Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stelbenta myndigheter försvårar för arbetssökande

Företag som ska ta emot hundratals cv:n från personer som egentligen inte vill ha jobbet skapar merarbete både för arbetsgivare och arbetssökande. Reglerna behöver ses över, skriver jobbcoachen Susanne Hydén i en debattreplik.

Publicerad
pappersbuntar Susanne Hyden
Myndigheter regelverk försvårar för både rekryterare och jobbsökande, skriver Susanne Hyden. Foto: Helena Kyrk/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en debattreplik.

Jag läser Maria Larssons inlägg om hur hon fått ett nytt arbete men fortfarande förväntas att söka 5 till 20 jobb i månaden. Jobb som hon inte vill ha, jobb som mottagarna absolut inte vill behöva hantera. Allt för att uppfylla de kriterier som ställs av Arbetsförmedlingen och i det här fallet Unionens a-kassa.

Och jag suckar tungt. Att inte kravställande instanser har lärt sig mer under alla år? Det är förvånande men samtidigt inte ett dugg förvånande. För när det gäller att lära sig hur man arbetar med att stötta personer som blivit arbetslösa och behöver nytt arbete, så förefaller man emellanåt vara dåligt påläst kring hur verkligheten fungerar.

Sedan 1993 har jag arbetat med bemanning, rekrytering och karriärcoaching. Under de senaste tretton åren har jag fortsatt, periodvis hoppat in som jobbcoach via större aktörer och andra gånger själv varit direkt-upphandlad. Den som hos Arbetsförmedlingen kallas kompletterande aktör och är externa företag som sköter program som jobbcoaching.

I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching.

Från början var upphandlingen relativt smidig. Det var raka anvisningar till oss som leverantörer av coachingen och detsamma för klienterna. Man kunde lägga mycket tid på det personliga och att hjälpa till att skapa kontakter med arbetsgivare. Det gick lätt att se hur bra varje aktör lyckades. Eller misslyckades.

Här hade man som beställare ganska enkelt kunnat rensa ut de som inte lyckades eller gjorde sitt jobb. Både leverantörer och klienter. Men istället fanns en ängslighet där AF inte fick rekommendera de leverantörer som bevisligen gjorde ett bra jobb eller straffa de som fuskade. Så man började göra allt krångligare istället. För alla. I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching. Det är ofattbart dumt.

Många av de nya, påhittade kraven är dessutom de som AF mest pinpointar i sina kontroller. Som att alla leverantörer måste ha fullt handikappanpassade lokaler eller en kontrakterad SYO-konsulent. Det förra är ofta dyrt och kommer aldrig att användas, det senare är en tankekonstruktion som har skapat en underlig svartjobbs-marknad där de få SYO:s som finns vill ha skyhöga löner eller pengar under bordet. (Jag har själv fått propåer från tre olika SYO:s som önskade svart betalning) 

Jobbar man i en snävare bransch riskerar man att få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt.

För de arbetssökande finns kravet med alla jobbansökningarna. Bortsett från att det är huvudlöst att man inte har en egen kategori för dem som efter att ha fått ett jobb inte längre bör vara inskrivna som ”aktivt jobbsökande” utan ”på väg till arbete”, så återstår alla de andra. De som ännu inte fått ett arbete.

Få arbeten i dag, eller de senaste 30 åren, handlar om att ha ett färdigt cv att bara skicka på vinst och förlust. Det är ett digert arbete med att helst få tag på någon per telefon för att skapa kontakt och sedan omsorgsfullt utforma en bra ansökan. Jobbar man i en snävare bransch riskerar man också att snabbt få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt. Inte minst om man faktiskt inte är så intresserad. Att sedan sitta som arbetssökande och säg, att efter ett år eller halvår ha flera hundra utsända cv:s där man kanske bara fått svar på en bråkdel. Det är direkt destruktivt.

Otroligt mycket av mitt personliga coachingarbete har handlat om att få folk att åter tro på sig själva och sin förmåga. Och sedan att få in det i en cv och ett personligt brev. Företag som översvämmas av ansökningshandlingar där kandidaterna egentligen är helt fel för tjänsten går också på knäna av myndigheternas funktionella dumhet. Själv har jag ganska lätt att se vilka ansökningar som är sådana, men för en vanlig rekryterande chef så är det en mardröm.

Företag som översvämmas av ansökningar går på knäna av myndigheternas funktionella dumhet

Jag skulle därför önska att sådana som jag själv blir tillfrågade om hur man ska komma fram till en bra kravställan inför upphandlingar, vad de som är arbetslösa egentligen behöver och hur vi skulle kunna arbeta bättre med det. För att ge de arbetslösa rätt stöd och låta leverantörerna fokusera på rätt saker.

Själv är jag gärna med i en sådan arbetsgrupp, gärna tillsammans med några varit arbetslösa länge och handläggare inom AF och a-kassa som också arbetar ute i verkligheten. Egentligen vill vi ju samma sak. Att människor ska kunna arbeta och ha ett värdigt liv.

/Susanne Hydén, headhunter, coach och debattör Spira Group AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA