Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stelbenta myndigheter försvårar för arbetssökande

Företag som ska ta emot hundratals cv:n från personer som egentligen inte vill ha jobbet skapar merarbete både för arbetsgivare och arbetssökande. Reglerna behöver ses över, skriver jobbcoachen Susanne Hydén i en debattreplik.

Publicerad
pappersbuntar Susanne Hyden
Myndigheter regelverk försvårar för både rekryterare och jobbsökande, skriver Susanne Hyden. Foto: Helena Kyrk/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en debattreplik.

Jag läser Maria Larssons inlägg om hur hon fått ett nytt arbete men fortfarande förväntas att söka 5 till 20 jobb i månaden. Jobb som hon inte vill ha, jobb som mottagarna absolut inte vill behöva hantera. Allt för att uppfylla de kriterier som ställs av Arbetsförmedlingen och i det här fallet Unionens a-kassa.

Och jag suckar tungt. Att inte kravställande instanser har lärt sig mer under alla år? Det är förvånande men samtidigt inte ett dugg förvånande. För när det gäller att lära sig hur man arbetar med att stötta personer som blivit arbetslösa och behöver nytt arbete, så förefaller man emellanåt vara dåligt påläst kring hur verkligheten fungerar.

Sedan 1993 har jag arbetat med bemanning, rekrytering och karriärcoaching. Under de senaste tretton åren har jag fortsatt, periodvis hoppat in som jobbcoach via större aktörer och andra gånger själv varit direkt-upphandlad. Den som hos Arbetsförmedlingen kallas kompletterande aktör och är externa företag som sköter program som jobbcoaching.

I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching.

Från början var upphandlingen relativt smidig. Det var raka anvisningar till oss som leverantörer av coachingen och detsamma för klienterna. Man kunde lägga mycket tid på det personliga och att hjälpa till att skapa kontakter med arbetsgivare. Det gick lätt att se hur bra varje aktör lyckades. Eller misslyckades.

Här hade man som beställare ganska enkelt kunnat rensa ut de som inte lyckades eller gjorde sitt jobb. Både leverantörer och klienter. Men istället fanns en ängslighet där AF inte fick rekommendera de leverantörer som bevisligen gjorde ett bra jobb eller straffa de som fuskade. Så man började göra allt krångligare istället. För alla. I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching. Det är ofattbart dumt.

Många av de nya, påhittade kraven är dessutom de som AF mest pinpointar i sina kontroller. Som att alla leverantörer måste ha fullt handikappanpassade lokaler eller en kontrakterad SYO-konsulent. Det förra är ofta dyrt och kommer aldrig att användas, det senare är en tankekonstruktion som har skapat en underlig svartjobbs-marknad där de få SYO:s som finns vill ha skyhöga löner eller pengar under bordet. (Jag har själv fått propåer från tre olika SYO:s som önskade svart betalning) 

Jobbar man i en snävare bransch riskerar man att få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt.

För de arbetssökande finns kravet med alla jobbansökningarna. Bortsett från att det är huvudlöst att man inte har en egen kategori för dem som efter att ha fått ett jobb inte längre bör vara inskrivna som ”aktivt jobbsökande” utan ”på väg till arbete”, så återstår alla de andra. De som ännu inte fått ett arbete.

Få arbeten i dag, eller de senaste 30 åren, handlar om att ha ett färdigt cv att bara skicka på vinst och förlust. Det är ett digert arbete med att helst få tag på någon per telefon för att skapa kontakt och sedan omsorgsfullt utforma en bra ansökan. Jobbar man i en snävare bransch riskerar man också att snabbt få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt. Inte minst om man faktiskt inte är så intresserad. Att sedan sitta som arbetssökande och säg, att efter ett år eller halvår ha flera hundra utsända cv:s där man kanske bara fått svar på en bråkdel. Det är direkt destruktivt.

Otroligt mycket av mitt personliga coachingarbete har handlat om att få folk att åter tro på sig själva och sin förmåga. Och sedan att få in det i en cv och ett personligt brev. Företag som översvämmas av ansökningshandlingar där kandidaterna egentligen är helt fel för tjänsten går också på knäna av myndigheternas funktionella dumhet. Själv har jag ganska lätt att se vilka ansökningar som är sådana, men för en vanlig rekryterande chef så är det en mardröm.

Företag som översvämmas av ansökningar går på knäna av myndigheternas funktionella dumhet

Jag skulle därför önska att sådana som jag själv blir tillfrågade om hur man ska komma fram till en bra kravställan inför upphandlingar, vad de som är arbetslösa egentligen behöver och hur vi skulle kunna arbeta bättre med det. För att ge de arbetslösa rätt stöd och låta leverantörerna fokusera på rätt saker.

Själv är jag gärna med i en sådan arbetsgrupp, gärna tillsammans med några varit arbetslösa länge och handläggare inom AF och a-kassa som också arbetar ute i verkligheten. Egentligen vill vi ju samma sak. Att människor ska kunna arbeta och ha ett värdigt liv.

/Susanne Hydén, headhunter, coach och debattör Spira Group AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag