Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varning från Unionens a-kassa trots jobb?

Fast jag fick ett jobb och skrev på anställningsavtal i slutet av december med jobbstart 1 feb, så måste jag ändå fortsätta att söka 5 till 20 jobb i månaden. Det känns ologiskt att Unionens a-kassa gav mig en varning, skriver Maria Larsson.
Publicerad
Jobbsökande vid dator. Maria Larsson.
Att fortsätta söka jobb trots att man skrivit på ett anställningskontrakt känns inte rimligt. Varken för den som söker eller rekryterare som ska lägga tid på att gå igenom ansökningarna, skriver Maria Larsson. Foto: Mariah Talbot, Mariamac/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig? Ett ”Grattis till nya jobbet!” hade känts mer på sin plats än en varning. Gärna följt av en humorkryddad text "Snart slipper du oss! Lycka till!"

Men reglerna tolkas så att man ska fortsätta att söka jobb som om inget har hänt. Jag förstår faktiskt inte vitsen med det?
Att söka jobb som jag inte vill ha, är ju att ljuga för potentiella arbetsgivare. Vad händer om man är i en liten bransch och riskerar att stämplas som oseriös? Eller ska man söka helt andra jobb, där man är under- eller överkvalificerad? Och låta rekryterare läsa igenom alla CV och personliga brev, helt i onödan.

Så här ser varningen ut: Unionens arbetslöshetskassa beslutar om en varning från och med den 1 januari 2022. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen om att du inte har varit aktivt arbetssökande under perioden december 2021. I din aktivitetsrapport har du redovisat ett sökt arbete, flera intervjuer och att du har fått en anställning med start 1 februari. Av din planering framgår att du bör söka 5-20 jobb varje månad och att du ska ansvara för att vara aktivt arbetssökande. Enligt uppgift från Arbetsförmedlingen fanns det 3705 antal lämpliga tjänster för dig att söka.

När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen

Som arbetssökande är man sårbar och i en beroendeställning. Att få ett brev med en tämligen hotfull text om varning utan vidare förklaring om vad det innebär, är inte det mest optimala för att skapa tillit. Att bemöta människor som befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utsatt situation som om de vore potentiellt kriminella är inte trevligt. Det finns dessutom andra och mycket effektivare sätt att mäta och kontrollera att det inte sker felaktiga utbetalningar.

När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen och tänkte att så här kan vi inte ha det. Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för att se om det var fler än jag som tyckte att det här är en underlig kvarleva från ett annat århundrade med helt andra förutsättningar på arbetsmarknaden. Det blev snabbt en snackis och över 200 000 visningar.

Många hade egna erfarenheter av att få en varning. Man uttryckte ilska över en upplevd byråkratisk stelbenthet och en oförmåga att ”laga efter läge” i den nya situationen där man fått ett jobb, som inte borde vara en överraskning utan är själva målet med ansträngningen.
Medan andra var upprörda över orättvisan i att arbetslösa får en period av betald ledighet mellan anställningsavtal och jobbstart.

Alla har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader

INGEN som får ett jobb, börjar imorgon. ALLA har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader. De som anställer tar höjd i sin rekryteringsprocess eftersom de räknar med att vederbörande kan ha upp till tre månaders uppsägningstid. Att anställa en arbetslös innebär alltså inte per automatik att arbetsgivaren kan ta emot sin nya medarbetare direkt.

Under december 2021 var drygt 370 000 personer arbetslösa och cirka 26 000 blev utskrivna, enligt AF:s statistik. Nu följer ett resonemang utifrån mitt eget och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om man antar att: 

1/3 börjar sitt arbete eller studier inom några veckor. Resten börjar sitt nya jobb, efter en till tre månader. 1/3 har förstått det finstilta, nämligen att de måste fortsätta att söka jobb. Det blir sammanlagt några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.

1/3 har inte förstått att man förväntas söka fler jobb, när man har fått jobb. De får en varning. Blir oroliga. Hör av sig till A-kassan som förklarar och hänvisar till AF:s handläggare för att redigera och sätta upp en ny handlingsplan för den resterande tiden vilket i praktiken innebär en nedjustering av hur många eller vilken typ av jobb man ska söka. Vilket innebär att 8 666 personer tar kontakt med en handläggare på A-kassan och en på AF, varje månad, för att hantera ärenden som borde varit automatiserade för längesedan.

Detta sker alltså varje månad år efter år. Jag är inte nationalekonom men jag har sunt förnuft och det säger mig att detta går att göra på ett mycket bättre sätt som gynnar alla intressenter runt den arbetssökande.

Jag ser inga hinder i att man kan eller ska ha krav på motprestation för att erhålla A-kassan tills man påbörjar sin anställning. Men det bör se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Det blir några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.

Områden för utveckling
1. Vad finns det för utrymme att göra annorlunda inom ramen för befintlig lagstiftning och uppdrag?

2. Är det möjligt att vara trevlig och serviceminded som myndighet? Jag tänker att uppdraget handlar om att rusta, matcha och förmedla arbeten.

3. Digitalisering. Att tex införa en funktion på Arbetsförmedlingen där man kan anmäla att man fått jobb, datum för jobbstart samt vilken arbetsgivare. Det skulle medföra att man automatisk gick över i nästa fas av antingen rustning inför jobbstart eller att söka jobb i ”banken för korta anställningar”, en funktion som också behöver uppgraderas.

Jag vill avsluta med att tacka alla handläggare för det stöd och hjälp som jag fått från AF, A-kassan och Trygghetsrådet. De kämpar varje dag med trubbiga regelverk och försöker hitta bra sätt att kunna ge god service. Jag tänker att de allra flesta vill göra rätt men att det är svårt att lyckas med det när systemet ser ut som det gör.

/Maria Larsson 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef