Kollegas nyhetsbrev
Är du Unionenmedlem? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev? Du registrerar dig via länken nedan, och får Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg!
Debatt: Varning från Unionens a-kassa trots jobb?
Fast jag fick ett jobb och skrev på anställningsavtal i slutet av december med jobbstart 1 feb, så måste jag ändå fortsätta att söka 5 till 20 jobb i månaden. Det känns ologiskt att Unionens a-kassa gav mig en varning, skriver Maria Larsson.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jag vet inte vad jag hade väntat mig? Ett ”Grattis till nya jobbet!” hade känts mer på sin plats än en varning. Gärna följt av en humorkryddad text "Snart slipper du oss! Lycka till!"
Men reglerna tolkas så att man ska fortsätta att söka jobb som om inget har hänt. Jag förstår faktiskt inte vitsen med det? Att söka jobb som jag inte vill ha, är ju att ljuga för potentiella arbetsgivare. Vad händer om man är i en liten bransch och riskerar att stämplas som oseriös? Eller ska man söka helt andra jobb, där man är under- eller överkvalificerad? Och låta rekryterare läsa igenom alla CV och personliga brev, helt i onödan.
Så här ser varningen ut: Unionens arbetslöshetskassa beslutar om en varning från och med den 1 januari 2022. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen om att du inte har varit aktivt arbetssökande under perioden december 2021. I din aktivitetsrapport har du redovisat ett sökt arbete, flera intervjuer och att du har fått en anställning med start 1 februari. Av din planering framgår att du bör söka 5-20 jobb varje månad och att du ska ansvara för att vara aktivt arbetssökande. Enligt uppgift från Arbetsförmedlingen fanns det 3705 antal lämpliga tjänster för dig att söka.
När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen
Som arbetssökande är man sårbar och i en beroendeställning. Att få ett brev med en tämligen hotfull text om varning utan vidare förklaring om vad det innebär, är inte det mest optimala för att skapa tillit. Att bemöta människor som befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utsatt situation som om de vore potentiellt kriminella är inte trevligt. Det finns dessutom andra och mycket effektivare sätt att mäta och kontrollera att det inte sker felaktiga utbetalningar.
När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen och tänkte att så här kan vi inte ha det. Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för att se om det var fler än jag som tyckte att det här är en underlig kvarleva från ett annat århundrade med helt andra förutsättningar på arbetsmarknaden. Det blev snabbt en snackis och över 200 000 visningar.
Många hade egna erfarenheter av att få en varning. Man uttryckte ilska över en upplevd byråkratisk stelbenthet och en oförmåga att ”laga efter läge” i den nya situationen där man fått ett jobb, som inte borde vara en överraskning utan är själva målet med ansträngningen.
Medan andra var upprörda över orättvisan i att arbetslösa får en period av betald ledighet mellan anställningsavtal och jobbstart.
Alla har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader
INGEN som får ett jobb, börjar imorgon. ALLA har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader. De som anställer tar höjd i sin rekryteringsprocess eftersom de räknar med att vederbörande kan ha upp till tre månaders uppsägningstid. Att anställa en arbetslös innebär alltså inte per automatik att arbetsgivaren kan ta emot sin nya medarbetare direkt.
Under december 2021 var drygt 370 000 personer arbetslösa och cirka 26 000 blev utskrivna, enligt AF:s statistik. Nu följer ett resonemang utifrån mitt eget och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om man antar att:
1/3 börjar sitt arbete eller studier inom några veckor. Resten börjar sitt nya jobb, efter en till tre månader. 1/3 har förstått det finstilta, nämligen att de måste fortsätta att söka jobb. Det blir sammanlagt några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.
1/3 har inte förstått att man förväntas söka fler jobb, när man har fått jobb. De får en varning. Blir oroliga. Hör av sig till A-kassan som förklarar och hänvisar till AF:s handläggare för att redigera och sätta upp en ny handlingsplan för den resterande tiden vilket i praktiken innebär en nedjustering av hur många eller vilken typ av jobb man ska söka. Vilket innebär att 8 666 personer tar kontakt med en handläggare på A-kassan och en på AF, varje månad, för att hantera ärenden som borde varit automatiserade för längesedan.
Detta sker alltså varje månad år efter år. Jag är inte nationalekonom men jag har sunt förnuft och det säger mig att detta går att göra på ett mycket bättre sätt som gynnar alla intressenter runt den arbetssökande.
Jag ser inga hinder i att man kan eller ska ha krav på motprestation för att erhålla A-kassan tills man påbörjar sin anställning. Men det bör se ut på ett annat sätt än det gör idag.
Det blir några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.
Områden för utveckling
1. Vad finns det för utrymme att göra annorlunda inom ramen för befintlig lagstiftning och uppdrag?
2. Är det möjligt att vara trevlig och serviceminded som myndighet? Jag tänker att uppdraget handlar om att rusta, matcha och förmedla arbeten.
3. Digitalisering. Att tex införa en funktion på Arbetsförmedlingen där man kan anmäla att man fått jobb, datum för jobbstart samt vilken arbetsgivare. Det skulle medföra att man automatisk gick över i nästa fas av antingen rustning inför jobbstart eller att söka jobb i ”banken för korta anställningar”, en funktion som också behöver uppgraderas.
Jag vill avsluta med att tacka alla handläggare för det stöd och hjälp som jag fått från AF, A-kassan och Trygghetsrådet. De kämpar varje dag med trubbiga regelverk och försöker hitta bra sätt att kunna ge god service. Jag tänker att de allra flesta vill göra rätt men att det är svårt att lyckas med det när systemet ser ut som det gör.
/Maria Larsson
Skriv för Kollega debatt
Kontakt:
lina.bjork@kollega.se
Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Remote work is worth being bargained for
Companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. I believe Swedish unions must work to protect remote members’ rights and avoid the unnecessary upheaval of their lives, writes software engineer Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
While remote work is not a new phenomenon, the COVID-19 pandemic proved the efficacy of the remote model on a large scale by forcing most white-collar businesses to switch to working remotely.
Since then, employees have begun building their lives around this new norm; some of course chose to return to the office when the pandemic ended, if only part time (so-called hybrid work), but many chose to continue working remotely, which cemented remote working as a legitimate and systematically applied work model in many industries.
Recently however, a majority of companies who offered hybrid or remote work are taking steps to return their workforce to the office. These changes are often mandated by decision-making bodies outside of Sweden, lack scientific or evidence-based justification, and are unilaterally determined.
Workers are now forced to move or commute for hours a day
Employers often describe remote working as a benefit which can be given and taken away at will, but a change of work model has serious consequences for remote workers’ daily life: even if they were hired as a remote employee, they are now forced to move or commute for hours a day to a distant office where, in the cases of distributed or international companies, their colleagues might not even be located.
If their company has offices in other countries, they’re either forced to stay to take part in meetings in other timezones, or allowed to take the meeting… at home, remotely! They now face difficulties managing childcare, pets and other caretaking responsibilities; their work and daily life conflict.
Employers spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in
But employees are not the only ones negatively affected by the change: employers are also worse off. They spend enormous amounts on office space many employees don’t even want to work in, and thus become less attractive for new recruits, both Swedish and international.
Some believe we should go back to the office because outsourcing is then less of a problem, but this argument simply doesn’t hold up to scrutiny, at least not for the tech industry: Sweden has 250’000 tech employees according to TechSverige, and many are top talent who moved here in search of better working conditions. Sweden’s workforce is competitive globally, and it’s exactly the Swedish model which made this happen.
But we have to maintain the excellent working conditions Sweden is known for if this is to continue, and this can no longer be done without discussing remote working. It’s clear the question must be negotiated, not just between unions and employer organisations, but also locally between companies and their clubs
/Clément Pirelli, software engineer at EA Frostbite
Debatt: Distansarbete är värt att förhandla om
Inom tech-industrin har topptalanger flyttat till Sverige för de goda arbetsvillkoren och möjligheten att få jobba på distans. När företagen tvingar tillbaka anställda till kontoret riskerar de att tappa både förtroende och talang, skriver Clément Pirelli.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Distansarbete är ett ganska gammalt fenomen, men covid-pandemin visade att det fungerar i stor skala. De sista åren har tjänstemän börjat bygga sina liv runt denna nya norm.
Visst valde några att gå tillbaka till kontoret när pandemin tog slut, men fler valde att fortsätta jobba på distans, vilket gjorde att distansarbete blev en väl fungerande arbetsmodell i många branscher.
På senaste tiden har dock arbetsgivare börjat beordra tillbaka sin personal till kontoret. Beslutet har i många fall inte sitt ursprung i Sverige, saknar vetenskapliga eller datadrivna motiveringar, och är ensidigt bestämda.
Livspusslet går inte längre ihop
Arbetsgivare beskriver ofta distansarbete som en förmån som kan tas bort när som helst, men förändringar av arbetsmodellen får allvarliga konsekvenser i distansarbetarnas vardag.
Även den som anställts på distans tvingas nu flytta eller pendla i timmar per dag. Många gånger till ett avlägset kontor – och på företag med flera kontor finns det ibland inte ens kollegor på plats.
På grund krav på kontorsnärvaro har anställda fått svårt att hantera barnomsorg, husdjur och andra vårdnadsansvar; livspusslet går inte längre ihop.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är den svenska modellen som har gjort det möjligt
Anställda är inte de enda som påverkas negativt, även arbetsgivarna får det sämre när de kräver jobb på plats. De betalar enorma summor för kontor många inte vill jobba på, och blir mindre önskvärda vid nya rekryteringar, både från Sverige och andra länder.
Vissa anser att vi borde gå tillbaka till kontoret för att risken för outsourcing blir mindre, men det gäller inte för tech-industrin i alla fall. Sverige har 250 000 tech-anställda enligt TechSverige, och många är topptalanger som flyttat hit i jakt på bättre arbetsvillkor.
Sveriges arbetsstyrka är konkurrenskraftig globalt, och det är just den svenska modellen som har gjort det möjligt. Men då måste vi i Sverige fortsätta att upprätthålla goda arbetsvillkor, och det kan inte längre göras utan att prata om distansarbete.
Det är tydligt att frågan måste förhandlas, inte bara mellan fack och arbetsgivarorganisationer, utan också mellan företag och deras klubbar.
/Clément Pirelli, software engineer, EA Frostbite
Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet
Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?
Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.
För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.
När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna
Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.
På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.
Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.
Normer lever i detaljerna
Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:
Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?
Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.
Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten
För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.
Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.
/Sandra Helgöstam
