Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Om varje man som skriker “inte alla män” i stället vågar säga ifrån när någon i fikarummet snackar om kollegans tuttar så kan vi göra något åt de normer som säger att det är okej att behandla kvinnor som skräp, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
På arbetsplatser hörs det sexistiska skämt och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att behandla kvinnor illa, skriver Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste veckorna har media fyllts med artiklar om våld i nära relationer och hela Sverige bubblar av röster som kräver att vi ska “göra något”. 

I veckan skrev Marcus Gustavsson vilken roll facket och arbetsgivaren kan ha om en anställd utsätts för våld i hemmet. 

Och att vända perspektivet till "vad kan jag göra" är viktigt för sanningen är ju den, att de normer som gör att vissa män ser det som okej att slå och förminska kvinnor reproduceras varje dag.

Det finns en norm som säger att när en man talar ska alla andra var tysta och lyssna för mannen har alltid rätt och detta gäller särskilt för kvinnor.

Denna norm drivs sedan i absurdum hos män som använder våld. Anledningen är alltså oftast att kvinnan inte lyssnar och inte gör som han vill att hon ska.

När män fortsätter agera på samma sätt och vägrar ta in vad andra, främst kvinnor säger (eftersom män i regel lyssnar på andra män), så inte bara upprätthålls denna norm, den reproduceras också.

Att som man inte lyssna utan i sten vägra ta in fakta är ett problem som gör att våldet upprätthålls. Så varje man som skriker “inte alla män” borde i stället våga säga ifrån när någon i fikarummet snackar om en tjejs tuttar, att kvinnor vill ha värme och ömhet så släng dom i elementet, eller att någon har ett ex som är sjukt i huvudet och påstår att han har misshandlat henne.

Jag ser i  flödet på sociala medier hur flera kvinnliga vänner har lagt ut inlägg angående våld i nära relationer.

I samtliga fall har män klivit in i trådarna och talat om att:

Bild borttagen.Bara utländska män slår

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"

Jag har inte orkat gå in i någon tråd och besvara för jag är så urbotat less på dessa män som, på riktigt, tror de vet någonting om våld och att de ska lära oss kvinnor hur det funkar.

Fattar de inte att de är en en del av problemet? Att deras snack om "riktiga män", "kvinnor lägger ned åtalen", “de inte känner någon som misshandlar” och "sina kvinnor" är grogrunden för våld i nära relationer?!

För det första

Bild borttagen.Bara utländska män slår
Våld finns i alla familjer i alla miljöer och det är att spotta våldsutsatta kvinnor i ansiktet då man påstår att bara utländska män brukar våld.

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen
Våld i nära relationer faller under allmänt åtal så det går inte att ta tillbaka anmälan (och alla ni män som får klåda i fingrarna nu för att skriva "Nej men de kan välja att inte vara med" ja, jag vet det. Jag är inte dum i huvudet, det finns kvinnor som väljer att inte bistå åtalet - ofta på grund av rädsla.

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren
Ja, kvinnor går tillbaka eftersom om de inte gör det så dödas dom.
Läs på och lär er när det är som farligast för en våldsutsatt.

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer
Män som slår kvinnor har en snopp och/eller identifierar sig som man. Då är man en riktigt man.

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"
Jag lovar att du känner minst en person som har utsatt sin fru/flickvän/sambo för våld. Bara för att du inte vet det betyder inte att det inte har hänt.

Jaha, och vad har detta med arbetsplatser att göra?
I hemmet, på skolor och på arbetsplatser hörs det sexistiska skämt, kränkningar och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att slå kvinnor.

Våldcirkeln består inte bara av fysiskt våld utan även kan även vara sexuellt, ekonomiskt och psykiskt. Till exempel härskartekniker faller in i kategorin psykiskt våld vilket gör att alla män som trycker ned kvinnor på olika sätt via till exempel sociala medier är våldsverkare.

Och om du är man och direkt nu känner att "hmm jag måste förklara för Susanne att det inte är så här".

Gör inte det - du vet inte vad du pratar om!

/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetsförmedlingen går inte att ringa
Arbetsförmedlingens uppdrag måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen, skriver Jenny Fornlund. foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Jenny Fornlund
Foto: Marie-Therese Karlberg

I Sverige 2026 borde vi ha kommit längre. Men medan arbetsmarknaden ritas om av AI och digitalisering i en rasande takt, har myndigheten som ska lotsa oss rätt blivit kvar i startfållan. Att bli ignorerad av en potentiell arbetsgivare har blivit en del av den nya vardagen. Men när trygghetssystemet som är tillsatt att hjälpa oss tystnar är vi riktigt illa ute.

Jag har skrivit en bok om arbetsmarknadens nya spelregler. Under processens gång har jag, ironiskt nog, blivit en ofrivillig expert på hur det känns att ramla mellan stolarna.

För ett år sedan förlorade jag jobbet inom rekrytering i en omorganisation. Veckan efter fick jag diagnosen bröstcancer. En tuff tid och ekonomin naggades i kanterna. Men ur det formades en plan.

Ingen har kontaktat mig på tre månader

Som kvinna över 50, med kunskap om hur dagens arbetsmarknad faktiskt fungerar, ser jag större möjligheter till snabbare återgång till arbetslivet genom att skapa min egen plattform, än att söka jobb på en arbetsmarknad där algoritmerna sorterar bort erfarenhet innan den hunnit presenteras. Planen är att starta eget och se till att fler känner till spelreglerna på den nya arbetsmarknaden innan de ghostas av ett system de inte visste fanns.

Boken är klar. Affärsplanen inskickad. Jag har fått förfrågningar om föreläsningar och skrivuppdrag. Men för att få ekonomin att gå ihop är jag beroende av Arbetsförmedlingens godkännande för starta-eget-bidrag innan jag kommer i gång. I tre månader har jag försökt att nå rätt person på Arbetsförmedlingen.

Jag har ringt. Förklarat. Väntat. Ringt igen. Avverkat timme efter timme i telefonkö för att till slut få samma svar: "Någon kommer att kontakta dig." 

Ingen har kontaktat mig – på tre månader.

Det här handlar inte om enskilda handläggare. Det finns kompetenta och engagerade människor på Arbetsförmedlingen som genuint vill göra skillnad och förtjänar bättre förutsättningar än de har idag. Problemet är ett system som inte hängt med. Byggt för en arbetsmarknad som inte längre existerar. Omorganiserat på ytan, oförändrat i grunden.

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare

Ett enda telefonnummer in för 400 000 inskrivna. Ingen möjlighet att maila. Ingen att kopplas vidare till. De handläggare som svarar kan inte alltid besvara specifika frågor utan lovar att någon med rätt kompetens ska höra av sig. 

Här tar det stopp. 

Varje dag som går utan svar är ytterligare en dag som bidragstagare i stället för skattebetalare. Det aktiva stödet riktar sig i praktiken till dem som redan kämpat på egen hand i ungefär ett år. Men det är i de första månaderna stödet gör skillnad. Innan självkänslan krackelerar och avståndet till arbetsmarknaden växer sig för stort.

Stödet kommer för sent. Och när det väl kommer pekar det ofta åt fel håll. Utbildningar upphandlas långt i förväg och körs vidare oavsett hur marknaden ser ut. Resultatet blir fortsatt arbetslöshet, sänkta bidrag och på toppen ett CSN-lån att betala tillbaka. Det är inte omställning. Det är ett systemfel.

Sverige har en av de högsta ungdomsarbetslösheterna i EU och en total arbetslöshet på 8,8 procent som fortsätter stiga. När det gäller att anställa personer över 50 är vi sämst i Norden. 

En arbetslös senior har mer än dubbelt så stor chans att få jobb i Danmark som i Sverige. Här kombineras trygghet med aktivt stöd från dag ett. Finland ger 55-plussare rätt till utbildning och ekonomiskt stöd direkt vid uppsägning. Tyskland ger individen makten att välja sin egen utbildning utifrån vad marknaden faktiskt efterfrågar. Och i Frankrike kan man få ut sin a-kassa som startkapital för de har insett att det är billigare att investera i en nyföretagare än att hålla kvar en människa i bidragsberoende. Det här är bara ett axplock av hur andra länder hanterar omställningen.

Uppdraget måste förändras från kontroll till coachning

Sverige har under samma period prioriterat kontroll. Sänkta bidrag och skärpta sanktioner presenteras som motivationsskapande åtgärder. Nu växlar Arbetsmarknadsdepartementet upp med analyser och utredningar. Det är välkommet men otillräckligt. Företagen kapprustar i AI och arbetsmarknaden förändras i en rasande fart. Det som är aktuellt i dag är passé imorgon. Och medan andra länder redan agerat inväntar Sverige utredningsresultat, samtidigt som outnyttjad kompetens och erfarenhet tynar bort på avbytarbänken.

Här är tre saker som enligt mig behöver hända nu:

Stödet måste komma från dag ett. Den som skriver in sig ska mötas av ett system som aktiverar, inte administrerar. Den som vill starta eget ska mötas av en språngbräda, inte en väntelista.

Myndigheten måste bli agil. Utbildningar ska spegla dagens och framtidens arbetsmarknad, inte den som fanns när avtalet upphandlades.

Uppdraget måste förändras. Från kontroll till coachning. Från sanktioner till stöd. En myndighet som ska lotsa människor rätt måste själv känna spelplanen.

Jag har ägnat det senaste året åt att förstå arbetsmarknadens nya spelregler och vill inget hellre än att dela det jag har lärt mig med andra. Men kunskapen når inte ut. För jag sitter fast i ett moment 22.

Att bli ghostad av en arbetsgivare svider. Men när regeringen och dess myndigheter ghostar de medborgare som vill bygga och bidra, då har vi ett samhällsproblem som kräver mer än en ny utredning. Det kräver handling.

Jag är redo att köra i gång. Systemet har satt mig i väntrummet på obestämd tid.

Vi är många som väntar.

/Jenny Fornlund, har jobbat inom rekrytering och Life Science