Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varning från Unionens a-kassa trots jobb?

Fast jag fick ett jobb och skrev på anställningsavtal i slutet av december med jobbstart 1 feb, så måste jag ändå fortsätta att söka 5 till 20 jobb i månaden. Det känns ologiskt att Unionens a-kassa gav mig en varning, skriver Maria Larsson.
Publicerad
Jobbsökande vid dator. Maria Larsson.
Att fortsätta söka jobb trots att man skrivit på ett anställningskontrakt känns inte rimligt. Varken för den som söker eller rekryterare som ska lägga tid på att gå igenom ansökningarna, skriver Maria Larsson. Foto: Mariah Talbot, Mariamac/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig? Ett ”Grattis till nya jobbet!” hade känts mer på sin plats än en varning. Gärna följt av en humorkryddad text "Snart slipper du oss! Lycka till!"

Men reglerna tolkas så att man ska fortsätta att söka jobb som om inget har hänt. Jag förstår faktiskt inte vitsen med det?
Att söka jobb som jag inte vill ha, är ju att ljuga för potentiella arbetsgivare. Vad händer om man är i en liten bransch och riskerar att stämplas som oseriös? Eller ska man söka helt andra jobb, där man är under- eller överkvalificerad? Och låta rekryterare läsa igenom alla CV och personliga brev, helt i onödan.

Så här ser varningen ut: Unionens arbetslöshetskassa beslutar om en varning från och med den 1 januari 2022. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen om att du inte har varit aktivt arbetssökande under perioden december 2021. I din aktivitetsrapport har du redovisat ett sökt arbete, flera intervjuer och att du har fått en anställning med start 1 februari. Av din planering framgår att du bör söka 5-20 jobb varje månad och att du ska ansvara för att vara aktivt arbetssökande. Enligt uppgift från Arbetsförmedlingen fanns det 3705 antal lämpliga tjänster för dig att söka.

När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen

Som arbetssökande är man sårbar och i en beroendeställning. Att få ett brev med en tämligen hotfull text om varning utan vidare förklaring om vad det innebär, är inte det mest optimala för att skapa tillit. Att bemöta människor som befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utsatt situation som om de vore potentiellt kriminella är inte trevligt. Det finns dessutom andra och mycket effektivare sätt att mäta och kontrollera att det inte sker felaktiga utbetalningar.

När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen och tänkte att så här kan vi inte ha det. Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för att se om det var fler än jag som tyckte att det här är en underlig kvarleva från ett annat århundrade med helt andra förutsättningar på arbetsmarknaden. Det blev snabbt en snackis och över 200 000 visningar.

Många hade egna erfarenheter av att få en varning. Man uttryckte ilska över en upplevd byråkratisk stelbenthet och en oförmåga att ”laga efter läge” i den nya situationen där man fått ett jobb, som inte borde vara en överraskning utan är själva målet med ansträngningen.
Medan andra var upprörda över orättvisan i att arbetslösa får en period av betald ledighet mellan anställningsavtal och jobbstart.

Alla har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader

INGEN som får ett jobb, börjar imorgon. ALLA har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader. De som anställer tar höjd i sin rekryteringsprocess eftersom de räknar med att vederbörande kan ha upp till tre månaders uppsägningstid. Att anställa en arbetslös innebär alltså inte per automatik att arbetsgivaren kan ta emot sin nya medarbetare direkt.

Under december 2021 var drygt 370 000 personer arbetslösa och cirka 26 000 blev utskrivna, enligt AF:s statistik. Nu följer ett resonemang utifrån mitt eget och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om man antar att: 

1/3 börjar sitt arbete eller studier inom några veckor. Resten börjar sitt nya jobb, efter en till tre månader. 1/3 har förstått det finstilta, nämligen att de måste fortsätta att söka jobb. Det blir sammanlagt några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.

1/3 har inte förstått att man förväntas söka fler jobb, när man har fått jobb. De får en varning. Blir oroliga. Hör av sig till A-kassan som förklarar och hänvisar till AF:s handläggare för att redigera och sätta upp en ny handlingsplan för den resterande tiden vilket i praktiken innebär en nedjustering av hur många eller vilken typ av jobb man ska söka. Vilket innebär att 8 666 personer tar kontakt med en handläggare på A-kassan och en på AF, varje månad, för att hantera ärenden som borde varit automatiserade för längesedan.

Detta sker alltså varje månad år efter år. Jag är inte nationalekonom men jag har sunt förnuft och det säger mig att detta går att göra på ett mycket bättre sätt som gynnar alla intressenter runt den arbetssökande.

Jag ser inga hinder i att man kan eller ska ha krav på motprestation för att erhålla A-kassan tills man påbörjar sin anställning. Men det bör se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Det blir några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.

Områden för utveckling
1. Vad finns det för utrymme att göra annorlunda inom ramen för befintlig lagstiftning och uppdrag?

2. Är det möjligt att vara trevlig och serviceminded som myndighet? Jag tänker att uppdraget handlar om att rusta, matcha och förmedla arbeten.

3. Digitalisering. Att tex införa en funktion på Arbetsförmedlingen där man kan anmäla att man fått jobb, datum för jobbstart samt vilken arbetsgivare. Det skulle medföra att man automatisk gick över i nästa fas av antingen rustning inför jobbstart eller att söka jobb i ”banken för korta anställningar”, en funktion som också behöver uppgraderas.

Jag vill avsluta med att tacka alla handläggare för det stöd och hjälp som jag fått från AF, A-kassan och Trygghetsrådet. De kämpar varje dag med trubbiga regelverk och försöker hitta bra sätt att kunna ge god service. Jag tänker att de allra flesta vill göra rätt men att det är svårt att lyckas med det när systemet ser ut som det gör.

/Maria Larsson 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl

Debatt

Debatt: Återhämtning måste ske på jobbet

Arbetsgivare löser inte återhämtning via en stressapp eller ett yogapass. Den måste vara inbyggd i arbetsdagen, skriver Tommy Wilén.
Publicerad 12 augusti 2025, kl 09:30
En klocka med visare
Framtidens arbetsliv ska vara hållbart. Men så länge återhämtning ses som något som sker utanför jobbet, snarare än i det, bygger vi ett arbetsliv som sliter mer än det håller, skriver Tommy Wilén. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.

Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.

När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.

Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass

Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.

Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.

Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.

Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.

Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat

Så vad krävs för att ändra på situationen?

För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.

För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.

För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.

Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.

/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert