Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nya mansideal gynnar även männen

Våld, rädsla och för tidig död drabbar många män för att de är fast i gamla maktmönster, hävdar mansforskaren Lars Jalmert. Inte bara kvinnor, utan även män har mycket att vinna på en förändring.
Lars Jalmert Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Så slutade ytterligare ett år med att, som vanligt, ett antal unga män har fått ögon, händer och andra kroppsdelar förstörda av smällare och raketer. Ytterligare ett antal män har blivit skadade för livet i slagsmål. Vi vet alla hur firandet skadar framför allt unga män fysiskt. Och vi vet också att om inte män tävlade med varandra om vem som köper flest raketer eller om vem som är starkast så skulle många människor må bättre idag än de faktiskt gör nu.

Det går mycket lätt att föreställa sig att raketer kunde skjutas upp vid kollektiva arrangemang och hanteras av professionella pyrotekniker. Det går också att föreställa sig att firandet borde baseras på känslan av att det skall bli trevligt att leva tillsammans med andra framöver - inte mot varandra.

Det är naturligtvis inte helgfirande som en isolerad företeelse som skadar män utan firandet i det manssamhälle vi lever i. Manssamhället som framförallt skadar kvinnor men också ett stort antal män. När vi nu är någon månad in i 2010-talet kan vi ändå vara helt förvissade om att ett stort antal män kommer att fortsätta upprätthålla de maktmönster vi levt i så länge - trots att de skadar också män, många män.

Det finns mängder av aktiviteter där män utsätter sig själva för risker och faror. Situationer där män också skadas och far illa, ibland till och med dör. Exemplen kan mångfaldigas. En inte oansenlig del av dödsolyckor i trafiken utgörs av unga män som kört för fort, och ibland på fyllan. Vi har haft flera fall där unga män stått på biltak i hög hastighet - och omkommit.

Av alla drunkningsolyckor är det nära 90 procent män som förolyckas, oftast som en effekt av överskattning av den egna simförmågan. De flesta av dessa är äldre män. Så män i alla åldrar skadas av att försöka leva upp till ett gammalt mansideal.

Mycket av dagens mansmönster skapades och accentuerades vid industrialismens och kapitalismens genombrott. Männen gick från familjerna ut i industrierna och ledstjärnor och krav för männens liv blev att man skall prestera mest och bäst och konkurrera - med andra män. Och de gamla mansidealen som lever kvar än idag går ut på att ständigt spegla sig i vad andra män tänker, känner och tycker.

Så enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man skall mäta sig med andra män, prestera och konkurrera i relation till andra män. Men man skall också se till att inte bli betraktad som en icke-man. Skräcken att uppfattas som feminin är stark samtidigt som föraktet för dem som inte är "riktiga män" också är starkt. Homofobin är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.

I en rapport från Barnombudsmannen och SCB visas tydligt att unga män/pojkar uppvisar klart mer homofoba uppfattningar än unga kvinnor. Som man måste man visa att man är en riktig man - speciellt om man är ung, osäker och rädd för att inte duga i männens värld.

Vi måste börja göra män synliga och visa att det är män som står för dessa destruktiva handlingar. Inte uppfatta män som normen som inte behöver benämnas. Ett exempel är att sluta använda begreppet "ungdomsvåld", som hör till journalisters favorituttryck, och istället benämna det "unga mäns våld". För enligt WHO utövas nästan allt våld i världen av män.

Det går att ge mängder av exempel där vi slentrianmässigt använder "könsneutrala" benämningar där vi i stället borde säga att "det är män som gör detta".

Vi måste också tala om alla de avigsidor, de risker och faror som det innebär också för män att försöka leva upp till gammaldags, traditionella mansmönster. Vi måste se att vi lever i hårda styrande ramar, i strukturer som låser våra liv. Men, vi måste också se att mönstren går att ändra, att det finns alternativ.

Att ändra perspektiv hör till forskares grunduppgifter och borde vara en idé också för flera. Tänk exempelvis om vi inte reflekterade så mycket över om kvinnor skall kvoteras in eller ej utan om vi skulle ägna fler tankar åt varför män faktiskt är inkvoterade i så många sammanhang!

Det privata näringslivet är ett praktexempel. I många sammanhang och mätningar brukar Sverige betraktas som ett föregångsland som har kommit långt vad gäller jämställdhetssträvanden. Men ofta hävdas också att vi har så få kvinnliga chefer och ledare att vi inte framstår som särskilt framträdande i jämställdhetssammanhang. Och det är korrekt - vi har i jämförelse med flera andra länder en ganska dålig representation av kvinnor i beslutsposition.

Om vi bryter ned statistiken så framträder ett mycket tydligt mönster, nämligen att det är i det privata näringslivet som kvinnor inte har fått utrymme som chefer. I offentlig sektor är siffrorna helt andra!

Om vi levde i andra maktmönster än i dag skulle åtskilliga vinster, också för män, bli uppenbara. Om de nära relationerna byggde på ömsesidighet istället för maktövertag skulle alla inblandade må bättre. För att ta ett alldeles uppenbart exempel kan vi ta det förhållande där han kontrollerar henne och försöker hålla henne kvar genom att misshandla henne. Om de två levde tillsammans därför att de uppskattar varandra för vilka de är istället för att han har makt över henne så skulle bägge må avsevärt bättre.

Och tänk dig, du man, att gå bakom en kvinna en mörk kväll och inte behöva vara rädd att hon skall vara rädd för dig. Rädd därför att andra män har gjort kvinnor rädda för män och därmed rädda för dig. Att kunna gå bakom en kvinna och slippa ha känslan att hon är rädd för dig vore en verklig vinst. För att inte tala om vilken vinst det vore för henne.

Det finns självklart enorma vinster att slippa leva i relationer som upprätthålls endast därför att den ena har makt över den andra. Det finns i dag flera studier som visar att i relationer där man delar lika, lever jämställt och inte i en maktobalans så mår man bättre och lever bättre liv.

En mycket uppenbar vinst för män vore att slippa oroa sig för och utsättas för andra mäns våld. Tänk dig att män skulle kunna vara ute i offentligheten, exempelvis på restaurangbesök utan att riskera att efteråt hamna i bråk och slagsmål och kanske allvarlig misshandel. Föreställ dig ett liv utan mäns våldsutövande så ser du också vinsterna med en förändring.

Ståndpunkter: 

  • Mycket av dagens mansmönster skapades och förstärktes vid industrialismens och kapitalismens genombrott.
  • Enkelt uttryckt inordnar sig män hela tiden i männens makthierarki. Man ska mäta sig med andra män, prestera och konkurrera.
  • Homofobi är enligt många undersökningar klart starkare bland män än kvinnor och speciellt stark är den bland unga män.
  • Andra maktmönster skulle innebära åtskilliga vinster också för män. En skulle vara att slippa oro sig för att utsättas för andra mäns våld.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen. 

Debatt

Debatt: Jag har rätt att få finnas

Jag kan inte arbeta heltid, men det betyder inte att jag är mindre värd. Människor som är sjuka eller har en funktionsnedsättning beskrivs som ett problem. Därför vill jag påminna om en sak: Vi har alla rätt att få finnas, skriver Carolina Alexandrou.
Carolina Alexandrou Publicerad 15 september 2026, kl 05:59
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning, skriver Caroline Alexandrou. Stina Stjernkvist/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?  

I dag ser vi en sönderslamsad välfärd. Att bo i Sverige i dag handlar inte om att leva, det handlar om att överleva, om man inte råkar vara bemedlad. För Sverige tar inte hand om de som befinner sig på botten. Tvärtom. Råkar du bli sjuk, vara funktionsnedsatt eller annat som gör att du inte kan “bidra”, blir du ignorerad. Du slängs till vargarna. 

Om du har en funktionsnedsättning som gör att du aldrig kommer kunna arbeta, eller endast kan arbeta efter förmåga, ses du som en belastning. Jag lever på sjukersättning på 50 procent eftersom jag inte kan arbeta heltid. Resterande halvan är CSN-bidrag då jag studerar. Innan var jag arbetslös, men fann det svårt att hitta ett anpassat arbete på halvtid, och min sius från Arbetsförmedlingen (särskilt introduktions och uppföljningsstöd) var knappast till någon hjälp. 

Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne

I ett samhälle där alla förväntas fungera på 100 procent är det svårt för mig att hitta ett arbete utifrån mina egna förutsättningar. Så jag valde att studera i hopp om att en examen ska leda till anställning. Men pengarna från CSN räcker inte långt. 

Och ersättningarna från Försäkringskassan är väldigt låga, och det är knappt att det går runt. Medan politikerna tjatar om arbetslinjen och att alla minsann ska bidra och göra “rätt för sig”, så struntar man i dem som av olika anledningar inte kan arbeta, eller de som vill arbeta men inte får chansen.

Istället pratas det om bidragsfusk och att alla som lever på bidrag och olika ersättningar skulle vara kriminella och staplar bidrag på bidrag. Snälla, hade jag blivit rik på den ersättning jag får hade jag kunnat stå på Stureplan varje kväll och vaska champagne, men det gör jag inte, för det har jag inte råd med. 

I media pratar politikerna om att vi arbetslösa antingen är kriminella eller så nämns vi inte alls. Som om vi inte existerade

Den lilla ersättningen jag har räcker knappt till att betala alla räkningar. Det handlar om överlevnad. Är du sjuk, funktionsnedsatt eller av någon anledning inte kan arbeta, eller inte får chansen, blir du misstänkliggjord och förlorar din plats i samhället. 

Fortsätter det i denna takt så lär vi snart se vanliga arbetare och barnfamiljer bli bostadslösa och stå vid ruinens brant. Vad kan rädda oss? kanske återinförandet av fattigstugan.

Hjälp folk i stället för att stampa på dem. 

Därför skriver jag denna text. För att berätta att jag har rätt att få finnas lika mycket som någon annan. Vi har rätt att få finnas, oavsett funktionsförmåga.

/Carolina Alexandrou