Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Det är bra för Unionens medlemmar att slippa (i genomsnitt) 31 minuters pendling till ett kontorsrum som inte skiljer sig från rummet där hemma, från grannens Attefallshus, från landet, från caféet eller någon av de allt fler platser som folk upptäcker att de kan utföra sitt arbete ifrån.
Hybridarbete är också bra för klimatet med lägre utsläpp, för företagen och för skattebetalarna. Från Silicon Valley rapporteras att alla de nya företagen är kontorslösa, och att de flesta arbetar på produkter som gör det ännu lättare att utföra arbete varifrån som helst.
Men det är just det som oroar Unionens avgående ordförande Martin Linder. När även svenska företag och andra organisationer inser att de kan spara ett par hundra tusen kronor per anställd och år på att inte längre ha kontor, då kommer många göra sig av med kontoren. Kan Unionen driva på för att en del av de här besparingarna blir lön, en budget för coworking eller ergonomisk utrustning som vi kan använda därhemma?
Vinnare är kontrollen och förlorare är miljön
Vad ska hända med Unionens långa och framgångsrika arbete för en god arbetsmiljö? Unionen kan ju inte gärna komma hem och stoppa oss från att jobba i soffan.
Här finns en risk för ”den danska lösningen”: att göra arbetsgivaren ansvarig för arbetsmiljön för alla som arbetar på distans mer än två dagar i veckan. Resultatet är att mycket få danskar jobbar på distans mer än två dagar i veckan. Det gör också att de har en kontorsplats. Så stoppas en stor del av den strukturella omvandlingen. Vinnare är kontrollen. Förlorare är miljön, företagen och de anställda.
På LinkedIn får nio procent av jobbannonserna nu 50 procent av ansökningarna. De nio procenten är arbeten som kan utföras helt på distans och rekryterarare vittnar om att en fråga som ställs i nästan alla intervjuer är om rollen är “flexibel”.
”…om man betraktar sig som en facklig organisation som bygger på organisering, mobilisering och kollektiv styrka, det jag menar är en facklig grunduppgift – då måste alla steg mot att själva driva på för att lösa upp arbetsplatsgemenskapen vara att betrakta som ett självskadebeteende” skriver Martin Linder.
Ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp
Ja, eller så vore det ett självskadebeteende att surra sig vid masten på ett sjunkande skepp. Vad annat kan vi kalla en linje som är dyrare för arbetsgivare, som tvingar Unionens medlemmar att pendla fem timmar i veckan oavsett de vill eller ej, och är skadlig för miljön?
Lyckas man mot förmodan få igenom lagstiftning som stoppar den pågående frihetsrevolutionen så tappar svenska företag marknad mot sina utländska konkurrenter, fler blir arbetslösa, kvinnor i traditionella äktenskap och funktionsvarierade slås ut från arbetsmarknaden igen efter några goda år.
Är det arbetsgemenskap eller arbetsPLATSgemenskap vi söker? Vi ser i stället att Unionens uppdrag blir bredare, komplexare och mer spännande nu när jobbet kan utföras från hundra olika platser och medlemmarnas frihetsgrader blir en naturlig del av uppdraget.
Som Martin Linder är inne på måste din individuella frihet ställas mot gruppens. Den ekvationen är sällan enkel. Så länge arbetet blir utfört räcker det inte att chefen och din kollega Börje vill vrida tillbaka klockan till 2019; men om arbetet INTE blir utfört, då måste något ske.
Hybridarbete passar inte alla
Studier visar också att hybridarbete inte passar alla. Börje har kanske inte orkat med att odla fler sociala kontakter än de han har till dig och dina kollegor. Sen 2019 känner han sig ensam.
Kollegan Berits man kanske förväntar sig att hon ska ha städat, tvättat och lagat mat ”eftersom hon ändå är hemma”. Makens förväntningar gör hemarbete stressigt för Berit. Nyanställda Beatrice vill också träffa sina kollegor eftersom hon känner att hon lär sig snabbare när hon fysiskt får sitta bredvid en kollega.
Att ses, fysiskt närvarande i samma rum, är alltså ett verkligt behov. Men det betyder inte nödvändigtvis att alla företag och alla myndigheter ska ha en uppvärmd kontorsyta. Bättre lösningar poppar upp ur marken lika fort som svamparna denna underbara svamp-plockar-höst.
Börje, Berit och Beatrice kan till exempel använda sig av en app som finns på marknaden för att bestämma hur, när och var de vill jobba tillsammans med de kollegor som just den dagen vill jobba med dem. De kan också bjuda in kollegorna att jobba hemma hos sig. Att jobba tillsammans hos någon kollega är ett alternativ som förstås alltid har funnits, men har börjat sprida sig först efter pandemin. En bieffekt är att det skapar sammanhållning, men det passar förstås inte alla.
Det är mer komplicerat att vara chef nu
Om Börje, Berit, Beatrice och du jobbar fem timmar i ett kontor i något av de andra hundratals alternativ ni hittar i kontors-appen så är det en yta som används av någon annan innan och efter att ni var där. Alternativet att ha ett kontor stående för er två eller tre dagar i veckan innebär att kontoret står tomt nittio procent av tiden.
Det är mer komplicerat att vara chef nu när psykologiska behov, familjesituation och pendling är en del av pusslet och medarbetarna ska vara vuxna som leder sig själva i arbetet. Det är mer komplicerat, men bättre. Låt oss omfamna det.
/Mårten Westberg
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.
Nu förstår jag.
Småbarnsföräldrar, I salute you.
/Oskar Eklind
