Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Unionens a-kassa måste följa regelverket

Rätten till arbetslöshetsersättning är reglerat i lag vilket innebär att vi på a-kassan ska tillämpa de bestämmelser som gäller med rättssäkerhet och likabehandling i fokus, skriver Anna-Lena Leksell, försäkringsansvarig Unionens a-kassa, i en debattreplik.
Publicerad
Söka jobb på Arbetsförmedlingen. Anna-Lena Leksell
Den sökande ska fortsätta uppfylla grundvillkoret för ersättning varje dag som hen söker ersättning. Det innebär bland annat att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söka alla tillgängliga och lämpliga arbeten, skriver Anna-Lena Leksell, försäkringsansvarig Unionens a-kassa. Foto: Mattias Lindbäck/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en debattreplik.

Utöver myndighetsuppdraget är det viktigt för oss som medlemsorganisation att möta våra medlemmar med empati och ge korrekt och relevant information om försäkringen.

Det är vanligt att våra medlemmar reagerar starkt mot att få en sanktion. Särskilt när den sökande själv upplever att hen har gjort det som krävs – nämligen att hitta ett jobb. Men för att ha rätt till ersättning behöver den arbetssökande inte bara uppfylla villkoren för ersättning vid ansökningstillfället. Den sökande ska fortsätta uppfylla grundvillkoret för ersättning varje dag som hen söker ersättning. 

Det är ingen tolkning som den enskilda utredaren eller a-kassan gör


Det innebär bland annat att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söka alla tillgängliga och lämpliga arbeten utan undantag. Reglerna är tydliga på den punkten så det är ingen tolkning som den enskilda utredaren eller a-kassan gör.

Arbetsförmedlingen har i uppdrag att meddela a-kassan om en sökande inte är aktivt arbetssökande.  A-kassan ska då utreda och besluta om en sanktion, om inte den sökande kan visa att han eller hon har varit aktivt arbetssökande. Det är planeringen som är upprättad hos Arbetsförmedlingen som ligger till grund för bedömningen.

Finns utrymme för a-kassan att agera annorlunda än att besluta om en sanktion, är alltså svaret nej, vi måste följa regelverket.

På frågan om det finns utrymme för a-kassan att agera annorlunda än att besluta om en sanktion, inom ramen för befintlig lagstiftning, så är alltså svaret nej, vi måste följa regelverket.

Vi har stor förståelse för att det är ett komplicerat regelverk och vi arbetar ständigt med att förbättra och förtydliga vår information om vilka krav som ställs på den arbetssökande för att våra medlemmar ska kunna fatta välgrundade beslut utifrån den situation de befinner sig i.

/Anna-Lena Leksell, försäkringsansvarig Unionens a-kassa

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag