Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Nästa generations fack är digitalt

Fackliga organisationer får inte fastna i gamla arbetsformer. Med nya digitala tjänster kan facken stärka arbetstagarnas inflytande och väcka intresse för fackliga frågor hos en ny generation, skriver tankesmedjan Futurions Ann-Therése Enarsson.
Publicerad
Colourbox/Ola Hedin
Fackföreningsrörelsen har av tradition till stora delar hämtat sin kraft i det fysiska mötet mellan arbetstagare ute på arbetsplatserna. Men det mötet kan även ske digitalt, skriver Ann-Therése Enarsson. Colourbox/Ola Hedin
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Adapt or die har varit en dyrköpt läxa för flera organisationer sedan digitaliseringens intåg.

Men för många som anammat förändringen och ställt om sina arbetssätt har digitaliseringen i stället inneburit nya möjligheter och växande verksamhet.

Detta gäller inte minst ideella verksamheter och folkrörelser. Genom att utnyttja digitala kanaler och innovativa digitala tjänster har många lyckats väcka och bygga engagemang och nå ut bredare än någonsin tidigare. På senare år har vi bland annat bevittnat den globala #metoo-upproret och i BLM-rörelsen i USA, och det finns många fler exempel på hur digitala kanaler överbryggat avstånd och gett utlopp för engagemang och förändring.

Adapt or die

Fackföreningsrörelsen har av tradition till stora delar hämtat sin kraft i det fysiska mötet mellan arbetstagare ute på arbetsplatserna. Futurions rapport Vad är facklig styrka, visar att det fortfarande är ute på arbetsplatserna som den fackliga styrkan i första hand ligger.

Samtidigt har både arbetslivet och sätten som människor engagerar sig på förändrats. Den snabba omställningen till mera distansarbete till följd av pandemin innebär minskade möjligheter att mötas kollektivt på kontoren. För många yngre arbetstagare, uppväxta med internet, smarta telefoner och digitala tjänster, känns det samtidigt betydligt mer bekvämt och naturligt att vädra sina åsikter i digitala forum än fysiska.

Detta behöver fackförbunden bli betydligt mer lyhörda för. På vissa sätt kan det upplevas svårare att organisera nya medlemmar idag, men på många sätt har det också blivit lättare att engagera och få med fler på tåget.

Det är mer bekvämt att vädra sina åsikter i digitala forum än fysisk

I en nysläppt rapport från Futurion, av techjournalisten Katarina Andersson, lyfts ett flertal exempel på hur arbetstagare har utnyttjat digitaliseringens möjligheter för att organisera sig och stödja varandra. Användare vittnar i rapporten om hur något som en enkel mobilapp inneburit fördelar som:

• sänkta trösklar för arbetstagare att göra sin röst hörd – både internt och externt

• att det blivit lättare att få reda på vilka frågor arbetstagare tycker är viktigast

• enklare att samla in och visa konkreta data om exempelvis arbetstid och arbetsmiljö

• möjlighet att väcka betydligt större engagemang än tidigare kring enskilda frågor

Fackföreningar måste bli bättre på att anamma förändring och anpassa sig till nya beteenden och arbetssätt. Fackförbunden har exempelvis varit sena på att reagera på nya trender och ny teknologi. Det handlar inte om att tumma på grundläggande värderingar utan det handlar om att ständigt vara nyfiken, lyhörd och omvärldsorienterad.

För att behålla sin relevans i framtidens arbetsliv behövs också ett mer snabbfotat arbetssätt och ett ständigt pågående innovationsarbete. Även om fackföreningar har lång historia finns det ingen självklar existensrätt för någon i ett framtida arbetsliv. Genom att låta sig inspireras av digitala folkrörelser, ideella rörelser och innovativa arbetstagarinitiativ, finns förutsättningar att skapa starkare fackligt engagemang. Nästa generations fackförbund är digitalt.

/Ann-Therése Enarsson, vd Futurion – tankesmedjan för framtidens arbetsliv

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm

En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl