Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stoppa utslagningen - ge unga chansen!

Regeringens passivitet är förödande. Vi vill sjösätta en offensiv för att bekämpa ungdomsarbetslösheten, skriver socialdemokraterna Berit Högman och Jennie Nilsson.
Har du en fråga som du vill debattera? Kontakta: Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör i dag Europas högsta. Antalet arbetslösa ungdomar har ökat kraftigt sedan den borgerliga regeringen tog över 2006. Arbetslösheten bland unga är nu runt 28 procent.

Det borde vara självklart att vi inte har råd att låta ungdomar gå sysslolösa. Men regeringen menar att ungdomsarbetslösheten i första hand är ett problem för ungdomarna själva. Fredrik Reinfeldt påstår att ungdomsarbetslösheten är en synvilla och menar att "den viktigaste orsaken till att många ungdomar inte får jobb är att de inte söker jobb". Så trots att aktiva åtgärder är det mest effektiva sättet att hjälpa unga till jobb har regeringen bestämt att passivitet ska gälla.

Samtidigt står det svenska arbetslivet inför en omfattande generationsväxling. 1940-talets stora kullar med väldig kompetens är på väg ut från arbetsmarknaden. De stora kullarna födda kring 1990 är på väg in. Det innebär en möjlighet om vi tar tillvara den unga generationens kreativitet och entusiasm. En passiv politik kommer däremot att leda till kompetensbrist hos företagen och till arbetslöshet och utslagning i stora delar av ungdomsgenerationen.

Forskning visar att de som varit arbetslösa efter gymnasiet löper större risk än andra för arbetslöshet i över tio år därefter. Var tionde person som är långvarigt arbetslös och/eller socialbidragsberoende i den tidiga 20-årsåldern är det även tio år senare. Därför är det farligt när den moderatledda regeringen leder politiken bort från kunskapslinjen och mot passivitet.

Under den borgerliga regeringens första år stoppades utbyggnaden av högskolan - trots att kullarna som går ut gymnasiet har blivit allt större. Medan antalet 20-åringar har ökat med 20 procent mellan 2006 och 2010 har antalet högskoleplatser bara ökat med någon enstaka procent. Vi vet också att ungdomar utan fullständiga gymnasiebetyg har mycket svårt att få jobb. Ändå skar regeringen på tre år ner Komvux med 40 000 platser.

Arbetslösa ungdomar måste vänta i 90 dagar innan Arbetsförmedlingen kan ge några stödinsatser. Av de 50 000 människor som befinner sig i regeringens så kallade jobbgaranti för ungdomar får endast en av tio en aktiv insats i form av utbildning eller praktik som ökar deras chanser att få ett jobb.

Mot regeringens passiva politik står ett rödgrönt regeringsalternativ berett att ta ansvar. Vi socialdemokrater vill sjösätta en offensiv politik för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och hantera generationsväxlingen på arbetsmarknaden.

Vi vill avskaffa aktivitetsförbudet och ge de ungdomar som behöver det ett individuellt anpassat stöd ifrån dag ett. Vi vill avskaffa arbetsgivaravgiften för företag som anställer arbetslösa ungdomar. Vi vill ge långtidsarbetslösa ungdomar möjlighet att läsa in en gymnasieexamen samtidigt som vi ställer krav på aktivt deltagande. Vi vill skapa fler platser och höja kvaliteten inom högskola och den kvalificerad yrkesutbildning. Vi vill stärka kopplingen mellan skola och näringsliv redan ifrån grundskolan samt underlätta övergången från studier till arbete genom bättre karriärrådgivning och fler trainee- och praktikplatser.

Vi socialdemokrater vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land för alla. För det behövs en regering som investerar i den unga generationen, i deras framtidsdrömmar och möjligheter. Att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden är att rusta för framtiden. En klok investering som vi alla tjänar på.

Berit Högman (s) och Jennie Nilsson (s), vice ordförande respektive ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Ungdomsarbetslösheten i Sverige tillhör Europas högsta.
  • Regeringens passivitet bäddar för kompetensbrist hos företagen och arbetslöshet och utslagning bland de unga
  • Bygg ut Komvux och högskolan, avskaffa aktivitetsförbudet och ge unga individuellt anpassat stöd.
  • Stärk kopplingen skola näringsliv, inrätta fler trainee- och praktikplatser och ge unga arbetslösa en ny chans att läsa in gymnasiet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sveriges största tillväxthot är bristen på chefer

Sverige står inför ett växande ledarskapsgap. Problemet är inte brist på ambition, utan att chefsrollen blivit strukturellt ohållbar, skriver Caroline Thunved och Malin Wranding.
Caroline Thunved Publicerad 18 augusti 2026, kl 09:15
Färre vill bli chefer
I framtiden kommer det att saknas chefer på Sveriges arbetsplatser. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom de kommande tio åren väntas över 90 000 chefer lämna arbetslivet. Samtidigt ökar svårigheterna att rekrytera och behålla nya ledare. Det är inte bara en HR-fråga, utan en fråga om svensk konkurrenskraft, tillväxt och omställningsförmåga.

Caroline Thunved

I dagens kunskapsintensiva ekonomi är ledarskap inte ett mjukt värde. Det är en avgörande produktionsfaktor. När ledarskapet brister påverkas företags förmåga att växa, hantera förändring, driva innovation och behålla kompetens. Det handlar inte om att människor saknar vilja att leda. Tvärtom visar data från bland annat SCB, Ledarna och Sveriges Ingenjörer att intresset för ledarskap finns. Problemet är att förutsättningarna inte längre håller.

Dagens chefer förväntas inte bara leverera resultat. De ska samtidigt leda i ständig omställning, hantera AI, bygga resilienta organisationer, säkerställa krav inom cyber- och informationssäkerhet och skapa kultur, engagemang och psykologisk trygghet. Det är ett generalistuppdrag med betydligt högre krav än tidigare.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende

Samtidigt har organisationernas sätt att stötta ledarskap inte utvecklats i samma takt. Förväntningarna från yngre generationer har dessutom förändrats. Transparens, dialog, kultur och värderingsstyrt ledarskap ses idag som självklarheter. Det ökar ytterligare trycket på en redan komplex roll.

Malin Wranding

Konsekvenserna börjar bli tydliga. Fler organisationer vittnar om svårigheter att rekrytera och behålla chefer. Samtidigt visar forskning att ett teams engagemang påverkas direkt av närmaste chef. När ledarskapet brister påverkar det inte bara individen, utan hela organisationens prestation och långsiktiga konkurrenskraft.

Trots detta behandlas ledarskap fortfarande ofta som något som kan lösas genom punktinsatser. Kurser, föreläsningar och inspirationsdagar fortsätter att dominera kompetensutvecklingen, trots att forskning länge visat att endast en liten del omsätts i faktisk beteendeförändring.

Det räcker inte.

Ledarskap handlar inte främst om kunskap, utan om beteende. Och beteende utvecklas inte i klassrum, utan i vardagen. I möten, beslut, återkoppling och situationer som uppstår mellan människor varje dag. Precis som inom elitidrott utvecklas prestation genom kontinuerlig träning, inte genom enstaka insatser.

Om vi menar allvar med att fler ska vilja ta chefsroller behöver vi börja där.

Tre förändringar är särskilt avgörande:

För det första: gör uppdraget rimligt.
Många chefer har idag ett ansvarsspann och en kravbild som inte är hållbar. Tydligare prioriteringar och bättre organisatoriska förutsättningar är avgörande för att rollen ska vara attraktiv över tid.

För det andra: bygg strukturer för kontinuerlig utveckling.
Ledarskap måste tränas löpande i vardagen, inte enbart genom tillfälliga utbildningsinsatser. Organisationer behöver skapa utrymme för reflektion, feedback och praktisk tillämpning.

För det tredje: ta ledarskap på organisatoriskt allvar.
Ledarskap är inte en individuell fråga, det är en strategisk kapacitetsfråga. Hur väl chefer lyckas påverka organisationers resultat, kultur och långsiktiga hållbarhet.

Ta ledarskap på organisatoriskt allvar

Om vi inte adresserar detta riskerar bristen på hållbart ledarskap att bli en av de största flaskhalsarna för svensk tillväxt och konkurrenskraft de kommande åren.

Vi behöver sluta fråga varför människor inte vill bli chefer och börja fråga vad det är med chefsrollen som gör att allt fler tvekar.

/Caroline Thunved
Tidigare vd och generalsekreterare för Sveriges Kommunikatörer, driver i dag konsultbolag.

Malin Wranding
Ledarskaps- och organisationskonsult, driver i dag konsultbolag.

Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag