Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minskat engagemang är ett demokratiproblem

Facket skapar demokrati genom att göra sina medlemmars röster hörda. Därför är det oroande att antalet förtroendevalda inom Unionen har minskat, skriver Jaser Mardini.

Publicerad
Jaser Mardini till höger. Stora bilden ett kollage av massor av ansikten
För att få fler att engagera sig borde facket synas mer i skolor, på arbetsplatser och i offentliga sammanhang, skriver Jaser Mardini. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom loppet av 11 år så har antalet förtroendevalda i Unionen minskat med 20 procent. En minskning från 36 000 ombud 2009 till 29 000 ombud 2020. Minskningen i antalet människor som engagerar sig syns inte bara i fackförbund, utan även idrottsföreningar och politiska partier. Det lokala föreningslivet är oerhört viktig för demokratin och vi bör göra allt vi kan för att öka engagemanget. Vad gör vi nu och vad bör vi göra för att öka engagemanget?

Förra veckan deltog Unionen i Järvaveckan, en politikervecka som hålls årligen på Spånga IP i nordvästra Stockholm. Här samlas tusentals besökare tillsammans med hundratals organisationer. Politiker håller tal, jobb erbjuds av företag, samhällsdebatter pågår och folk kan mingla med varandra. Detta är enligt mig en utmärkt mötesplats för människor från alla håll att samlas och dela med sig kring vad de har på hjärtat. Evenemang som dessa är essentiella för demokratin, där man kan säga sitt samtidigt som man kan bli inspirerad av vad andra har att säga för att potentiellt engagera sig i något nytt.

Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga

Inte bara bör vi alla delta på evenemang som Järvaveckan om vi kan, men vi bör även ordna fler liknande evenemang, från stora till små, för att på så vis bidra till ett ökat engagemang och stärka vår demokrati. Att ständigt styra upp något som tusentals människor ska delta i kanske låter lite svårt och långsökt, men det behöver inte vara stora evenemang för att göra skillnad. 

Det kan räcka med att fler föreningar besöker skolor, ställer sig vid köpcentrum, deltar i fler mässor eller till och med att man bara pratar med varandra. Utmaningen är dock inte alltid att ordna arrangemang, men däremot att få fler folk att delta på dem. Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga.

Facket har under regn och sol bidragit till att förstärka människors trygghet, samtidigt som förbunden givit möjligheten för alla, oberoende vilken “grupp” man tillhör, att känna sig delaktiga i samhällets utveckling.

Efter att nu ha suttit mitt andra år som ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm, så har jag lärt mig hur mycket facket arbetar för demokratin. Här spelar det ingen roll var du kommer ifrån, hur gammal du är eller var du jobbar. Allas röster och åsikter bli hörda, detta är demokrati. Ju fler vi är som engagerar oss och säger vad vi tänker och tycker desto starkare blir vi. Alla är välkomna att göra det, det är det som är charmen. Ett bra sätt att engagera sig är genom att bli förtroendevald.

Ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör

Jag kommer att presentera uppdraget som förtroendevald i Unionen på ett simpelt sätt, nämligen i punktform, där jag beskriver vad man gör och alla positiva aspekter med uppdraget.

  • Som förtroendevald så jobbar du för att förbättra din arbetsplats, för din och dina kollegors skull.
  • Du får insyn i vad som händer på företaget och får samtidigt möjligheten att vara med och påverka.
  • Som förtroendevald så kan du jobba mot diskriminering och för allas lika möjligheter på jobbet.
  • Du bygger upp ett brett kontaktnät med duktiga människor som du kan dela lärdomar med.
  • Du lär dig saker som du kommer att kunna använda dig av resten av ditt arbetsliv. Du utvecklas konstant.
  • Du får ta del av en stor mängd givande kurser som hålls både digitalt och fysiskt.
  • Slutligen så är uppdraget är roligt, Varför? Jo på grund av att det bidrar till omväxling, du blir per automatik mer benägen att socialisera dig med fler människor.

Vi måste verkligen förstå vikten av ideella föreningar och hur viktiga de är för vår demokrati. Det kanske låter klyschigt för många, det är väl uppenbart att det är viktigt med facket och att engagera sig? Nej, för många är det inte uppenbart och ibland så kan det vara bra att påminna sig själv.

Jag skulle självsäkert vilja påstå att en stor del ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör eller vad en förtroendevald är för något. Hur ska man få fler att engagera sig om de inte vet innebörden av att engagera sig? Det är just det vi måste se till att jobba på, nämligen att nå ut till de som inte riktigt vet vad facket bidrar med och visa dem hur man kan vara delaktig. Ta chanserna du får att dela med dig till andra om hur viktigt det är att engagera sig.

/Jaser Mardini, ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag