Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Snällast vinner!

Att tänka på vilka signaler vi sänder till våra medarbetare är viktigt. Jag vill visa att jag inte är bäst på allt men gör så gott jag kan och det är gott nog, skriver Nicklas Gustafsson-Sundvall.
Publicerad
Hand som formar ett hjärta
Vi spenderar så mycket tid av våra vakna liv på jobbet och i arbete. Ha kul, var snäll mot andra och mot dig själv, skriver Niklas Gustafsson-Sundvall Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hur värderas snällhet i dag?
Många förknippar snällhet med mesighet. Presidentvalet i USA, som gick av stapeln för en tid sedan, skulle direkt kunna få oss att dra slutsatsen om att det inneboende goda hos människor som många säger finns, kanske inte alls efterfrågas längre. 

Hur ser det ut i arbetslivet i så fall? Jo, där efterfrågas snällhet, särskilt från chefen. Som chef och ledare måste du acceptera att du alltid kommer att vara tvungen att förhålla dig till att människor har åsikter om dig och att du aldrig kommer att kunna tillgodose alla behov hos människor som du möter i din vardag. Oavsett hur snäll du är. 

Jag ska som chef och ledare: lyssna, vara rättvis, tillgänglig, tydlig och kunnig. Jag ska också vara  flexibel, en god kommunikatör och den som motiverar. Lägg därtill allt det som ska tas omhand, som inte tillhör någon specifik roll och som med det landar på ditt bord, för att du är just chef. Ja, listan kan göras lång över krav och förväntningar. 

Varför ställer jag högre krav på mig själv än mina medarbetare?

De flesta av de krav som jag tidigare räknat upp är kanske naturliga . De är däremot inte alltid lätta att leva upp till. Vi behöver bara fråga en handfull personer om vad de lägger in i dessa ords betydelse och vi kommer att ha lika många svar, som krav och förväntningar. Vad innebär det för dig att vara snäll, att lyssna och att vara rättvis? 

Varför klagar du? Det är väl bara att acceptera att du ska klara av att ta emot kritik och negativitet, hur omotiverad denna kritik än må vara? Jag har fått slängt i ansiktet av en facklig företrädare att; ”det ska väl du tåla som är chef, det får du ju betalt för”. Jag vill med det inte utmåla mig eller andra chefer som offer. Bara visa på vidden av vilka förväntningar som faktiskt finns där ute, på oss chefer i vårt ledarskap. I en värld som allt oftare ter sig tuffare och hårdare, för alla. 

Hur balanserar jag upp alla dessa krav med att dessutom vara en förebild och föregå med gott exempel som chef och ledare? I min värld är det självklart att jag i min roll ska vara en förebild och ”walk the walk”. Det kopplar jag direkt till min del i att bidra till en lyckad organisationskultur. Vilket avspeglar sig i verksamhetens resultat och i hur vi mår på jobbet. Inklusive mitt eget välmående. 

Världen ter sig tuffare och hårdare, för alla. 

En klok chef frågade mig en gång varför jag i mitt ledarskap ställde högre krav på mig själv än mina medarbetare? Jag hade inte något bra svar på det då. Hon frågade också vilka signaler jag trodde att det sände till mina medarbetare? Det fick mig att börja reflektera över hur snäll jag är mot mig själv och hur jag kan hitta balansen mellan krav och snällhet. 

Lösningen till balansen är alltså inte att addera en massa måsten och krav på listan som redan är lång. Har jag gjort mitt bästa en dag, utifrån de förutsättningar jag har, får det vara good enough. Jag behöver inte vara bäst på allt. Det är signalen jag vill sända till mina medarbetare. Vi spenderar så mycket tid av våra vakna liv på jobbet och i arbete. Ha kul, var snäll mot andra och mot dig själv. Snällast vinner!

/Nicklas Gustafsson-Sundvall

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag