Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Min lillebror förtjänade inte att dö

Tänk om samhället, vi människor och arbetsgivare kunde se lite snällare på kravspecen. Då kanske min lillebror hade haft en chans, skriver Pernilla Alexandersson.
Publicerad
Syskonen Johnny och Pernilla, till höger Pernilla Axelsson.
En navigator för livet hade möjligtvis hjälpt Johnny när han började få rätsida på sig själv, skriver Pernilla Axelsson. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min lillebror var inte Guds bästa barn. Våldsbrott, samhällskritik och missbruk var tre saker som präglade hans liv. Han förtjänade ändå inte att dö, slängd utanför samhällsgemenskapen. Jag dricker knappt, är emot droger, har aldrig skadat någon och är en utpräglad samhällsoptimist. Vid min sida i livet har jag haft min lillebror. Som vi har bråkat. Samtidigt som vi alltid älskat och ställt upp för varandra.

På nära håll såg jag hans kamp för att få leva. En kamp för att få arbete, en kamp för att få boende och en kamp för att få byta bana i livet. En lyckad fängelserehabilitering och en framgångsrik tvångsvård på psyket ledde honom till en nyfunnen livslust. Med den livslusten sprudlandes under allt det svåra så gick han trots allt i flera år och bara väntade.

Han väntade på vita kuvert från arbetsförmedlingen, socialen, läkaren och kronofogden. Mellan väntandet sökte han jobb och utbildningar, utan resultat. Samtidigt kämpade han med hushållet och livsadministrationen likväl som med sitt brottsregister, missbruk och sin psykiska ohälsa. Livet var honom övermäktigt. Och inte blev det enklare av en socioekonomisk svag ställning, utan några vidare skyddsnät.

Livet var honom övermäktigt

Någon månad innan hans död, mer än två år efter vändningen i livslusten, skrev han lyckligt till mig: han ville börja plugga till undersköterska. Han ville börja jobba på psyk, så att han kunde hjälpa andra som varit i hans situation. De sista veckorna innan han dog är vår gemensamma chatt präglad av foton på middagar han lagat och promenader han tagit. Bevisen på hans stolthet över hur livet sakta men säkert blev värt att leva.

Men han förlorade tyvärr. I september 2021 gick min lillebror bort. Han vaknade aldrig, kroppen orkade inte hela vägen.

Smärtan att förlora honom mitt i denna vändning präglas av en hjälplöshet inför samhällets oförmåga. Den hjälplösheten vill jag använda konstruktivt för att nå ut till arbetslivets och samhällets olika aktörer med min vilja om förändring. Jag vill berätta om hur han med stor svårighet faktiskt till slut kom till stationen, med mössan i hand och biljetten i fickan - och han var äntligen redo.

Men då fanns det ingen där och mötte upp honom. Det tog helt enkelt för lång tid att ta vara på hans nyvunna livslust och uppföljningen och samordningen runt hans behov brast totalt. 

Det fanns ingen där som mötte upp honom

Här är ett recept i tre punkter som jag tror skulle underlätta för andra i vår situation:

  • En navigator för livet. För sådana svåra fall som min lillebror skulle det ha behövts en roll som var som en navigator för livet, ungefär som gode män eller som målsägandebiträde i andra stunder i livet. En person som jobbar med livskartläggning. Som tar på sig den samordnande rollen samt följer upp med både vård, myndigheter och civilsamhället. ​​​​
  • Samordning och gränsöverskridande arbete. När människor har en komplex problematik så blir kraven på att vi kan samordna hjälpen stora. Dessvärre saknas den förmågan och det är det som gör att många människor kommer i omständigheter som de inte hade behövt hamna i. Samordning handlar också om att inte bara se vilka resurser som finns inom verksamheten och gränserna för denna - utan förmågan att se bortom den. Om vi hade varit duktiga på att arbeta gränsöverskridande inom myndigheter och vård så skulle vi kunna rädda många liv, likväl spara mycket pengar och bespara anhöriga stora lidanden.
  • Ett annat sätt att se på människan. Att inte bara fokusera på problemen som måste lösas utan också på möjligheterna. Ett annat sätt att se på människan handlar också om att vara observanta på när människor har förändrats och inte ha kvar stigmat att ”den här människan är sån”. Kan vi inte se när människor har förändrats kan det vara svårt att möta dem med de nya villkoren och de möjligheter som det innebär. Om, som min lillebror gjorde, tar sig hela vägen tillbaka – då måste vi vara där och ta emot dem och släppa våra förutfattade meningar om människan bakom handläggningen.

Berättelsen om det liv som min bror levde och kampen han förde tillsammans med oss anhöriga är beskrivningen av hur det inte får gå till. Ständigt misslyckad samordning, ständigt stereotypt bemötande, brist på stöd i att navigera genom livet och en människosyn som lämnar mycket övrigt att önska. Kanske kan vår berättelse rädda någon annan? Det hade Johnny velat.

/Pernilla Alexandersson, storasyster, samhällsoptimist och jämställdhetsexpert.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare
 

Debatt

Debatt: Jobbannonser ett spel för gallerierna

Över 200 personer sökte samma tjänst. Efter tre dagar fick jag avslag med motiveringen att arbetsgivaren sökte en annan kompetens än den annonsen lyfte fram. Varför annonserar man efter en kompetensprofil men väljer utifrån en annan? skriver Claes Foxérus.
Claes Foxérus Publicerad 5 november 2026, kl 06:15
Anställningsavtal
En rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning, skriver Claes Foxérus. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Min erfarenhet från en nyligen genomförd rekrytering väcker frågor om rättvisa och transparens på arbetsmarknaden: Är rekryteringen verkligen öppen, eller är jobbannonsen bara ett spel för gallerierna?

Jag påstår inte att att denna rekrytering var uppgjord. Men när annonsen inte stämmer med arbetsgivarens urvalskriterier är något dysfunktionellt!

Jag sökte tjänst på 50 procent som ”Samordnare med inriktning på kommunikation”. Över 200 personer hade sökt. Efter bara tre dagar fick jag besked om att jag inte gått vidare.

Den sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker

Jag bad om återkoppling. Arbetsgivaren svarade att jag hade gedigen erfarenhet och utbildning inom kommunikation, men att kommunikationen inte var den största delen av arbetet. De kandidater som gått vidare hade främst erfarenhet av samordning, samtal och coachning med ambassadörer och samarbetspartner.

Problemet? Annonsen lyfte fram strategisk och operationell kommunikation, kampanjer, informationsmaterial, digital närvaro, sociala medier och uppföljning av kommunikationsinsatser. Kommunikation framstod tydligt som en central del av tjänsten.

Om samordning, relationsbyggande och coachning var viktigast, varför framgick inte det tydligare från början?

Det handlar inte om att jag anser mig ha rätt till jobbet. Det handlar om att sökande måste kunna lita på att annonsen beskriver vad arbetsgivaren faktiskt söker.

Vad händer om arbetsgivaren redan har en intern kandidat eller någon i sitt nätverk i åtanke? Det behöver inte vara fel. Men om annonsen inte speglar de verkliga urvalskriterierna uppstår ett allvarligt transparensproblem.

Jag kan inte veta om det var så i mitt fall. Men motsägelsen mellan annonsen och återkopplingen väcker frågor som förtjänar svar. En formellt öppen rekrytering är inte automatiskt en rättvis rekrytering.

Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av

Arbetsgivare talar ofta om kompetensbrist. Samtidigt söker människor med relevant utbildning och erfarenhet jobb utan att förstå varför de väljs bort.

Varje ansökan kräver tid och energi. Om arbetsgivaren hänvisar till kompetenser som inte tydligt framgick av annonsen blir avslaget svårt att lära av. Motivationen urholkas och förtroendet minskar.

För den som dessutom måste söka jobb för att uppfylla Arbetsförmedlingens krav blir frustrationen ännu större. Den arbetssökande måste bevisa sin aktivitet, medan arbetsgivaren inte alltid behöver förklara hur urvalet gått till.

Det blir ett Moment 22: Hur ska du förbättra dina ansökningar när du inte vet vad som faktiskt avgör?

En jobbannons måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs

En mer rättvis arbetsmarknad kräver att arbetsgivare beskriver tjänsten korrekt, tillämpar tydliga urvalskriterier, ger saklig återkoppling och säkerställer att rekryteringen tål granskning.

En jobbannons måste betyda mer än att en tjänst har publicerats. Den måste ge sökande en ärlig bild av vad som krävs. Annars riskerar den öppna rekryteringen, som i detta fall, att bara vara öppen på papperet. 

AF kontrollerar noggrant att alla inskrivnas aktiviteter uppfyller minimikrav, annars uppkommer sanktioner. Men kontrolleras arbetsgivares rekryteringsannonser? 

Enligt Svenskt Näringsliv (2026) misslyckas 25 procent av alla rekryteringar. Det väcker en relevant fråga: Hur stor del av den påstådda kompetensbristen beror egentligen på arbetsgivarnas egna brister i rekryteringsprocessen? När kravprofilen ändras under processens gång riskerar arbetsgivare att själva bidra till det problem de säger sig vilja lösa.

/Claes Foxérus