Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minskat engagemang är ett demokratiproblem

Facket skapar demokrati genom att göra sina medlemmars röster hörda. Därför är det oroande att antalet förtroendevalda inom Unionen har minskat, skriver Jaser Mardini.

Publicerad 7 juni 2022, kl 06:00
Jaser Mardini till höger. Stora bilden ett kollage av massor av ansikten
För att få fler att engagera sig borde facket synas mer i skolor, på arbetsplatser och i offentliga sammanhang, skriver Jaser Mardini. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom loppet av 11 år så har antalet förtroendevalda i Unionen minskat med 20 procent. En minskning från 36 000 ombud 2009 till 29 000 ombud 2020. Minskningen i antalet människor som engagerar sig syns inte bara i fackförbund, utan även idrottsföreningar och politiska partier. Det lokala föreningslivet är oerhört viktig för demokratin och vi bör göra allt vi kan för att öka engagemanget. Vad gör vi nu och vad bör vi göra för att öka engagemanget?

Förra veckan deltog Unionen i Järvaveckan, en politikervecka som hålls årligen på Spånga IP i nordvästra Stockholm. Här samlas tusentals besökare tillsammans med hundratals organisationer. Politiker håller tal, jobb erbjuds av företag, samhällsdebatter pågår och folk kan mingla med varandra. Detta är enligt mig en utmärkt mötesplats för människor från alla håll att samlas och dela med sig kring vad de har på hjärtat. Evenemang som dessa är essentiella för demokratin, där man kan säga sitt samtidigt som man kan bli inspirerad av vad andra har att säga för att potentiellt engagera sig i något nytt.

Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga

Inte bara bör vi alla delta på evenemang som Järvaveckan om vi kan, men vi bör även ordna fler liknande evenemang, från stora till små, för att på så vis bidra till ett ökat engagemang och stärka vår demokrati. Att ständigt styra upp något som tusentals människor ska delta i kanske låter lite svårt och långsökt, men det behöver inte vara stora evenemang för att göra skillnad. 

Det kan räcka med att fler föreningar besöker skolor, ställer sig vid köpcentrum, deltar i fler mässor eller till och med att man bara pratar med varandra. Utmaningen är dock inte alltid att ordna arrangemang, men däremot att få fler folk att delta på dem. Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga.

Facket har under regn och sol bidragit till att förstärka människors trygghet, samtidigt som förbunden givit möjligheten för alla, oberoende vilken “grupp” man tillhör, att känna sig delaktiga i samhällets utveckling.

Efter att nu ha suttit mitt andra år som ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm, så har jag lärt mig hur mycket facket arbetar för demokratin. Här spelar det ingen roll var du kommer ifrån, hur gammal du är eller var du jobbar. Allas röster och åsikter bli hörda, detta är demokrati. Ju fler vi är som engagerar oss och säger vad vi tänker och tycker desto starkare blir vi. Alla är välkomna att göra det, det är det som är charmen. Ett bra sätt att engagera sig är genom att bli förtroendevald.

Ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör

Jag kommer att presentera uppdraget som förtroendevald i Unionen på ett simpelt sätt, nämligen i punktform, där jag beskriver vad man gör och alla positiva aspekter med uppdraget.

  • Som förtroendevald så jobbar du för att förbättra din arbetsplats, för din och dina kollegors skull.
  • Du får insyn i vad som händer på företaget och får samtidigt möjligheten att vara med och påverka.
  • Som förtroendevald så kan du jobba mot diskriminering och för allas lika möjligheter på jobbet.
  • Du bygger upp ett brett kontaktnät med duktiga människor som du kan dela lärdomar med.
  • Du lär dig saker som du kommer att kunna använda dig av resten av ditt arbetsliv. Du utvecklas konstant.
  • Du får ta del av en stor mängd givande kurser som hålls både digitalt och fysiskt.
  • Slutligen så är uppdraget är roligt, Varför? Jo på grund av att det bidrar till omväxling, du blir per automatik mer benägen att socialisera dig med fler människor.

Vi måste verkligen förstå vikten av ideella föreningar och hur viktiga de är för vår demokrati. Det kanske låter klyschigt för många, det är väl uppenbart att det är viktigt med facket och att engagera sig? Nej, för många är det inte uppenbart och ibland så kan det vara bra att påminna sig själv.

Jag skulle självsäkert vilja påstå att en stor del ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör eller vad en förtroendevald är för något. Hur ska man få fler att engagera sig om de inte vet innebörden av att engagera sig? Det är just det vi måste se till att jobba på, nämligen att nå ut till de som inte riktigt vet vad facket bidrar med och visa dem hur man kan vara delaktig. Ta chanserna du får att dela med dig till andra om hur viktigt det är att engagera sig.

/Jaser Mardini, ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.