Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nya mansideal gynnar även männen

Våld, rädsla och för tidig död drabbar många män för att de är fast i gamla maktmönster, hävdar mansforskaren Lars Jalmert. Inte bara kvinnor, utan även män har mycket att vinna på en förändring.
Lars Jalmert Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så slutade ytterligare ett år med att, som vanligt, ett antal unga män har fått ögon, händer och andra kroppsdelar förstörda av smällare och raketer. Ytterligare ett antal män har blivit skadade för livet i slagsmål. Vi vet alla hur firandet skadar framför allt unga män fysiskt. Och vi vet också att om inte män tävlade med varandra om vem som köper flest raketer eller om vem som är starkast så skulle många människor må bättre idag än de faktiskt gör nu.

Det går mycket lätt att föreställa sig att raketer kunde skjutas upp vid kollektiva arrangemang och hanteras av professionella pyrotekniker. Det går också att föreställa sig att firandet borde baseras på känslan av att det skall bli trevligt att leva tillsammans med andra framöver - inte mot varandra.

Det är naturligtvis inte helgfirande som en isolerad företeelse som skadar män utan firandet i det manssamhälle vi lever i. Manssamhället som framförallt skadar kvinnor men också ett stort antal män. När vi nu är någon månad in i 2010-talet kan vi ändå vara helt förvissade om att ett stort antal män kommer att fortsätta upprätthålla de maktmönster vi levt i så länge - trots att de skadar också män, många män.

Det finns mängder av aktiviteter där män utsätter sig själva för risker och faror. Situationer där män också skadas och far illa, ibland till och med dör. Exemplen kan mångfaldigas. En inte oansenlig del av dödsolyckor i trafiken utgörs av unga män som kört för fort, och ibland på fyllan. Vi har haft flera fall där unga män stått på biltak i hög hastighet - och omkommit.

Av alla drunkningsolyckor är det nära 90 procent män som förolyckas, oftast som en effekt av överskattning av den egna simförmågan. De flesta av dessa är äldre män. Så män i alla åldrar skadas av att försöka leva upp till ett gammalt mansideal.

Mycket av dagens mansmönster skapades och accentuerades vid industrialismens och kapitalismens genombrott. Männen gick från familjerna ut i industrierna och ledstjärnor och krav för männens liv blev att man skall prestera mest och bäst och konkurrera - med andra män. Och de gamla mansidealen som lever kvar än idag går ut på att ständigt spegla sig i vad andra män tänker, känner och tycker.

Så enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man skall mäta sig med andra män, prestera och konkurrera i relation till andra män. Men man skall också se till att inte bli betraktad som en icke-man. Skräcken att uppfattas som feminin är stark samtidigt som föraktet för dem som inte är "riktiga män" också är starkt. Homofobin är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.

I en rapport från Barnombudsmannen och SCB visas tydligt att unga män/pojkar uppvisar klart mer homofoba uppfattningar än unga kvinnor. Som man måste man visa att man är en riktig man - speciellt om man är ung, osäker och rädd för att inte duga i männens värld.

Vi måste börja göra män synliga och visa att det är män som står för dessa destruktiva handlingar. Inte uppfatta män som normen som inte behöver benämnas. Ett exempel är att sluta använda begreppet "ungdomsvåld", som hör till journalisters favorituttryck, och istället benämna det "unga mäns våld". För enligt WHO utövas nästan allt våld i världen av män.

Det går att ge mängder av exempel där vi slentrianmässigt använder "könsneutrala" benämningar där vi i stället borde säga att "det är män som gör detta".

Vi måste också tala om alla de avigsidor, de risker och faror som det innebär också för män att försöka leva upp till gammaldags, traditionella mansmönster. Vi måste se att vi lever i hårda styrande ramar, i strukturer som låser våra liv. Men, vi måste också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ.

Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang!

Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt - vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition.

Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra!

Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre.

Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne.

Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv.

En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring.

Ståndpunkter: 

  • Mycket av dagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott.
  • Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera.
  • Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.
  • Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind

Debatt

Debatt: Svenska företag ska inte dansa efter Donald Trumps pipa

USA:s president Donald Trump har beordrat att program med mångfald, rättvisa och inkludering ska tas bort. Nu måste vi vässa argumenten för mångfald så att svenska företag inte går samma väg, skriver Annette Otto.
Publicerad 20 maj 2025, kl 09:00
trägubbar i olika färger på rad
Utvecklingen kring inkludering och rättvisa i USA påverkar globala företag. Nu är inte läge att backa kring mångfaldsmålen för svenska företag, utan vässa argumenten, skriver Anette Otto. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I USA är DEI-agendan (diversity, equity and inclusion) på tydlig reträtt. Utvecklingen har redan börjat påverka europeiska bolag med amerikanska intressen – och nu börjar vi även se hur svenska företag ställs inför nya frågor i en förändrad verklighet. Om vi vill fortsätta driva arbetet för ökad mångfald i svenskt näringsliv, måste vi själva börja ställa de svåra frågorna. Vi behöver vara tydligare med varför vi gör det här – annars riskerar vi att backa flera år i utvecklingen.

Ett färskt exempel är hur den amerikanska regeringen, under Donald Trumps återkomst, valde att avveckla DEI-satsningar inom offentliga myndigheter. DEI beskrivs som ett ”hoax” och ses som ett hinder för ett samhälle där kompetens ska vara avgörande. Samtidigt minskar några av USA:s största bolag – från Walmart till flera techjättar – sina investeringar i mångfaldsprogram. Kritiken kommer inte från ett vakuum, och vi börjar nu se hur tongångarna även påverkar svenska verksamheter.

Den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare

I Danmark har branschorganisationer som Dansk Industri uppmanat sina medlemsföretag att tona ner DEI-kommunikationen i USA, något som svenska bolag också börjar förhålla sig till. Samtidigt har svenska företag som Ericsson fått kritik för att ha minskat fokus på mångfald och inkludering i sina senaste årsredovisningar, vilket har väckt starka reaktioner.

Jag menar att den bästa vägen framåt är inte att backa – utan att bli tydligare. Vi måste våga granska våra egna initiativ och säkerställa att arbetet med mångfald, jämlikhet och inkludering faktiskt har ett tydligt syfte som både medarbetare och verksamhet förstår och står bakom.

Det räcker inte att säga att mångfald är viktigt. Vi måste kunna visa varför. Mångfaldsarbete får inte reduceras till symbolpolitik eller följa med i tillfälliga opinioner. Det måste bottna i tydliga affärsmål och insikter. Varför vill vi öka mångfalden i våra rekryteringar? Är det för att bredda kompetensbasen? För att få fler perspektiv i innovationsarbetet? Eller för att bättre spegla de samhällen vi verkar i?

Jag är övertygad om att mångfald bidrar till bättre beslut, starkare team och ökad konkurrenskraft. Det finns en lång rad forskningsrapporter som visar just det. Men om vi inte lyckas förklara kopplingen till affären – då tappar vi både kraft och förtroende.

 

Vi ska höja nivån på våra argument

I USA har kritiken mot DEI ofta handlat om att vita män upplever sig bortvalda på grund av kvoter eller särskilda satsningar för minoriteter. Samma argument har hörts även i Sverige, exempelvis i samband med riktade stipendier till kvinnliga forskare. Det är en typ av kritik vi måste ta på allvar. För att DEI-arbetet ska hålla över tid måste det upplevas som rättvist – inte som något som gynnar en grupp på bekostnad av en annan.

Det innebär inte att vi ska sluta arbeta för mångfald. Men vi måste bli bättre på att definiera vad vi menar med “den bästa kandidaten”. För människor verkar inte i ett vakuum, de ingår i team, i relationer, i sammanhang. Kompetens handlar inte bara om CV, utan också om potential, perspektiv och samarbetsförmåga. Och det kräver att vi är tydliga och trovärdiga i hur vi pratar om vårt arbete.

Det är tydligt att DEI-agendan är inne i en motvind internationellt. Men det innebär inte att vi måste backa i Sverige. Tvärtom är det nu vi behöver förankra vårt arbete djupare i verksamhetens mål och i en verklig förståelse för varför det är viktigt.

Vi ska inte dra ner på våra ambitioner. Men vi ska höja nivån på våra argument. Och vi ska bli bättre på att visa att mångfald inte är en eftergift – utan ett affärskritiskt verktyg för att lyckas i en komplex värld.

/Annette Otto, Senior Vice President, People & Culture, GlobalConnect

Debatt

Debatt: Ensam är inte stark

Ett starkt fackförbund kräver många medlemmar. Men alla ser inte fördelarna med att vara organiserade. Den kunskapen kan vi hjälpa till att sprida, skriver Dimce Storm.
Publicerad 13 maj 2025, kl 09:30
Pappersfigurer som håller varandra i handen
En arbetsgivare kan vara vänlig och välmenande – men när det kommer till kritan handlar deras ansvar om företagets bästa. Det är då facket kommer in skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Du som redan är medlem i facket vet hur viktigt det är att ha en stark röst på arbetsplatsen. Du har sett hur kollektiv styrka ger bättre villkor, rättvisare löner och en tryggare arbetsmiljö. Men det finns fortfarande många som står utanför, som kanske inte riktigt förstår vad de går miste om. Hur kan vi få fler att inse vikten av fackligt medlemskap? 

Många arbetsgivare pratar om en stark gemenskap på arbetsplatsen, om att vi är som en familj. Det kan kännas tryggt, men det är just därför det är så viktigt att prata om fackets verkliga betydelse. En arbetsgivare kan vara vänlig och välmenande – men när det kommer till kritan handlar deras ansvar om företagets bästa, inte nödvändigtvis om de anställdas trygghet. Det är därför vi behöver ett fackförbund som ser till att ingen lämnas ensam när en konflikt uppstår eller när arbetsvillkor behöver förbättras.

När vi är många kan vi ställa krav

Det finns många som tvekar att gå med i facket – vissa tror att de klarar sig själva, andra kanske inte tycker att de har råd, och en del vet helt enkelt inte vad ett medlemskap faktiskt innebär. Som medlem har du en viktig roll i att förmedla vad facket gör och varför det är så viktigt att vi är många.

  • Berätta om dina egna erfarenheter – Har du själv fått hjälp av facket någon gång? Kanske vid en löneförhandling, ett arbetsmiljöproblem eller en konflikt? Personliga berättelser är ofta det mest övertygande.
  • Lyft fram vad facket faktiskt gör – Många vet inte att facket förhandlar fram kollektivavtal, ger juridiskt stöd och hjälper till vid konflikter. Det är lätt att ta för givet det som redan är självklart tack vare fackets arbete.
  • Visa på vad som kan gå förlorat – Om ingen står upp för rättvisa villkor, vad händer då? Vad sker med löner, arbetsvillkor och trygghet om vi låter arbetsgivaren ensidigt bestämma spelreglerna?

Ett starkt fack bygger på engagemang och solidaritet. När vi är många kan vi ställa krav och förbättra våra arbetsvillkor. Men för att kunna göra det behöver vi vara fler. Så nästa gång du hör någon säga att de inte behöver vara med i facket – fråga dem: Vem försvarar dina rättigheter om du hamnar i en svår situation?Vi vet att svaret är facket. Låt oss hjälpa fler att förstå det.

Genom att sprida budskapet, prata med kollegor och dela med dig av din erfarenhet kan du göra stor skillnad. Att vara medlem i facket handlar inte bara om din egen trygghet – det handlar om att skapa en rättvis och hållbar arbetsmarknad för alla. Och ju fler vi är, desto starkare blir vi.

/Dimce Storm, stolt och engagerad förtroendevald klubbordförande inom Unionen.