Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nya mansideal gynnar även männen

Våld, rädsla och för tidig död drabbar många män för att de är fast i gamla maktmönster, hävdar mansforskaren Lars Jalmert. Inte bara kvinnor, utan även män har mycket att vinna på en förändring.
Lars Jalmert Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så slutade ytterligare ett år med att, som vanligt, ett antal unga män har fått ögon, händer och andra kroppsdelar förstörda av smällare och raketer. Ytterligare ett antal män har blivit skadade för livet i slagsmål. Vi vet alla hur firandet skadar framför allt unga män fysiskt. Och vi vet också att om inte män tävlade med varandra om vem som köper flest raketer eller om vem som är starkast så skulle många människor må bättre idag än de faktiskt gör nu.

Det går mycket lätt att föreställa sig att raketer kunde skjutas upp vid kollektiva arrangemang och hanteras av professionella pyrotekniker. Det går också att föreställa sig att firandet borde baseras på känslan av att det skall bli trevligt att leva tillsammans med andra framöver - inte mot varandra.

Det är naturligtvis inte helgfirande som en isolerad företeelse som skadar män utan firandet i det manssamhälle vi lever i. Manssamhället som framförallt skadar kvinnor men också ett stort antal män. När vi nu är någon månad in i 2010-talet kan vi ändå vara helt förvissade om att ett stort antal män kommer att fortsätta upprätthålla de maktmönster vi levt i så länge - trots att de skadar också män, många män.

Det finns mängder av aktiviteter där män utsätter sig själva för risker och faror. Situationer där män också skadas och far illa, ibland till och med dör. Exemplen kan mångfaldigas. En inte oansenlig del av dödsolyckor i trafiken utgörs av unga män som kört för fort, och ibland på fyllan. Vi har haft flera fall där unga män stått på biltak i hög hastighet - och omkommit.

Av alla drunkningsolyckor är det nära 90 procent män som förolyckas, oftast som en effekt av överskattning av den egna simförmågan. De flesta av dessa är äldre män. Så män i alla åldrar skadas av att försöka leva upp till ett gammalt mansideal.

Mycket av dagens mansmönster skapades och accentuerades vid industrialismens och kapitalismens genombrott. Männen gick från familjerna ut i industrierna och ledstjärnor och krav för männens liv blev att man skall prestera mest och bäst och konkurrera - med andra män. Och de gamla mansidealen som lever kvar än idag går ut på att ständigt spegla sig i vad andra män tänker, känner och tycker.

Så enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man skall mäta sig med andra män, prestera och konkurrera i relation till andra män. Men man skall också se till att inte bli betraktad som en icke-man. Skräcken att uppfattas som feminin är stark samtidigt som föraktet för dem som inte är "riktiga män" också är starkt. Homofobin är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.

I en rapport från Barnombudsmannen och SCB visas tydligt att unga män/pojkar uppvisar klart mer homofoba uppfattningar än unga kvinnor. Som man måste man visa att man är en riktig man - speciellt om man är ung, osäker och rädd för att inte duga i männens värld.

Vi måste börja göra män synliga och visa att det är män som står för dessa destruktiva handlingar. Inte uppfatta män som normen som inte behöver benämnas. Ett exempel är att sluta använda begreppet "ungdomsvåld", som hör till journalisters favorituttryck, och istället benämna det "unga mäns våld". För enligt WHO utövas nästan allt våld i världen av män.

Det går att ge mängder av exempel där vi slentrianmässigt använder "könsneutrala" benämningar där vi i stället borde säga att "det är män som gör detta".

Vi måste också tala om alla de avigsidor, de risker och faror som det innebär också för män att försöka leva upp till gammaldags, traditionella mansmönster. Vi måste se att vi lever i hårda styrande ramar, i strukturer som låser våra liv. Men, vi måste också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ.

Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang!

Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt - vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition.

Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra!

Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre.

Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne.

Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv.

En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring.

Ståndpunkter: 

  • Mycket av dagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott.
  • Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera.
  • Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.
  • Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas

Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell