Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Snällast vinner!

Att tänka på vilka signaler vi sänder till våra medarbetare är viktigt. Jag vill visa att jag inte är bäst på allt men gör så gott jag kan och det är gott nog, skriver Nicklas Gustafsson-Sundvall.
Publicerad
Hand som formar ett hjärta
Vi spenderar så mycket tid av våra vakna liv på jobbet och i arbete. Ha kul, var snäll mot andra och mot dig själv, skriver Niklas Gustafsson-Sundvall Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hur värderas snällhet i dag?
Många förknippar snällhet med mesighet. Presidentvalet i USA, som gick av stapeln för en tid sedan, skulle direkt kunna få oss att dra slutsatsen om att det inneboende goda hos människor som många säger finns, kanske inte alls efterfrågas längre. 

Hur ser det ut i arbetslivet i så fall? Jo, där efterfrågas snällhet, särskilt från chefen. Som chef och ledare måste du acceptera att du alltid kommer att vara tvungen att förhålla dig till att människor har åsikter om dig och att du aldrig kommer att kunna tillgodose alla behov hos människor som du möter i din vardag. Oavsett hur snäll du är. 

Jag ska som chef och ledare: lyssna, vara rättvis, tillgänglig, tydlig och kunnig. Jag ska också vara  flexibel, en god kommunikatör och den som motiverar. Lägg därtill allt det som ska tas omhand, som inte tillhör någon specifik roll och som med det landar på ditt bord, för att du är just chef. Ja, listan kan göras lång över krav och förväntningar. 

Varför ställer jag högre krav på mig själv än mina medarbetare?

De flesta av de krav som jag tidigare räknat upp är kanske naturliga . De är däremot inte alltid lätta att leva upp till. Vi behöver bara fråga en handfull personer om vad de lägger in i dessa ords betydelse och vi kommer att ha lika många svar, som krav och förväntningar. Vad innebär det för dig att vara snäll, att lyssna och att vara rättvis? 

Varför klagar du? Det är väl bara att acceptera att du ska klara av att ta emot kritik och negativitet, hur omotiverad denna kritik än må vara? Jag har fått slängt i ansiktet av en facklig företrädare att; ”det ska väl du tåla som är chef, det får du ju betalt för”. Jag vill med det inte utmåla mig eller andra chefer som offer. Bara visa på vidden av vilka förväntningar som faktiskt finns där ute, på oss chefer i vårt ledarskap. I en värld som allt oftare ter sig tuffare och hårdare, för alla. 

Hur balanserar jag upp alla dessa krav med att dessutom vara en förebild och föregå med gott exempel som chef och ledare? I min värld är det självklart att jag i min roll ska vara en förebild och ”walk the walk”. Det kopplar jag direkt till min del i att bidra till en lyckad organisationskultur. Vilket avspeglar sig i verksamhetens resultat och i hur vi mår på jobbet. Inklusive mitt eget välmående. 

Världen ter sig tuffare och hårdare, för alla. 

En klok chef frågade mig en gång varför jag i mitt ledarskap ställde högre krav på mig själv än mina medarbetare? Jag hade inte något bra svar på det då. Hon frågade också vilka signaler jag trodde att det sände till mina medarbetare? Det fick mig att börja reflektera över hur snäll jag är mot mig själv och hur jag kan hitta balansen mellan krav och snällhet. 

Lösningen till balansen är alltså inte att addera en massa måsten och krav på listan som redan är lång. Har jag gjort mitt bästa en dag, utifrån de förutsättningar jag har, får det vara good enough. Jag behöver inte vara bäst på allt. Det är signalen jag vill sända till mina medarbetare. Vi spenderar så mycket tid av våra vakna liv på jobbet och i arbete. Ha kul, var snäll mot andra och mot dig själv. Snällast vinner!

/Nicklas Gustafsson-Sundvall

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm