Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minskat engagemang är ett demokratiproblem

Facket skapar demokrati genom att göra sina medlemmars röster hörda. Därför är det oroande att antalet förtroendevalda inom Unionen har minskat, skriver Jaser Mardini.

Publicerad
Jaser Mardini till höger. Stora bilden ett kollage av massor av ansikten
För att få fler att engagera sig borde facket synas mer i skolor, på arbetsplatser och i offentliga sammanhang, skriver Jaser Mardini. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom loppet av 11 år så har antalet förtroendevalda i Unionen minskat med 20 procent. En minskning från 36 000 ombud 2009 till 29 000 ombud 2020. Minskningen i antalet människor som engagerar sig syns inte bara i fackförbund, utan även idrottsföreningar och politiska partier. Det lokala föreningslivet är oerhört viktig för demokratin och vi bör göra allt vi kan för att öka engagemanget. Vad gör vi nu och vad bör vi göra för att öka engagemanget?

Förra veckan deltog Unionen i Järvaveckan, en politikervecka som hålls årligen på Spånga IP i nordvästra Stockholm. Här samlas tusentals besökare tillsammans med hundratals organisationer. Politiker håller tal, jobb erbjuds av företag, samhällsdebatter pågår och folk kan mingla med varandra. Detta är enligt mig en utmärkt mötesplats för människor från alla håll att samlas och dela med sig kring vad de har på hjärtat. Evenemang som dessa är essentiella för demokratin, där man kan säga sitt samtidigt som man kan bli inspirerad av vad andra har att säga för att potentiellt engagera sig i något nytt.

Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga

Inte bara bör vi alla delta på evenemang som Järvaveckan om vi kan, men vi bör även ordna fler liknande evenemang, från stora till små, för att på så vis bidra till ett ökat engagemang och stärka vår demokrati. Att ständigt styra upp något som tusentals människor ska delta i kanske låter lite svårt och långsökt, men det behöver inte vara stora evenemang för att göra skillnad. 

Det kan räcka med att fler föreningar besöker skolor, ställer sig vid köpcentrum, deltar i fler mässor eller till och med att man bara pratar med varandra. Utmaningen är dock inte alltid att ordna arrangemang, men däremot att få fler folk att delta på dem. Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga.

Facket har under regn och sol bidragit till att förstärka människors trygghet, samtidigt som förbunden givit möjligheten för alla, oberoende vilken “grupp” man tillhör, att känna sig delaktiga i samhällets utveckling.

Efter att nu ha suttit mitt andra år som ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm, så har jag lärt mig hur mycket facket arbetar för demokratin. Här spelar det ingen roll var du kommer ifrån, hur gammal du är eller var du jobbar. Allas röster och åsikter bli hörda, detta är demokrati. Ju fler vi är som engagerar oss och säger vad vi tänker och tycker desto starkare blir vi. Alla är välkomna att göra det, det är det som är charmen. Ett bra sätt att engagera sig är genom att bli förtroendevald.

Ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör

Jag kommer att presentera uppdraget som förtroendevald i Unionen på ett simpelt sätt, nämligen i punktform, där jag beskriver vad man gör och alla positiva aspekter med uppdraget.

  • Som förtroendevald så jobbar du för att förbättra din arbetsplats, för din och dina kollegors skull.
  • Du får insyn i vad som händer på företaget och får samtidigt möjligheten att vara med och påverka.
  • Som förtroendevald så kan du jobba mot diskriminering och för allas lika möjligheter på jobbet.
  • Du bygger upp ett brett kontaktnät med duktiga människor som du kan dela lärdomar med.
  • Du lär dig saker som du kommer att kunna använda dig av resten av ditt arbetsliv. Du utvecklas konstant.
  • Du får ta del av en stor mängd givande kurser som hålls både digitalt och fysiskt.
  • Slutligen så är uppdraget är roligt, Varför? Jo på grund av att det bidrar till omväxling, du blir per automatik mer benägen att socialisera dig med fler människor.

Vi måste verkligen förstå vikten av ideella föreningar och hur viktiga de är för vår demokrati. Det kanske låter klyschigt för många, det är väl uppenbart att det är viktigt med facket och att engagera sig? Nej, för många är det inte uppenbart och ibland så kan det vara bra att påminna sig själv.

Jag skulle självsäkert vilja påstå att en stor del ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör eller vad en förtroendevald är för något. Hur ska man få fler att engagera sig om de inte vet innebörden av att engagera sig? Det är just det vi måste se till att jobba på, nämligen att nå ut till de som inte riktigt vet vad facket bidrar med och visa dem hur man kan vara delaktig. Ta chanserna du får att dela med dig till andra om hur viktigt det är att engagera sig.

/Jaser Mardini, ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD