Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag