Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Snällast vinner!

Att tänka på vilka signaler vi sänder till våra medarbetare är viktigt. Jag vill visa att jag inte är bäst på allt men gör så gott jag kan och det är gott nog, skriver Nicklas Gustafsson-Sundvall.
Publicerad
Hand som formar ett hjärta
Vi spenderar så mycket tid av våra vakna liv på jobbet och i arbete. Ha kul, var snäll mot andra och mot dig själv, skriver Niklas Gustafsson-Sundvall Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hur värderas snällhet i dag?
Många förknippar snällhet med mesighet. Presidentvalet i USA, som gick av stapeln för en tid sedan, skulle direkt kunna få oss att dra slutsatsen om att det inneboende goda hos människor som många säger finns, kanske inte alls efterfrågas längre. 

Hur ser det ut i arbetslivet i så fall? Jo, där efterfrågas snällhet, särskilt från chefen. Som chef och ledare måste du acceptera att du alltid kommer att vara tvungen att förhålla dig till att människor har åsikter om dig och att du aldrig kommer att kunna tillgodose alla behov hos människor som du möter i din vardag. Oavsett hur snäll du är. 

Jag ska som chef och ledare: lyssna, vara rättvis, tillgänglig, tydlig och kunnig. Jag ska också vara  flexibel, en god kommunikatör och den som motiverar. Lägg därtill allt det som ska tas omhand, som inte tillhör någon specifik roll och som med det landar på ditt bord, för att du är just chef. Ja, listan kan göras lång över krav och förväntningar. 

Varför ställer jag högre krav på mig själv än mina medarbetare?

De flesta av de krav som jag tidigare räknat upp är kanske naturliga . De är däremot inte alltid lätta att leva upp till. Vi behöver bara fråga en handfull personer om vad de lägger in i dessa ords betydelse och vi kommer att ha lika många svar, som krav och förväntningar. Vad innebär det för dig att vara snäll, att lyssna och att vara rättvis? 

Varför klagar du? Det är väl bara att acceptera att du ska klara av att ta emot kritik och negativitet, hur omotiverad denna kritik än må vara? Jag har fått slängt i ansiktet av en facklig företrädare att; ”det ska väl du tåla som är chef, det får du ju betalt för”. Jag vill med det inte utmåla mig eller andra chefer som offer. Bara visa på vidden av vilka förväntningar som faktiskt finns där ute, på oss chefer i vårt ledarskap. I en värld som allt oftare ter sig tuffare och hårdare, för alla. 

Hur balanserar jag upp alla dessa krav med att dessutom vara en förebild och föregå med gott exempel som chef och ledare? I min värld är det självklart att jag i min roll ska vara en förebild och ”walk the walk”. Det kopplar jag direkt till min del i att bidra till en lyckad organisationskultur. Vilket avspeglar sig i verksamhetens resultat och i hur vi mår på jobbet. Inklusive mitt eget välmående. 

Världen ter sig tuffare och hårdare, för alla. 

En klok chef frågade mig en gång varför jag i mitt ledarskap ställde högre krav på mig själv än mina medarbetare? Jag hade inte något bra svar på det då. Hon frågade också vilka signaler jag trodde att det sände till mina medarbetare? Det fick mig att börja reflektera över hur snäll jag är mot mig själv och hur jag kan hitta balansen mellan krav och snällhet. 

Lösningen till balansen är alltså inte att addera en massa måsten och krav på listan som redan är lång. Har jag gjort mitt bästa en dag, utifrån de förutsättningar jag har, får det vara good enough. Jag behöver inte vara bäst på allt. Det är signalen jag vill sända till mina medarbetare. Vi spenderar så mycket tid av våra vakna liv på jobbet och i arbete. Ha kul, var snäll mot andra och mot dig själv. Snällast vinner!

/Nicklas Gustafsson-Sundvall

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Låt oss på Arbetsförmedlingen ta mer ansvar för arbetslösa

Arbetsförmedlingen borde ha fler insatser i egen regi för dem som står längst ifrån arbetslivet, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner i Karlskrona.
Daniel Thörner Publicerad 29 september 2026, kl 06:00
Arbetsförmedlingens poster om att söka jobb
Arbetsförmedlingen borde få större mandat att fatta beslut om insatser för arbetslösa, skriver arbetsförmedlaren Daniel Thörner. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Satsningen Rusta och Matcha, där externa leverantörer coachar arbetssökande till jobb eller utbildning i Arbetsförmedlingens regi har kritiserats mycket genom åren. Framför allt eftersom den kostat mycket pengar och oseriösa aktörer har skott sig på arbetssökande i behov av hjälp. 

Redan för 10 år sedan kritiserades en liknande satsning, då Arbetsförmedlingen hade etableringslotsar för att hjälpa nyanlända invandrare att hitta jobb eller utbildning och komma in i det svenska samhället. Deltagare fick se på film som en del i jobbsökandet. Ibland svenska serier, ibland etableringslotsarnas egna semesterfilmer. Många såg det som förvaring snarare än utbildning.

Regeringen beslutade att avskaffa systemet, och tjänsterna sades upp under 2015 till fördel för andra etableringsinsatser.

Arbetsförmedlingen borde få större mandat

Arbetslösheten i Sverige är hög, vi har den fjärde högsta arbetslösheten i hela EU. 

Och de som möter dessa människor är vi arbetsförmedlare. Min uppfattning är att Arbetsförmedlingen borde få större mandat att själva avgöra vilka insatser som är viktiga att prioritera. Vi behöver utöka samarbetet med kommunerna och de lokala företagen. Vi behöver också öppna lokalkontor på de orter där arbetslösheten är som störst. 

Nu har utvecklingen varit det motsatta. Lokala kontor läggs ned. 

/Daniel Thörner, arbetsförmedlare Karlskrona

Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.