Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Minskat engagemang är ett demokratiproblem

Facket skapar demokrati genom att göra sina medlemmars röster hörda. Därför är det oroande att antalet förtroendevalda inom Unionen har minskat, skriver Jaser Mardini.

Publicerad
Jaser Mardini till höger. Stora bilden ett kollage av massor av ansikten
För att få fler att engagera sig borde facket synas mer i skolor, på arbetsplatser och i offentliga sammanhang, skriver Jaser Mardini. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Inom loppet av 11 år så har antalet förtroendevalda i Unionen minskat med 20 procent. En minskning från 36 000 ombud 2009 till 29 000 ombud 2020. Minskningen i antalet människor som engagerar sig syns inte bara i fackförbund, utan även idrottsföreningar och politiska partier. Det lokala föreningslivet är oerhört viktig för demokratin och vi bör göra allt vi kan för att öka engagemanget. Vad gör vi nu och vad bör vi göra för att öka engagemanget?

Förra veckan deltog Unionen i Järvaveckan, en politikervecka som hålls årligen på Spånga IP i nordvästra Stockholm. Här samlas tusentals besökare tillsammans med hundratals organisationer. Politiker håller tal, jobb erbjuds av företag, samhällsdebatter pågår och folk kan mingla med varandra. Detta är enligt mig en utmärkt mötesplats för människor från alla håll att samlas och dela med sig kring vad de har på hjärtat. Evenemang som dessa är essentiella för demokratin, där man kan säga sitt samtidigt som man kan bli inspirerad av vad andra har att säga för att potentiellt engagera sig i något nytt.

Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga

Inte bara bör vi alla delta på evenemang som Järvaveckan om vi kan, men vi bör även ordna fler liknande evenemang, från stora till små, för att på så vis bidra till ett ökat engagemang och stärka vår demokrati. Att ständigt styra upp något som tusentals människor ska delta i kanske låter lite svårt och långsökt, men det behöver inte vara stora evenemang för att göra skillnad. 

Det kan räcka med att fler föreningar besöker skolor, ställer sig vid köpcentrum, deltar i fler mässor eller till och med att man bara pratar med varandra. Utmaningen är dock inte alltid att ordna arrangemang, men däremot att få fler folk att delta på dem. Folk måste veta att vi existerar, varför och hur de kan bli delaktiga.

Facket har under regn och sol bidragit till att förstärka människors trygghet, samtidigt som förbunden givit möjligheten för alla, oberoende vilken “grupp” man tillhör, att känna sig delaktiga i samhällets utveckling.

Efter att nu ha suttit mitt andra år som ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm, så har jag lärt mig hur mycket facket arbetar för demokratin. Här spelar det ingen roll var du kommer ifrån, hur gammal du är eller var du jobbar. Allas röster och åsikter bli hörda, detta är demokrati. Ju fler vi är som engagerar oss och säger vad vi tänker och tycker desto starkare blir vi. Alla är välkomna att göra det, det är det som är charmen. Ett bra sätt att engagera sig är genom att bli förtroendevald.

Ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör

Jag kommer att presentera uppdraget som förtroendevald i Unionen på ett simpelt sätt, nämligen i punktform, där jag beskriver vad man gör och alla positiva aspekter med uppdraget.

  • Som förtroendevald så jobbar du för att förbättra din arbetsplats, för din och dina kollegors skull.
  • Du får insyn i vad som händer på företaget och får samtidigt möjligheten att vara med och påverka.
  • Som förtroendevald så kan du jobba mot diskriminering och för allas lika möjligheter på jobbet.
  • Du bygger upp ett brett kontaktnät med duktiga människor som du kan dela lärdomar med.
  • Du lär dig saker som du kommer att kunna använda dig av resten av ditt arbetsliv. Du utvecklas konstant.
  • Du får ta del av en stor mängd givande kurser som hålls både digitalt och fysiskt.
  • Slutligen så är uppdraget är roligt, Varför? Jo på grund av att det bidrar till omväxling, du blir per automatik mer benägen att socialisera dig med fler människor.

Vi måste verkligen förstå vikten av ideella föreningar och hur viktiga de är för vår demokrati. Det kanske låter klyschigt för många, det är väl uppenbart att det är viktigt med facket och att engagera sig? Nej, för många är det inte uppenbart och ibland så kan det vara bra att påminna sig själv.

Jag skulle självsäkert vilja påstå att en stor del ungdomar som nyligen satt foten i arbetslivet inte vet vad facket gör eller vad en förtroendevald är för något. Hur ska man få fler att engagera sig om de inte vet innebörden av att engagera sig? Det är just det vi måste se till att jobba på, nämligen att nå ut till de som inte riktigt vet vad facket bidrar med och visa dem hur man kan vara delaktig. Ta chanserna du får att dela med dig till andra om hur viktigt det är att engagera sig.

/Jaser Mardini, ungdomsombud i Unionens regionstyrelse Stockholm.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl

Debatt

Debatt: Återhämtning måste ske på jobbet

Arbetsgivare löser inte återhämtning via en stressapp eller ett yogapass. Den måste vara inbyggd i arbetsdagen, skriver Tommy Wilén.
Publicerad 12 augusti 2025, kl 09:30
En klocka med visare
Framtidens arbetsliv ska vara hållbart. Men så länge återhämtning ses som något som sker utanför jobbet, snarare än i det, bygger vi ett arbetsliv som sliter mer än det håller, skriver Tommy Wilén. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.

Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.

När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.

Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass

Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.

Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.

Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.

Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.

Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat

Så vad krävs för att ändra på situationen?

För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.

För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.

För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.

Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.

/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert