Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Skippa övervakningen på jobbet

Anställda ska bedömas utifrån kvaliteten på arbetet, inte antal klick de gör på sin dator när de övervakas, skriver Job van der Voort.
Publicerad
Till vänster Job van der Voort, till höger en övervakningskamera
Övervakning av anställda har skett i alla tider. Nu är det dags att chefer börjar lita på sina anställda, skriver Job van der Voort.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att bevaka sina anställda är inget nytt: stämpelklockan har funnits sedan industrialismens början för att veta hur, när och var de anställda utnyttjar sin tid inom den konventionella tidsramen. I takt med att den moderna tekniken har skapat nya förutsättningar för ett friare arbetsliv i en positiv bemärkelse, med distans- och hybridarbet, så har den även öppnat upp för nya former av övervakning som tidigare inte varit möjlig. 

På senare år har vi sett en lavinartad framväxt av dessa övervakningsverktyg, så kallade “bosswares”, som installeras på de anställdas hårdvara.  Dessa mjukvaror tog fart under pandemin i takt med att distansarbetet exploderade. GPS-spårning, ansiktsigenkänning, produktivitetsspårning och tangentspårningsteknik är bara några exempel på uppsjön av verktyg som kan mäta effektiviteten hos personal som inte befinner sig på kontoret. 

Vad gör dessa verktyg för tilliten mellan ledningen och personal?

I en amerikansk undersökning gjord av Digital.com så säger 60 procent av de företag som har anställda på distans att de använder programvara för att övervaka personalens aktivitet och produktivitet. 88 procent av alla arbetsgivare hävdar att de har avskedat någon efter att de har implementerat dessa övervakningssystem. 

Samtidigt så framkommer det i en undersökning från Gartner att bland personalen så hävdar 41 procent att ingen i deras organisation har kommunicerat vilken data som samlas in och varför eller hur denna används. 

Är fysisk närvaro lika med produktivitet, och vad gör dessa verktyg för tilliten mellan ledningen och personal? Vilken slags företagskultur bygger man med hjälp av dessa “bosswares” och vilka effekter har verktygen på personalomsättning, personaltrivsel och företagets framgång i det långa loppet? 

För mig så handlar dessa verktyg om något mer än just den fysiska övervakningen: de sår ett frö av misstro mellan ledningen och deras anställda. De skapar en föreställning om att den anställde kommer missbruka sin tid istället för att bidra med värdefulla insatser till organisationens gemensamma mål, oberoende av dennes egentliga potential. 

Låt mig vara tydlig: att spionera på dina anställda i någon form är inte okej, någonsin. Det handlar inte bara om integritetskränkning, i synnerhet i de fall då den anställde inte får en fullständig genomgång om i vilken utsträckning den blir övervakad och vad denna data används till, men det lägger också en bitter grund till synergin mellan ledning och anställd. 

Från skepsis till tillit

Distansarbete belyser ledarskapsförmågan hos chefer. Ledningen måste utveckla ett starkare ledarskap genom tydlig kommunikation, samtidigt som den anställde måste bli mer självständig utan att behöva ha någon som konstant berättar vad denne behöver göra. 

Chefer som har tillbringat sina karriärer på ett kontor med sin personal fysiskt närvarande har kanske aldrig behövt utöva denna typ av ledarskap, vilket i sin tur kan leda till misstro. Det är förståeligt – det viktiga är förmågan att lära sig och anpassa sig till hur deras team vill arbeta idag. För att verkligen anamma möjligheterna som distansarbete erbjuder så krävs ett paradigmskifte hos ledningen: från skepsis till tillit. 

Jag har byggt ett företag med över 1000 anställda som bor i mer än 75 länder utan kontor. Synlighet är viktigt men vi åstadkommer detta utan övervakningsverktyg. 

Dokument ligger öppna för alla som standard, ledning och anställda arbetar tätt tillsammans för att säkerställa kvalitet på vår produkt. Vi försöker att hitta rätt personer till jobbet: individer som drivs av ambition och en vilja att ta ansvar. Ibland går det fel, men oftast blir det rätt och vi är stolta över vår öppna företagskultur som möjliggör ett större välmående bland våra medarbetare.

Låt anställda bedömas på arbetet istället för antalet klick på sin dator

För mig handlar det om att använda tillit som en av grundstommarna i företagskulturen. Tillit till att personalen levererar arbete med hög kvalitet, att det finns en grundläggande respekt mellan ledning och anställda och att korrespondens bygger på sanningsenlig information. Låt anställda bedömas på arbetet de levererar istället för antalet klick på sin dator eller var de befinner sig när de utför det. 

I slutändan måste varje arbetsgivare fråga sig själva: vilka är vi, vad vill vi åstadkomma och vilken organisation vill vi bygga för att uppnå långsiktig framgång? Jag anser att en struktur byggd på ett flöde av tilltro mellan ledning och medarbetare är de organisationer som klarar sig bäst, med personal som stannar kvar längre och presterar bättre – det som lägger grunden till ett vinstdrivande företag under en lång tid framåt. 

/Job van der Voort, CEO och grundare av Remote.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Vill du göra din röst hörd på Kollega debatt?

Många ämnen har engagerat er läsare under året. Tystnadskultur, småbarnsföräldrar och privata sjukvårdsförsäkringar till exempel. Här är årets fem mest lästa debatter.
Lina Björk Publicerad 18 juni 2025, kl 06:00
små bilder på ansikten
Några av de mest lästa debatterna under året handlade om orättvisa krav på föräldrar och singlar på arbetsplatsen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se. 

Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025: 

Barnfria förväntas jobba mer

Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.

Det är inte arbetslösas fel

Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.

Vården blir ojämlik med privata försäkringar

Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.

Småbarnsföräldrar gör så gott de kan

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.

Unga blir sjuka av flytande arbetstider

Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.

Debatt

Debatt: Vi är inte passé vid 43

Arbetslöshet är inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Det är dags för politikerna att vakna, skriver Ann Björklund.
Publicerad 10 juni 2025, kl 09:26
Små trägubbar står i grupp
Det är dags för politikerna att vidta åtgärder för att minska åldersdiskriminering och ålderism på svensk arbetsmarknad, skriver Ann Björklund. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.

Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?

Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet

För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?

Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.

Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige.  Jag tänker inte vara tyst nu heller.

I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.

Ge alla generationer en chans att bidra

Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.

Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.

Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?

/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.