Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nästa generations fack är digitalt

Fackliga organisationer får inte fastna i gamla arbetsformer. Med nya digitala tjänster kan facken stärka arbetstagarnas inflytande och väcka intresse för fackliga frågor hos en ny generation, skriver tankesmedjan Futurions Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Colourbox/Ola Hedin
Fackföreningsrörelsen har av tradition till stora delar hämtat sin kraft i det fysiska mötet mellan arbetstagare ute på arbetsplatserna. Men det mötet kan även ske digitalt, skriver Ann-Therése Enarsson. Colourbox/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Adapt or die har varit en dyrköpt läxa för flera organisationer sedan digitaliseringens intåg.

Men för många som anammat förändringen och ställt om sina arbetssätt har digitaliseringen i stället inneburit nya möjligheter och växande verksamhet.

Detta gäller inte minst ideella verksamheter och folkrörelser. Genom att utnyttja digitala kanaler och innovativa digitala tjänster har många lyckats väcka och bygga engagemang och nå ut bredare än någonsin tidigare. På senare år har vi bland annat bevittnat den globala #metoo-upproret och i BLM-rörelsen i USA, och det finns många fler exempel på hur digitala kanaler överbryggat avstånd och gett utlopp för engagemang och förändring.

Adapt or die

Fackföreningsrörelsen har av tradition till stora delar hämtat sin kraft i det fysiska mötet mellan arbetstagare ute på arbetsplatserna. Futurions rapport Vad är facklig styrka, visar att det fortfarande är ute på arbetsplatserna som den fackliga styrkan i första hand ligger.

Samtidigt har både arbetslivet och sätten som människor engagerar sig på förändrats. Den snabba omställningen till mera distansarbete till följd av pandemin innebär minskade möjligheter att mötas kollektivt på kontoren. För många yngre arbetstagare, uppväxta med internet, smarta telefoner och digitala tjänster, känns det samtidigt betydligt mer bekvämt och naturligt att vädra sina åsikter i digitala forum än fysiska.

Detta behöver fackförbunden bli betydligt mer lyhörda för. På vissa sätt kan det upplevas svårare att organisera nya medlemmar idag, men på många sätt har det också blivit lättare att engagera och få med fler på tåget.

Det är mer bekvämt att vädra sina åsikter i digitala forum än fysisk

I en nysläppt rapport från Futurion, av techjournalisten Katarina Andersson, lyfts ett flertal exempel på hur arbetstagare har utnyttjat digitaliseringens möjligheter för att organisera sig och stödja varandra. Användare vittnar i rapporten om hur något som en enkel mobilapp inneburit fördelar som:

• sänkta trösklar för arbetstagare att göra sin röst hörd – både internt och externt

• att det blivit lättare att få reda på vilka frågor arbetstagare tycker är viktigast

• enklare att samla in och visa konkreta data om exempelvis arbetstid och arbetsmiljö

• möjlighet att väcka betydligt större engagemang än tidigare kring enskilda frågor

Fackföreningar måste bli bättre på att anamma förändring och anpassa sig till nya beteenden och arbetssätt. Fackförbunden har exempelvis varit sena på att reagera på nya trender och ny teknologi. Det handlar inte om att tumma på grundläggande värderingar utan det handlar om att ständigt vara nyfiken, lyhörd och omvärldsorienterad.

För att behålla sin relevans i framtidens arbetsliv behövs också ett mer snabbfotat arbetssätt och ett ständigt pågående innovationsarbete. Även om fackföreningar har lång historia finns det ingen självklar existensrätt för någon i ett framtida arbetsliv. Genom att låta sig inspireras av digitala folkrörelser, ideella rörelser och innovativa arbetstagarinitiativ, finns förutsättningar att skapa starkare fackligt engagemang. Nästa generations fackförbund är digitalt.

/Ann-Therése Enarsson, vd Futurion – tankesmedjan för framtidens arbetsliv

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande