Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Om varje man som skriker “inte alla män” i stället vågar säga ifrån när någon i fikarummet snackar om kollegans tuttar så kan vi göra något åt de normer som säger att det är okej att behandla kvinnor som skräp, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
På arbetsplatser hörs det sexistiska skämt och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att behandla kvinnor illa, skriver Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste veckorna har media fyllts med artiklar om våld i nära relationer och hela Sverige bubblar av röster som kräver att vi ska “göra något”. 

I veckan skrev Marcus Gustavsson vilken roll facket och arbetsgivaren kan ha om en anställd utsätts för våld i hemmet. 

Och att vända perspektivet till "vad kan jag göra" är viktigt för sanningen är ju den, att de normer som gör att vissa män ser det som okej att slå och förminska kvinnor reproduceras varje dag.

Det finns en norm som säger att när en man talar ska alla andra var tysta och lyssna för mannen har alltid rätt och detta gäller särskilt för kvinnor.

Denna norm drivs sedan i absurdum hos män som använder våld. Anledningen är alltså oftast att kvinnan inte lyssnar och inte gör som han vill att hon ska.

När män fortsätter agera på samma sätt och vägrar ta in vad andra, främst kvinnor säger (eftersom män i regel lyssnar på andra män), så inte bara upprätthålls denna norm, den reproduceras också.

Att som man inte lyssna utan i sten vägra ta in fakta är ett problem som gör att våldet upprätthålls. Så varje man som skriker “inte alla män” borde i stället våga säga ifrån när någon i fikarummet snackar om en tjejs tuttar, att kvinnor vill ha värme och ömhet så släng dom i elementet, eller att någon har ett ex som är sjukt i huvudet och påstår att han har misshandlat henne.

Jag ser i  flödet på sociala medier hur flera kvinnliga vänner har lagt ut inlägg angående våld i nära relationer.

I samtliga fall har män klivit in i trådarna och talat om att:

Bild borttagen.Bara utländska män slår

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"

Jag har inte orkat gå in i någon tråd och besvara för jag är så urbotat less på dessa män som, på riktigt, tror de vet någonting om våld och att de ska lära oss kvinnor hur det funkar.

Fattar de inte att de är en en del av problemet? Att deras snack om "riktiga män", "kvinnor lägger ned åtalen", “de inte känner någon som misshandlar” och "sina kvinnor" är grogrunden för våld i nära relationer?!

För det första

Bild borttagen.Bara utländska män slår
Våld finns i alla familjer i alla miljöer och det är att spotta våldsutsatta kvinnor i ansiktet då man påstår att bara utländska män brukar våld.

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen
Våld i nära relationer faller under allmänt åtal så det går inte att ta tillbaka anmälan (och alla ni män som får klåda i fingrarna nu för att skriva "Nej men de kan välja att inte vara med" ja, jag vet det. Jag är inte dum i huvudet, det finns kvinnor som väljer att inte bistå åtalet - ofta på grund av rädsla.

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren
Ja, kvinnor går tillbaka eftersom om de inte gör det så dödas dom.
Läs på och lär er när det är som farligast för en våldsutsatt.

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer
Män som slår kvinnor har en snopp och/eller identifierar sig som man. Då är man en riktigt man.

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"
Jag lovar att du känner minst en person som har utsatt sin fru/flickvän/sambo för våld. Bara för att du inte vet det betyder inte att det inte har hänt.

Jaha, och vad har detta med arbetsplatser att göra?
I hemmet, på skolor och på arbetsplatser hörs det sexistiska skämt, kränkningar och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att slå kvinnor.

Våldcirkeln består inte bara av fysiskt våld utan även kan även vara sexuellt, ekonomiskt och psykiskt. Till exempel härskartekniker faller in i kategorin psykiskt våld vilket gör att alla män som trycker ned kvinnor på olika sätt via till exempel sociala medier är våldsverkare.

Och om du är man och direkt nu känner att "hmm jag måste förklara för Susanne att det inte är så här".

Gör inte det - du vet inte vad du pratar om!

/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor

Debatt

Debatt: A-kassan är en studsmatta utan fjädrar

Från och med 1 oktober ändrar a-kassan sina regler. Det ska vara en trygghet för arbetslösa men är snarare en studsmatta utan fjädring på en arbetsmarknad i fritt fall, skriver Helena Olsson.
Publicerad 30 september 2025, kl 09:00
studsmatta utan skyddsnät
A-kassan ska vara ett skyddsnät för dem som tvingats ut i arbetslöshet. Men försäkringen saknar trygghet, skriver Helena Olsson. Foto: Privat/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

A-kassan skulle vara en studsmatta till nya möjligheter enligt före detta arbetsmarknadsminister Johan Pehrson. Men för oss arbetssökande blir det snarare ett fritt fall utan skyddsnät. 

Jag har eftergymnasial utbildning, arbetserfarenhet, har vidareutbildat mig genom korta YH-kurser, sökt jobb enligt konstens alla regler och ändå står jag utanför arbetsmarknaden. Ge mig bättre förutsättningar i stället för en trasig studsmatta! 

I början var det spännande. Jag hade precis pluggat klart korta YH-kurser mitt i livet, en chans att byta bana och kliva in i en ny bransch. Uppfriskande och kul. Branschens växande behov stod det. 9 av 10 får jobb lovade de. Mitt naiva jag trodde på det. Men verkligheten var något annat. Ville jag använda mina nyvunna kunskaper krävdes minst fem års erfarenhet i yrket. Jag stod där både nyexad och erfaren men ändå utestängd. 

Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord

Kompetensbaserad rekrytering användes. Jag kunde inte kryssa i rutan fem års erfarenhet i urvalsfrågorna och då sållade systemet bort mig direkt. Jag sökte nu yrken jag arbetat med tidigare. Tillbaka på ruta ett. 

Då fick jag plötsligt höra talas om ATS -verktygen (Applicant Tracking System) som bedömer och sorterar bort ansökningar automatiskt. Det nämndes aldrig öppet utan var en väl bevarad hemlighet. Plötsligt handlade allt om rätt typsnitt, rätt mall, rätt nyckelord. Börja om och göra rätt. 

Jag testade att anpassa CV:t med hjälp av AI. AI mötte AI. Inga människor, ingen medkänsla, ingen magkänsla. I inledningen av ansökan skulle jag ange kön, ibland fanns bara alternativen kvinna eller man. Mångfald och inkludering… ja, så hette det visst. Födelseår likaså skulle fyllas i. Är du över 40 år? Grattis, men chansen att gå vidare minskar. Sedan kom de berömda testerna. Mångfald och inkludering kallades även det. Logiktesterna var likadana, gissa vad som kommer näst av prickar, fyrkanter och mönster. 

Hur ska politiker förstå hur beslut påverkar människor när de inte får vara arbetssökande själva?

Tiden räknas ner och stressar på. Därefter personlighetstester, 100 frågor för att pressa fram en 10-raders profil. Det var jag. Tack, nu vet jag. Började ta kontakt på LinkedIn för att hitta de ”dolda jobben”, de ”hemliga jobben”.  Mina dagar som arbetssökande började ticka på. Arbetsförmedlingens krav ökar, sök jobb även utanför dagpendlingsavstånd och jobb du inte har erfarenhet av. 

Samtidigt drunknar arbetsgivare i ansökningar. ”Tack för din ansökan. Intresset har varit stort med 200 ansökningar.” Ticktack. Började läsa att arbetslösförsäkringen ska ändras från 1 oktober i år. Johan Pehrson säger så klatschigt: a-kassan ska vara en studsmatta till nya möjligheter, inte en hängmatta där man riskerar att bli fast under lång tid.” Johan Pehson slutar som arbetsmarknads- och integrationsminister men blir inte arbetslös och behöver alltså inte testa ”studsmattan”. 

Hur ska politiker förstå hur deras beslut påverkar människor när de inte blir arbetssökande själva? För det handlar faktiskt om människor. Fortsatt svag arbetsmarknad skriver SCB, arbetslösheten är nu uppe i 8,7 procent. Blir du långtidsarbetslös ska du klara dig på en ersättning som motsvarar 65 procent av tidigare inkomst, sedan minskar ersättningen med tio procent var 100:e dag och sedan ytterligare fem procent för varje 100:e dag. Till slut täcker det förhoppningsvis bostadsavgiften. 

Systemet är fel

Månad efter månad blir allt fler arbetssökande och det finns allt färre jobb att söka. Den ekvationen går inte ihop. Stressen och oron ökar. Det är tur att jag har pensionsbesparingar.  Alla har inte det. Jag har eftergymnasial utbildning, har vidareutbildat mig inom korta YH-kurser för att byta bana, vill byta bransch och har arbetserfarenhet. Söker jobb så som Arbetsförmedlingen kräver, följer trender på hur Cv:t ska skrivas, uppdaterar LinkedIn och söker dolda jobb. 

Systemet är fel, är byggt för att stänga ute snarare än att släppa in. Så varför får jag inte rätt förutsättningar för att hitta ett nytt jobb? 

Helena Olsson, arbetssökande.

Debatt

Debatt: Våga prata med varandra på kontoret

En pik inlindad i ett skämt, eller en komplimang med en besk knorr på slutet. Anställda uttrycker ofta kritik på ett indirekt sätt. Vi måste våga prata med varandra på arbetsplatsen, skriver Åsa Welinder.
Publicerad 23 september 2025, kl 09:30
Glada och arga gubabr
Sluta linda in kommentarer i sarkasmer och skämt. Våga prata med dina kollegor på ett rakt sätt, skriver Åsa Welinder. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Har du någon gång lämnat ett jobbmöte med en klump i magen? Något har sagts, inlindat i en komplimang, men med en besk knorr på slutet. Det får dig att tveka, att undra. 

Eller har du en kollega som alltid verkar frustrerad men aldrig säger det rakt ut, utan i stället levererar små pikar på löpande band?

Då har du förmodligen blivit utsatt för passiv aggressivitet. Det vill säga när en person uttrycker ilska, missnöje eller frustration på ett indirekt sätt. Begreppet myntades under andra världskriget av USA:s försvarsdepartement, som rapporterade att soldater visade sitt missnöje genom att vara trumpna, passiva och förhala order. På 1950-talet hamnade passiv aggressivitet som diagnos i den amerikanska psykiatrins diagnosmanual. Inte förrän år 2013 togs den bort helt. Vem vet, kanske hann man inte med alla diagnoser.

Många duckar för ärlighet och väljer istället att himla med ögonen

Är det bara jag som tycker att passiv aggressivitet blivit allt vanligare i samhället i allmänhet, och på arbetsplatsen i synnerhet? Att allt för många duckar för ärlighet och i stället väljer att himla med ögonen, leverera syrliga kommentarer, ignorera mejl eller scrolla på telefonen under möten ”för personen måste på något sätt visa att hen absolut inte har tid att sitta där”. Eller att någon går bakom ryggen på kollegan i stället för att prata direkt med dem. 

När jag är ute och föreläser om omedvetna härskarbeteenden, det vill säga förminskande beteenden, brukar det väcka massor av igenkänning och tankar hos deltagarna. Alla är överens om att den här typen av beteende inte får slå rot. Ingen vill mötas av undertryckt ilska så fort de sätter foten innanför jobbdörren. Ändå förekommer det hela tiden.

När jag söker efter statistik och forskning runt passiv aggressivitet på arbetsplatsen, läser jag mycket om mobbning, utfrysning och härskartekniker, men förvånansvärt lite om passiv aggressivitet. Ändå vittnar de artiklar jag hittar om att det här är ett beteende som kan sänka en hel arbetsplats. En tredjedel av alla yrkesverksamma har någon gång utsatts för osunda beteenden. 

 Det här är ett beteende som kan sänka en hel arbetsplats

Varför pratar vi inte mer om det här? Det här är vad jag tror: I Sverige sitter Jante i ryggmärgen. Vi vill inte sticka ut, vi älskar konsensus, och vi vill absolut inte skapa ”dålig stämning”. Men kanske har vi missförstått vad dålig stämning är. Vi gottar oss åt amerikanska filmer där kontorsmaterial viner genom luften och det ryker ur öronen. Från vår bekväma tv-soffa drar vi en lättnadens suck över att ”så har vi det inte i Sverige. Här behärskar vi oss minsann.” 

Vi tänker svart eller vitt. Antingen biter vi ihop tills frustrationen sipprar ut i form av syrliga kommentarer, eller så exploderar vi. Vi glömmer någonstans bort att ilska är en lika naturlig känsla som glädje. Och att ärlighet, förmedlad med respekt, alltid varar längst. Problemet är inte att vi bråkar för mycket, utan att vi gör det för lite, och på fel sätt.

Passiv aggressivitet föds ur konflikträdsla, frustration, avund och missnöje. Så länge vi tror att ”god stämning” är detsamma som att tiga och uthärda, kommer det som bubblar under ytan fortsätta skada både människor och organisationer. Jag tror inte att rak kommunikation skapar dålig stämning, tvärtom. Det är rädslan för den som gör det.

En italiensk väninna sa en gång till mig: ”Vad är det för fel på er svenskar? Varför kan ni inte bara säga vad ni tycker? I Italien ryker man ihop, sen blir man sams och går vidare.”

I stället för att leka gissningsleken borde vi alla ta ett personligt ansvar för att bli mästare i att ge och ta feedback. Dessutom, varför inte införa det som obligatoriskt ämne redan i skolan?

Helt enkelt bli lite mer som italienarna.

/Åsa Welinder, relationsstrategisk coach.