Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nya mansideal gynnar även männen

Våld, rädsla och för tidig död drabbar många män för att de är fast i gamla maktmönster, hävdar mansforskaren Lars Jalmert. Inte bara kvinnor, utan även män har mycket att vinna på en förändring.
Lars Jalmert Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så slutade ytterligare ett år med att, som vanligt, ett antal unga män har fått ögon, händer och andra kroppsdelar förstörda av smällare och raketer. Ytterligare ett antal män har blivit skadade för livet i slagsmål. Vi vet alla hur firandet skadar framför allt unga män fysiskt. Och vi vet också att om inte män tävlade med varandra om vem som köper flest raketer eller om vem som är starkast så skulle många människor må bättre idag än de faktiskt gör nu.

Det går mycket lätt att föreställa sig att raketer kunde skjutas upp vid kollektiva arrangemang och hanteras av professionella pyrotekniker. Det går också att föreställa sig att firandet borde baseras på känslan av att det skall bli trevligt att leva tillsammans med andra framöver - inte mot varandra.

Det är naturligtvis inte helgfirande som en isolerad företeelse som skadar män utan firandet i det manssamhälle vi lever i. Manssamhället som framförallt skadar kvinnor men också ett stort antal män. När vi nu är någon månad in i 2010-talet kan vi ändå vara helt förvissade om att ett stort antal män kommer att fortsätta upprätthålla de maktmönster vi levt i så länge - trots att de skadar också män, många män.

Det finns mängder av aktiviteter där män utsätter sig själva för risker och faror. Situationer där män också skadas och far illa, ibland till och med dör. Exemplen kan mångfaldigas. En inte oansenlig del av dödsolyckor i trafiken utgörs av unga män som kört för fort, och ibland på fyllan. Vi har haft flera fall där unga män stått på biltak i hög hastighet - och omkommit.

Av alla drunkningsolyckor är det nära 90 procent män som förolyckas, oftast som en effekt av överskattning av den egna simförmågan. De flesta av dessa är äldre män. Så män i alla åldrar skadas av att försöka leva upp till ett gammalt mansideal.

Mycket av dagens mansmönster skapades och accentuerades vid industrialismens och kapitalismens genombrott. Männen gick från familjerna ut i industrierna och ledstjärnor och krav för männens liv blev att man skall prestera mest och bäst och konkurrera - med andra män. Och de gamla mansidealen som lever kvar än idag går ut på att ständigt spegla sig i vad andra män tänker, känner och tycker.

Så enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man skall mäta sig med andra män, prestera och konkurrera i relation till andra män. Men man skall också se till att inte bli betraktad som en icke-man. Skräcken att uppfattas som feminin är stark samtidigt som föraktet för dem som inte är "riktiga män" också är starkt. Homofobin är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.

I en rapport från Barnombudsmannen och SCB visas tydligt att unga män/pojkar uppvisar klart mer homofoba uppfattningar än unga kvinnor. Som man måste man visa att man är en riktig man - speciellt om man är ung, osäker och rädd för att inte duga i männens värld.

Vi måste börja göra män synliga och visa att det är män som står för dessa destruktiva handlingar. Inte uppfatta män som normen som inte behöver benämnas. Ett exempel är att sluta använda begreppet "ungdomsvåld", som hör till journalisters favorituttryck, och istället benämna det "unga mäns våld". För enligt WHO utövas nästan allt våld i världen av män.

Det går att ge mängder av exempel där vi slentrianmässigt använder "könsneutrala" benämningar där vi i stället borde säga att "det är män som gör detta".

Vi måste också tala om alla de avigsidor, de risker och faror som det innebär också för män att försöka leva upp till gammaldags, traditionella mansmönster. Vi måste se att vi lever i hårda styrande ramar, i strukturer som låser våra liv. Men, vi måste också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ.

Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang!

Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt - vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition.

Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra!

Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre.

Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne.

Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv.

En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring.

Ståndpunkter: 

  • Mycket av dagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott.
  • Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera.
  • Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.
  • Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef

Debatt

Debatt: Därför ska arbetsgivare anställa personer med postcovid

I Sverige lever i dag uppskattningsvis 300 000 med postcovid – en sjukdom som kan påverka ork och fysisk kapacitet. Samtidigt står många av dessa personer utanför arbetsmarknaden, trots att de ofta har lång erfarenhet, hög utbildning och värdefull kompetens.
Anne Wiström Publicerad 1 april 2026, kl 09:38
Att anställa personer med postcovid är en stor möjlighet för arbetsgivare
Personer med postcovid är en outnyttjad kompetensreserv, skriver Anne Wiström, ordförande för Svenska Covidföreningen. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Anne Wiström

Sex år efter pandemins start har cirka 300 000 personer i Sverige postcovid, visar en Sifo-undersökning som beställts av Svenska Covidföreningen.

Många som drabbas är mitt i livet. De är ingenjörer, lärare, vårdpersonal, kommunikatörer och chefer – personer med kvalificerad erfarenhet som arbetsmarknaden redan investerat i.

För arbetsgivare innebär det en möjlighet att få tillgång till högkvalificerad kompetens som annars riskerar att gå förlorad.

En stor grupp personer som lever med postcovid är för sjuka för att jobba. Men de som är så pass friska att de kan arbeta har ofta en stark drivkraft. De vet vad arbete bidrar till, både ekonomiskt och socialt. Många vittnar om en hög motivation att bidra, inom de ramar som fungerar. 

Arbetsgivare som erbjuder anpassade roller får ofta tillbaka i form av lojalitet, engagemang och ansvarstagande.

Personer som lever med postcovid och vill arbeta har ofta en stark drivkraft

Att ha anställda personer med postcovid kräver ofta anpassningar: flexibla arbetstider, möjlighet att arbeta hemifrån eller tydligare prioriteringar i arbetsuppgifter.

Men dessa anpassningar är sällan unika. Tvärtom är det arbetssätt som i allt högre grad efterfrågas av hela arbetsmarknaden och som ofta leder till mer hållbara och effektiva organisationer.

Att inkludera personer med postcovid är också en fråga om arbetslivets framtid. Fler lever med kroniska tillstånd, och arbetsmarknaden behöver bli bättre på att ta tillvara människors förmåga, även när den ser annorlunda ut.

Genom att öppna upp för fler sätt att arbeta bidrar arbetsgivare till ett mer inkluderande och hållbart arbetsliv.

Att anställa personer med postcovid är inte välgörenhet – det är en strategisk kompetensfråga

För många handlar det inte om stora förändringar, utan om rätt förutsättningar:

  • Möjlighet att arbeta deltid och mer hemifrån
  • Flexibel arbetsdag
  • Tydlig arbetsbeskrivning
  • Förståelse för varierande energinivå och möjlighet att använda vilrum

Med rätt stöd kan personer med postcovid vara en stor tillgång i organisationen. Att anställa eller behålla medarbetare med postcovid är inte välgörenhet, det är en strategisk kompetensfråga. Det handlar om att ta tillvara erfarenhet, stärka organisationens kompetensbas och bidra till ett mer hållbart arbetsliv.

Frågan är inte om arbetsgivare har råd att anpassa – utan om de har råd att låta bli.

/Anne Wiström, ordförande med arbetsgivaransvar i Svenska Covidföreningen