Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Är du medlem i Unionen? Prenumererar du inte redan på Kollegas utmärkta nyhetsbrev?
Då kan du anmäla dig via länken så får du alla Kollegas bästa nyheter och tips direkt i din inkorg - varje vecka.
Fiffigt va?
Det är bra för Unionens medlemmar att slippa (i genomsnitt) 31 minuters pendling till ett kontorsrum som inte skiljer sig från rummet där hemma, från grannens Attefallshus, från landet, från caféet eller någon av de allt fler platser som folk upptäcker att de kan utföra sitt arbete ifrån.
Hybridarbete är också bra för klimatet med lägre utsläpp, för företagen och för skattebetalarna. Från Silicon Valley rapporteras att alla de nya företagen är kontorslösa, och att de flesta arbetar på produkter som gör det ännu lättare att utföra arbete varifrån som helst.
Men det är just det som oroar Unionens avgående ordförande Martin Linder. När även svenska företag och andra organisationer inser att de kan spara ett par hundra tusen kronor per anställd och år på att inte längre ha kontor, då kommer många göra sig av med kontoren. Kan Unionen driva på för att en del av de här besparingarna blir lön, en budget för coworking eller ergonomisk utrustning som vi kan använda därhemma?
Vinnare är kontrollen och förlorare är miljön
Vad ska hända med Unionens långa och framgångsrika arbete för en god arbetsmiljö? Unionen kan ju inte gärna komma hem och stoppa oss från att jobba i soffan.
Här finns en risk för ”den danska lösningen”: att göra arbetsgivaren ansvarig för arbetsmiljön för alla som arbetar på distans mer än två dagar i veckan. Resultatet är att mycket få danskar jobbar på distans mer än två dagar i veckan. Det gör också att de har en kontorsplats. Så stoppas en stor del av den strukturella omvandlingen. Vinnare är kontrollen. Förlorare är miljön, företagen och de anställda.
På LinkedIn får nio procent av jobbannonserna nu 50 procent av ansökningarna. De nio procenten är arbeten som kan utföras helt på distans och rekryterarare vittnar om att en fråga som ställs i nästan alla intervjuer är om rollen är “flexibel”.
”…om man betraktar sig som en facklig organisation som bygger på organisering, mobilisering och kollektiv styrka, det jag menar är en facklig grunduppgift – då måste alla steg mot att själva driva på för att lösa upp arbetsplatsgemenskapen vara att betrakta som ett självskadebeteende” skriver Martin Linder.
Ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp
Ja, eller så vore det ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp. Vad annat kan vi kalla en linje som är dyrare för arbetsgivare, som tvingar Unionens medlemmar att pendla fem timmar i veckan oavsett de vill eller ej, och är skadlig för miljön?
Lyckas man mot förmodan få igenom lagstiftning som stoppar den pågående frihetsrevolutionen så tappar svenska företag marknad mot sina utländska konkurrenter, fler blir arbetslösa, kvinnor i traditionella äktenskap och funktionsvarierade slås ut från arbetsmarknaden igen efter några goda år.
Är det arbetsgemenskap eller arbetsPLATSgemenskap vi söker? Vi ser i stället att Unionens uppdrag blir bredare, komplexare och mer spännande nu när jobbet kan utföras från hundra olika platser och medlemmarnas frihetsgrader blir en naturlig del av uppdraget.
Som Martin Linder är inne på måste din individuella frihet ställas mot gruppens. Den ekvationen är sällan enkel. Så länge arbetet blir utfört räcker det inte att chefen och din kollega Börje vill vrida tillbaka klockan till 2019; men om arbetet INTE blir utfört, då måste något ske.
Hybridarbete passar inte alla
Studier visar också att hybridarbete inte passar alla. Börje har kanske inte orkat med att odla fler sociala kontakter än de han har till dig och dina kollegor. Sen 2019 känner han sig ensam.
Kollegan Berits man kanske förväntar sig att hon ska ha städat, tvättat och lagat mat ”eftersom hon ändå är hemma”. Makens förväntningar gör hemarbete stressigt för Berit. Nyanställda Beatrice vill också träffa sina kollegor eftersom hon känner att hon lär sig snabbare när hon fysiskt får sitta bredvid en kollega.
Att ses, fysiskt närvarande i samma rum, är alltså ett verkligt behov. Men det betyder inte nödvändigtvis att alla företag och alla myndigheter ska ha en uppvärmd kontorsyta. Bättre lösningar poppar upp ur marken lika fort som svamparna denna underbara svamp-plockar-höst.
Börje, Berit och Beatrice kan till exempel använda sig av en app som finns på marknaden för att bestämma hur, när och var de vill jobba tillsammans med de kollegor som just den dagen vill jobba med dem. De kan också bjuda in kollegorna att jobba hemma hos sig. Att jobba tillsammans hos någon kollega är ett alternativ som förstås alltid har funnits, men har börjat sprida sig först efter pandemin. En bieffekt är att det skapar sammanhållning, men det passar förstås inte alla.
Det är mer komplicerat att vara chef nu
Om Börje, Berit, Beatrice och du jobbar fem timmar i ett kontor i något av de andra hundratals alternativ ni hittar i kontors-appen så är det en yta som används av någon annan innan och efter att ni var där. Alternativet att ha ett kontor stående för er två eller tre dagar i veckan innebär att kontoret står tomt nittio procent av tiden.
Det är mer komplicerat att vara chef nu när psykologiska behov, familjesituation och pendling är en del av pusslet och medarbetarna ska vara vuxna som leder sig själva i arbetet. Det är mer komplicerat, men bättre. Låt oss omfamna det.
/Mårten Westberg
Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont.
Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.
Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan
Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.
Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning.
Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent?
Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras
Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör!
Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."
/Affi Samuelsson
När Donald Trump meddelade att han avskaffar stora delar av DEI-arbetet (Diversity, Equity & Inclusion) i USA, var det mer än ett politiskt beslut – det var ett slag i ansiktet på alla som vet att mångfald och jämställdhet bygger starka företag och samhällen.
Det är lätt att tänka att det som händer på andra sidan Atlanten inte berör oss. Men historien visar att politiska trender sprider sig snabbt. Om vi blir passiva nu, riskerar vi att tappa årtionden av framsteg.
Vi i Sverige har arbetat hårt för att skapa en arbetsmarknad där kön, etnicitet och bakgrund inte avgör vem som får chansen. Det är inget vi fått gratis – det är resultatet av medvetna strategier, modiga arbetsgivare och tydliga lagar.
Och låt oss vara tydliga: Jämställd rekrytering handlar inte om att “vara snäll” eller “kvotera in” – det handlar om affärsnytta.
Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.
När vi rekryterar brett hittar vi inte bara fler kandidater – vi hittar de bästa kandidaterna.
Att backa nu vore att skjuta oss själva i foten. Det skulle göra oss mindre konkurrenskraftiga och cementera gamla maktstrukturer. Därför måste svenska arbetsgivare – stora som små – stå upp och säga: Vi fortsätter. Vi fortsätter att annonsera på sätt som når fler. Vi fortsätter att mäta könsfördelning och följa upp mångfaldsdata. Vi fortsätter att rekrytera baserat på kompetens, inte fördomar.
Varje nytt perspektiv i ett team är en ny möjlighet till innovation. Låt USA göra sitt. Vi gör vårt. Och vårt sätt är bättre.
Vi har inte råd att backa – för varje steg vi tar mot jämställdhet, tar vi samtidigt ett steg mot ett starkare Sverige.
/Petra Hermans, VD och grundare av Women Ahead