Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa utslagningen - ge unga chansen!

Regeringens passivitet är förödande. Vi vill sjösätta en offensiv för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, skriver socialdemokraterna Berit Högman och Jennie Nilsson.
Har du en fråga som du vill debattera? Kontakta: Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör i dag Europas högsta. Antalet arbetslösa ungdomar har ökat kraftigt sedan den borgerliga regeringen tog över 2006. Arbetslösheten bland unga är nu runt 28 procent.

Det borde vara självklart att vi inte har råd att låta ungdomar gå sysslolösa. Men regeringen menar att ungdomsarbetslösheten i första hand är ett problem för ungdomarna själva. Fredrik Reinfeldt påstår att ungdomsarbetslösheten är en synvilla och menar att "den viktigaste orsaken till att många ungdomar inte får jobb är att de inte söker jobb". Så trots att aktiva åtgärder är det mest effektiva sättet att hjälpa unga till jobb har regeringen bestämt att passivitet ska gälla.

Samtidigt står det svenska arbetslivet inför en omfattande generationsväxling. 1940-talets stora kullar med väldig kompetens är på väg ut från arbetsmarknaden. De stora kullarna födda kring 1990 är på väg in. Det innebär en möjlighet om vi tar tillvara den unga generationens kreativitet och entusiasm. En passiv politik kommer däremot att leda till kompetensbrist hos företagen och till arbetslöshet och utslagning i stora delar av ungdomsgenerationen.

Forskning visar att de som varit arbetslösa efter gymnasiet löper större risk än andra för arbetslöshet i över tio år därefter. Var tionde person som är långvarigt arbetslös och/eller socialbidragsberoende i den tidiga 20-årsåldern är det även tio år senare. Därför är det farligt när den moderatledda regeringen leder politiken bort från kunskapslinjen och mot passivitet.

Under den borgerliga regeringens första år stoppades utbyggnaden av högskolan - trots att kullarna som går ut gymnasiet har blivit allt större. Medan antalet 20-åringar har ökat med 20 procent mellan 2006 och 2010 har antalet högskoleplatser bara ökat med någon enstaka procent. Vi vet också att ungdomar utan fullständiga gymnasiebetyg har mycket svårt att få jobb. Ändå skar regeringen på tre år ner Komvux med 40 000 platser.

Arbetslösa ungdomar måste vänta i 90 dagar innan Arbetsförmedlingen kan ge några stödinsatser. Av de 50 000 människor som befinner sig i regeringens så kallade jobbgaranti för ungdomar får endast en av tio en aktiv insats i form av utbildning eller praktik som ökar deras chanser att få ett jobb.

Mot regeringens passiva politik står ett rödgrönt regeringsalternativ berett att ta ansvar. Vi socialdemokrater vill sjösätta en offensiv politik för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och hantera generationsväxlingen på arbetsmarknaden.

Vi vill avskaffa aktivitetsförbudet och ge de ungdomar som behöver det ett individuellt anpassat stöd ifrån dag ett. Vi vill avskaffa arbetsgivaravgiften för företag som anställer arbetslösa ungdomar. Vi vill ge långtidsarbetslösa ungdomar möjlighet att läsa in en gymnasieexamen samtidigt som vi ställer krav på aktivt deltagande. Vi vill skapa fler platser och höja kvaliteten inom högskola och den kvalificerad yrkesutbildning. Vi vill stärka kopplingen mellan skola och näringsliv redan ifrån grundskolan samt underlätta övergången från studier till arbete genom bättre karriärrådgivning och fler trainee- och praktikplatser.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla. För det behövs en regering som investerar i den unga generationen, i deras framtidsdrömmar och möjligheter. Att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden är att rusta för framtiden. En klok investering som vi alla tjänar på.

Berit Högman (s) och Jennie Nilsson (s), vice ordförande respektive ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Ungdomsarbetslösheten i Sverige tillhör Europas högsta.
  • Regeringens passivitet bäddar för kompetensbrist hos företagen och arbetslöshet och utslagning bland de unga
  • Bygg ut Komvux och högskolan, avskaffa aktivitetsförbudet och ge unga individuellt anpassat stöd.
  • Stärk kopplingen skola näringsliv, inrätta fler trainee- och praktikplatser och ge unga arbetslösa en ny chans att läsa in gymnasiet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam