Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa utslagningen - ge unga chansen!

Regeringens passivitet är förödande. Vi vill sjösätta en offensiv för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, skriver socialdemokraterna Berit Högman och Jennie Nilsson.
Har du en fråga som du vill debattera? Kontakta: Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör i dag Europas högsta. Antalet arbetslösa ungdomar har ökat kraftigt sedan den borgerliga regeringen tog över 2006. Arbetslösheten bland unga är nu runt 28 procent.

Det borde vara självklart att vi inte har råd att låta ungdomar gå sysslolösa. Men regeringen menar att ungdomsarbetslösheten i första hand är ett problem för ungdomarna själva. Fredrik Reinfeldt påstår att ungdomsarbetslösheten är en synvilla och menar att "den viktigaste orsaken till att många ungdomar inte får jobb är att de inte söker jobb". Så trots att aktiva åtgärder är det mest effektiva sättet att hjälpa unga till jobb har regeringen bestämt att passivitet ska gälla.

Samtidigt står det svenska arbetslivet inför en omfattande generationsväxling. 1940-talets stora kullar med väldig kompetens är på väg ut från arbetsmarknaden. De stora kullarna födda kring 1990 är på väg in. Det innebär en möjlighet om vi tar tillvara den unga generationens kreativitet och entusiasm. En passiv politik kommer däremot att leda till kompetensbrist hos företagen och till arbetslöshet och utslagning i stora delar av ungdomsgenerationen.

Forskning visar att de som varit arbetslösa efter gymnasiet löper större risk än andra för arbetslöshet i över tio år därefter. Var tionde person som är långvarigt arbetslös och/eller socialbidragsberoende i den tidiga 20-årsåldern är det även tio år senare. Därför är det farligt när den moderatledda regeringen leder politiken bort från kunskapslinjen och mot passivitet.

Under den borgerliga regeringens första år stoppades utbyggnaden av högskolan - trots att kullarna som går ut gymnasiet har blivit allt större. Medan antalet 20-åringar har ökat med 20 procent mellan 2006 och 2010 har antalet högskoleplatser bara ökat med någon enstaka procent. Vi vet också att ungdomar utan fullständiga gymnasiebetyg har mycket svårt att få jobb. Ändå skar regeringen på tre år ner Komvux med 40 000 platser.

Arbetslösa ungdomar måste vänta i 90 dagar innan Arbetsförmedlingen kan ge några stödinsatser. Av de 50 000 människor som befinner sig i regeringens så kallade jobbgaranti för ungdomar får endast en av tio en aktiv insats i form av utbildning eller praktik som ökar deras chanser att få ett jobb.

Mot regeringens passiva politik står ett rödgrönt regeringsalternativ berett att ta ansvar. Vi socialdemokrater vill sjösätta en offensiv politik för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och hantera generationsväxlingen på arbetsmarknaden.

Vi vill avskaffa aktivitetsförbudet och ge de ungdomar som behöver det ett individuellt anpassat stöd ifrån dag ett. Vi vill avskaffa arbetsgivaravgiften för företag som anställer arbetslösa ungdomar. Vi vill ge långtidsarbetslösa ungdomar möjlighet att läsa in en gymnasieexamen samtidigt som vi ställer krav på aktivt deltagande. Vi vill skapa fler platser och höja kvaliteten inom högskola och den kvalificerad yrkesutbildning. Vi vill stärka kopplingen mellan skola och näringsliv redan ifrån grundskolan samt underlätta övergången från studier till arbete genom bättre karriärrådgivning och fler trainee- och praktikplatser.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla. För det behövs en regering som investerar i den unga generationen, i deras framtidsdrömmar och möjligheter. Att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden är att rusta för framtiden. En klok investering som vi alla tjänar på.

Berit Högman (s) och Jennie Nilsson (s), vice ordförande respektive ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Ungdomsarbetslösheten i Sverige tillhör Europas högsta.
  • Regeringens passivitet bäddar för kompetensbrist hos företagen och arbetslöshet och utslagning bland de unga
  • Bygg ut Komvux och högskolan, avskaffa aktivitetsförbudet och ge unga individuellt anpassat stöd.
  • Stärk kopplingen skola näringsliv, inrätta fler trainee- och praktikplatser och ge unga arbetslösa en ny chans att läsa in gymnasiet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind

Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect