Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stelbenta myndigheter försvårar för arbetssökande

Företag som ska ta emot hundratals cv:n från personer som egentligen inte vill ha jobbet skapar merarbete både för arbetsgivare och arbetssökande. Reglerna behöver ses över, skriver jobbcoachen Susanne Hydén i en debattreplik.

Publicerad
pappersbuntar Susanne Hyden
Myndigheter regelverk försvårar för både rekryterare och jobbsökande, skriver Susanne Hyden. Foto: Helena Kyrk/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en debattreplik.

Jag läser Maria Larssons inlägg om hur hon fått ett nytt arbete men fortfarande förväntas att söka 5 till 20 jobb i månaden. Jobb som hon inte vill ha, jobb som mottagarna absolut inte vill behöva hantera. Allt för att uppfylla de kriterier som ställs av Arbetsförmedlingen och i det här fallet Unionens a-kassa.

Och jag suckar tungt. Att inte kravställande instanser har lärt sig mer under alla år? Det är förvånande men samtidigt inte ett dugg förvånande. För när det gäller att lära sig hur man arbetar med att stötta personer som blivit arbetslösa och behöver nytt arbete, så förefaller man emellanåt vara dåligt påläst kring hur verkligheten fungerar.

Sedan 1993 har jag arbetat med bemanning, rekrytering och karriärcoaching. Under de senaste tretton åren har jag fortsatt, periodvis hoppat in som jobbcoach via större aktörer och andra gånger själv varit direkt-upphandlad. Den som hos Arbetsförmedlingen kallas kompletterande aktör och är externa företag som sköter program som jobbcoaching.

I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching.

Från början var upphandlingen relativt smidig. Det var raka anvisningar till oss som leverantörer av coachingen och detsamma för klienterna. Man kunde lägga mycket tid på det personliga och att hjälpa till att skapa kontakter med arbetsgivare. Det gick lätt att se hur bra varje aktör lyckades. Eller misslyckades.

Här hade man som beställare ganska enkelt kunnat rensa ut de som inte lyckades eller gjorde sitt jobb. Både leverantörer och klienter. Men istället fanns en ängslighet där AF inte fick rekommendera de leverantörer som bevisligen gjorde ett bra jobb eller straffa de som fuskade. Så man började göra allt krångligare istället. För alla. I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching. Det är ofattbart dumt.

Många av de nya, påhittade kraven är dessutom de som AF mest pinpointar i sina kontroller. Som att alla leverantörer måste ha fullt handikappanpassade lokaler eller en kontrakterad SYO-konsulent. Det förra är ofta dyrt och kommer aldrig att användas, det senare är en tankekonstruktion som har skapat en underlig svartjobbs-marknad där de få SYO:s som finns vill ha skyhöga löner eller pengar under bordet. (Jag har själv fått propåer från tre olika SYO:s som önskade svart betalning) 

Jobbar man i en snävare bransch riskerar man att få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt.

För de arbetssökande finns kravet med alla jobbansökningarna. Bortsett från att det är huvudlöst att man inte har en egen kategori för dem som efter att ha fått ett jobb inte längre bör vara inskrivna som ”aktivt jobbsökande” utan ”på väg till arbete”, så återstår alla de andra. De som ännu inte fått ett arbete.

Få arbeten i dag, eller de senaste 30 åren, handlar om att ha ett färdigt cv att bara skicka på vinst och förlust. Det är ett digert arbete med att helst få tag på någon per telefon för att skapa kontakt och sedan omsorgsfullt utforma en bra ansökan. Jobbar man i en snävare bransch riskerar man också att snabbt få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt. Inte minst om man faktiskt inte är så intresserad. Att sedan sitta som arbetssökande och säg, att efter ett år eller halvår ha flera hundra utsända cv:s där man kanske bara fått svar på en bråkdel. Det är direkt destruktivt.

Otroligt mycket av mitt personliga coachingarbete har handlat om att få folk att åter tro på sig själva och sin förmåga. Och sedan att få in det i en cv och ett personligt brev. Företag som översvämmas av ansökningshandlingar där kandidaterna egentligen är helt fel för tjänsten går också på knäna av myndigheternas funktionella dumhet. Själv har jag ganska lätt att se vilka ansökningar som är sådana, men för en vanlig rekryterande chef så är det en mardröm.

Företag som översvämmas av ansökningar går på knäna av myndigheternas funktionella dumhet

Jag skulle därför önska att sådana som jag själv blir tillfrågade om hur man ska komma fram till en bra kravställan inför upphandlingar, vad de som är arbetslösa egentligen behöver och hur vi skulle kunna arbeta bättre med det. För att ge de arbetslösa rätt stöd och låta leverantörerna fokusera på rätt saker.

Själv är jag gärna med i en sådan arbetsgrupp, gärna tillsammans med några varit arbetslösa länge och handläggare inom AF och a-kassa som också arbetar ute i verkligheten. Egentligen vill vi ju samma sak. Att människor ska kunna arbeta och ha ett värdigt liv.

/Susanne Hydén, headhunter, coach och debattör Spira Group AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: A-kassan är en studsmatta utan fjädrar

Från och med 1 oktober ändrar a-kassan sina regler. Det ska vara en trygghet för arbetslösa men är snarare en studsmatta utan fjädring på en arbetsmarknad i fritt fall, skriver Helena Olsson.
Publicerad 30 september 2025, kl 09:00
studsmatta utan skyddsnät
A-kassan ska vara ett skyddsnät för dem som tvingats ut i arbetslöshet. Men försäkringen saknar trygghet, skriver Helena Olsson. Foto: Privat/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

A-kassan skulle vara en studsmatta till nya möjligheter enligt före detta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Men för oss arbetssökande blir det snarare ett fritt fall utan skyddsnät. 

Jag har eftergymnasial utbildning, arbetserfarenhet, har vidareutbildat mig genom korta YH-kurser, sökt jobb enligt konstens alla regler och ändå står jag utanför arbetsmarknaden. Ge mig bättre förutsättningar i stället för en trasig studsmatta! 

I början var det spännande. Jag hade precis pluggat klart korta YH-kurser mitt i livet, en chans att byta bana och kliva in i en ny bransch. Uppfriskande och kul. Branschens växande behov stod det. 9 av 10 får jobb lovade de. Mitt naiva jag trodde på det. Men verkligheten var något annat. Ville jag använda mina nyvunna kunskaper krävdes minst fem års erfarenhet i yrket. Jag stod där både nyexad och erfaren men ändå utestängd. 

Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord

Kompetensbaserad rekrytering användes. Jag kunde inte kryssa i rutan fem års erfarenhet i urvalsfrågorna och då sållade systemet bort mig direkt. Jag sökte nu yrken jag arbetat med tidigare. Tillbaka på ruta ett. 

Då fick jag plötsligt höra talas om ATS -verktygen (Applicant Tracking System) som bedömer och sorterar bort ansökningar automatiskt. Det nämndes aldrig öppet utan var en väl bevarad hemlighet. Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord. Börja om och göra rätt. 

Jag testade att anpassa CV:t med hjälp av AI. AI mötte AI. Inga människor, ingen medkänsla, ingen magkänsla. I inledningen av ansökan skulle jag ange kön, ibland fanns bara alternativen kvinna eller man. Mångfald och inkludering… ja, så hette det visst. Födelseår likaså skulle fyllas i. Är du över 40 år? Grattis, men chansen att gå vidare minskar. Sedan kom de berömda testerna. Mångfald och inkludering kallades även det. Logiktesterna var likadana, gissa vad som kommer näst av prickar, fyrkanter och mönster. 

Hur ska politiker förstå hur beslut påverkar människor när de inte får vara arbetssökande själva?

Tiden räknas ner och stressar på. Därefter personlighetstester, 100 frågor för att pressa fram en 10-raders profil. Det var jag. Tack, nu vet jag. Började ta kontakt på LinkedIn för att hitta de ”dolda jobben”, de ”hemliga jobben”.  Mina dagar som arbetssökande började ticka på. Arbetsförmedlingens krav ökar, sök jobb även utanför dagpendlingsavstånd och jobb du inte har erfarenhet av. 

Samtidigt drunknar arbetsgivare i ansökningar. ”Tack för din ansökan. Intresset har varit stort med 200 ansökningar.” Ticktack. Började läsa att arbetslösförsäkringen ska ändras från 1 oktober i år. Johan Pehrson säger så klatschigt: a-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid.” Johan Pehson slutar som arbetsmarknads- och integrationsminister men blir inte arbetslös och behöver alltså inte testa ”studsmattan”. 

Hur ska politiker förstå hur deras beslut påverkar människor när de inte blir arbetssökande själva? För det handlar faktiskt om människor. Fortsatt svag arbetsmarknad skriver SCB, arbetslösheten är nu uppe i 8,7 procent. Blir du långtidsarbetslös ska du klara dig på en ersättning som motsvarar 65 procent av tidigare inkomst, sedan minskar ersättningen med tio procent var 100:e dag och sedan ytterligare fem procent för varje 100:e dag. Till slut täcker det förhoppningsvis bostadsavgiften. 

Systemet är fel

Månad efter månad blir allt fler arbetssökande och det finns allt färre jobb att söka. Den ekvationen går inte ihop. Stressen och oron ökar. Det är tur att jag har pensionsbesparingar.  Alla har inte det. Jag har eftergymnasial utbildning, har vidareutbildat mig inom korta YH-kurser för att byta bana, vill byta bransch och har arbetserfarenhet. Söker jobb så som Arbetsförmedlingen kräver, följer trender på hur Cv:t ska skrivas, uppdaterar LinkedIn och söker dolda jobb. 

Systemet är fel, är byggt för att stänga ute snarare än att släppa in. Så varför får jag inte rätt förutsättningar för att hitta ett nytt jobb? 

Helena Olsson, arbetssökande.