Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minskat engagemang är ett demokratiproblem

Facket skapar demokrati genom att göra sina medlemmars röster hörda. Därför är det oroande att antalet förtroendevalda inom Unionen har minskat, skriver Jaser Mardini.

Publicerad
Jaser Mardini till höger. Stora bilden ett kollage av massor av ansikten
För att få fler att engagera sig borde facket synas mer i skolor, på arbetsplatser och i offentliga sammanhang, skriver Jaser Mardini. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom loppet av 11 år så har antalet förtroendevalda i Unionen minskat med 20 procent. En minskning från 36 000 ombud 2009 till 29 000 ombud 2020. Minskningen i antalet människor som engagerar sig syns inte bara i fackförbund, utan även idrottsföreningar och politiska partier. Det lokala föreningslivet är oerhört viktig för demokratin och vi bör göra allt vi kan för att öka engagemanget. Vad gör vi nu och vad bör vi göra för att öka engagemanget?

Förra veckan deltog Unionen i Järvaveckan, en politikervecka som hålls årligen på Spånga IP i nordvästra Stockholm. Här samlas tusentals besökare tillsammans med hundratals organisationer. Politiker håller tal, jobb erbjuds av företag, samhällsdebatter pågår och folk kan mingla med varandra. Detta är enligt mig en utmärkt mötesplats för människor från alla håll att samlas och dela med sig kring vad de har på hjärtat. Evenemang som dessa är essentiella för demokratin, där man kan säga sitt samtidigt som man kan bli inspirerad av vad andra har att säga för att potentiellt engagera sig i något nytt.

Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga

Inte bara bör vi alla delta på evenemang som Järvaveckan om vi kan, men vi bör även ordna fler liknande evenemang, från stora till små, för att på så vis bidra till ett ökat engagemang och stärka vår demokrati. Att ständigt styra upp något som tusentals människor ska delta i kanske låter lite svårt och långsökt, men det behöver inte vara stora evenemang för att göra skillnad. 

Det kan räcka med att fler föreningar besöker skolor, ställer sig vid köpcentrum, deltar i fler mässor eller till och med att man bara pratar med varandra. Utmaningen är dock inte alltid att ordna arrangemang, men däremot att få fler folk att delta på dem. Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga.

Facket har under regn och sol bidragit till att förstärka människors trygghet, samtidigt som förbunden givit möjligheten för alla, oberoende vilken “grupp” man tillhör, att känna sig delaktiga i samhällets utveckling.

Efter att nu ha suttit mitt andra år som ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm, så har jag lärt mig hur mycket facket arbetar för demokratin. Här spelar det ingen roll var du kommer ifrån, hur gammal du är eller var du jobbar. Allas röster och åsikter bli hörda, detta är demokrati. Ju fler vi är som engagerar oss och säger vad vi tänker och tycker desto starkare blir vi. Alla är välkomna att göra det, det är det som är charmen. Ett bra sätt att engagera sig är genom att bli förtroendevald.

Ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör

Jag kommer att presentera uppdraget som förtroendevald i Unionen på ett simpelt sätt, nämligen i punktform, där jag beskriver vad man gör och alla positiva aspekter med uppdraget.

  • Som förtroendevald så jobbar du för att förbättra din arbetsplats, för din och dina kollegors skull.
  • Du får insyn i vad som händer på företaget och får samtidigt möjligheten att vara med och påverka.
  • Som förtroendevald så kan du jobba mot diskriminering och för allas lika möjligheter på jobbet.
  • Du bygger upp ett brett kontaktnät med duktiga människor som du kan dela lärdomar med.
  • Du lär dig saker som du kommer att kunna använda dig av resten av ditt arbetsliv. Du utvecklas konstant.
  • Du får ta del av en stor mängd givande kurser som hålls både digitalt och fysiskt.
  • Slutligen så är uppdraget är roligt, Varför? Jo på grund av att det bidrar till omväxling, du blir per automatik mer benägen att socialisera dig med fler människor.

Vi måste verkligen förstå vikten av ideella föreningar och hur viktiga de är för vår demokrati. Det kanske låter klyschigt för många, det är väl uppenbart att det är viktigt med facket och att engagera sig? Nej, för många är det inte uppenbart och ibland så kan det vara bra att påminna sig själv.

Jag skulle självsäkert vilja påstå att en stor del ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör eller vad en förtroendevald är för något. Hur ska man få fler att engagera sig om de inte vet innebörden av att engagera sig? Det är just det vi måste se till att jobba på, nämligen att nå ut till de som inte riktigt vet vad facket bidrar med och visa dem hur man kan vara delaktig. Ta chanserna du får att dela med dig till andra om hur viktigt det är att engagera sig.

/Jaser Mardini, ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare

Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande