att läsa in en gymnasieexamen samtidigt som vi ställer krav på aktivt deltagande. Vi vill skapa fler platser och höja kvaliteten inom högskola och den kvalificerad yrkesutbildning. Vi vill stärka kopplingen mellan skola och näringsliv redan ifrån grundskolan samt underlätta övergången från studier till arbete genom bättre karriärrådgivning och fler trainee- och praktikplatser.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla. För det behövs en regering som investerar i den unga generationen, i deras framtidsdrömmar och möjligheter. Att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden är att rusta för framtiden. En klok investering som vi alla tjänar på.

Berit Högman (s) och Jennie Nilsson (s), vice ordförande respektive ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Ungdomsarbetslösheten i Sverige tillhör Europas högsta.
  • Regeringens passivitet bäddar för kompetensbrist hos företagen och arbetslöshet och utslagning bland de unga
  • Bygg ut Komvux och högskolan, avskaffa aktivitetsförbudet och ge unga individuellt anpassat stöd.
  • Stärk kopplingen skola näringsliv, inrätta fler trainee- och praktikplatser och ge unga arbetslösa en ny chans att läsa in gymnasiet.
Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen