Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nästa generations fack är digitalt

Fackliga organisationer får inte fastna i gamla arbetsformer. Med nya digitala tjänster kan facken stärka arbetstagarnas inflytande och väcka intresse för fackliga frågor hos en ny generation, skriver tankesmedjan Futurions Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Colourbox/Ola Hedin
Fackföreningsrörelsen har av tradition till stora delar hämtat sin kraft i det fysiska mötet mellan arbetstagare ute på arbetsplatserna. Men det mötet kan även ske digitalt, skriver Ann-Therése Enarsson. Colourbox/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Adapt or die har varit en dyrköpt läxa för flera organisationer sedan digitaliseringens intåg.

Men för många som anammat förändringen och ställt om sina arbetssätt har digitaliseringen i stället inneburit nya möjligheter och växande verksamhet.

Detta gäller inte minst ideella verksamheter och folkrörelser. Genom att utnyttja digitala kanaler och innovativa digitala tjänster har många lyckats väcka och bygga engagemang och nå ut bredare än någonsin tidigare. På senare år har vi bland annat bevittnat den globala #metoo-upproret och i BLM-rörelsen i USA, och det finns många fler exempel på hur digitala kanaler överbryggat avstånd och gett utlopp för engagemang och förändring.

Adapt or die

Fackföreningsrörelsen har av tradition till stora delar hämtat sin kraft i det fysiska mötet mellan arbetstagare ute på arbetsplatserna. Futurions rapport Vad är facklig styrka, visar att det fortfarande är ute på arbetsplatserna som den fackliga styrkan i första hand ligger.

Samtidigt har både arbetslivet och sätten som människor engagerar sig på förändrats. Den snabba omställningen till mera distansarbete till följd av pandemin innebär minskade möjligheter att mötas kollektivt på kontoren. För många yngre arbetstagare, uppväxta med internet, smarta telefoner och digitala tjänster, känns det samtidigt betydligt mer bekvämt och naturligt att vädra sina åsikter i digitala forum än fysiska.

Detta behöver fackförbunden bli betydligt mer lyhörda för. På vissa sätt kan det upplevas svårare att organisera nya medlemmar idag, men på många sätt har det också blivit lättare att engagera och få med fler på tåget.

Det är mer bekvämt att vädra sina åsikter i digitala forum än fysisk

I en nysläppt rapport från Futurion, av techjournalisten Katarina Andersson, lyfts ett flertal exempel på hur arbetstagare har utnyttjat digitaliseringens möjligheter för att organisera sig och stödja varandra. Användare vittnar i rapporten om hur något som en enkel mobilapp inneburit fördelar som:

• sänkta trösklar för arbetstagare att göra sin röst hörd – både internt och externt

• att det blivit lättare att få reda på vilka frågor arbetstagare tycker är viktigast

• enklare att samla in och visa konkreta data om exempelvis arbetstid och arbetsmiljö

• möjlighet att väcka betydligt större engagemang än tidigare kring enskilda frågor

Fackföreningar måste bli bättre på att anamma förändring och anpassa sig till nya beteenden och arbetssätt. Fackförbunden har exempelvis varit sena på att reagera på nya trender och ny teknologi. Det handlar inte om att tumma på grundläggande värderingar utan det handlar om att ständigt vara nyfiken, lyhörd och omvärldsorienterad.

För att behålla sin relevans i framtidens arbetsliv behövs också ett mer snabbfotat arbetssätt och ett ständigt pågående innovationsarbete. Även om fackföreningar har lång historia finns det ingen självklar existensrätt för någon i ett framtida arbetsliv. Genom att låta sig inspireras av digitala folkrörelser, ideella rörelser och innovativa arbetstagarinitiativ, finns förutsättningar att skapa starkare fackligt engagemang. Nästa generations fackförbund är digitalt.

/Ann-Therése Enarsson, vd Futurion – tankesmedjan för framtidens arbetsliv

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam