Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Om varje man som skriker “inte alla män” i stället vågar säga ifrån när någon i fikarummet snackar om kollegans tuttar så kan vi göra något åt de normer som säger att det är okej att behandla kvinnor som skräp, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
På arbetsplatser hörs det sexistiska skämt och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att behandla kvinnor illa, skriver Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste veckorna har media fyllts med artiklar om våld i nära relationer och hela Sverige bubblar av röster som kräver att vi ska “göra något”. 

I veckan skrev Marcus Gustavsson vilken roll facket och arbetsgivaren kan ha om en anställd utsätts för våld i hemmet. 

Och att vända perspektivet till "vad kan jag göra" är viktigt för sanningen är ju den, att de normer som gör att vissa män ser det som okej att slå och förminska kvinnor reproduceras varje dag.

Det finns en norm som säger att när en man talar ska alla andra var tysta och lyssna för mannen har alltid rätt och detta gäller särskilt för kvinnor.

Denna norm drivs sedan i absurdum hos män som använder våld. Anledningen är alltså oftast att kvinnan inte lyssnar och inte gör som han vill att hon ska.

När män fortsätter agera på samma sätt och vägrar ta in vad andra, främst kvinnor säger (eftersom män i regel lyssnar på andra män), så inte bara upprätthålls denna norm, den reproduceras också.

Att som man inte lyssna utan i sten vägra ta in fakta är ett problem som gör att våldet upprätthålls. Så varje man som skriker “inte alla män” borde i stället våga säga ifrån när någon i fikarummet snackar om en tjejs tuttar, att kvinnor vill ha värme och ömhet så släng dom i elementet, eller att någon har ett ex som är sjukt i huvudet och påstår att han har misshandlat henne.

Jag ser i  flödet på sociala medier hur flera kvinnliga vänner har lagt ut inlägg angående våld i nära relationer.

I samtliga fall har män klivit in i trådarna och talat om att:

Bild borttagen.Bara utländska män slår

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"

Jag har inte orkat gå in i någon tråd och besvara för jag är så urbotat less på dessa män som, på riktigt, tror de vet någonting om våld och att de ska lära oss kvinnor hur det funkar.

Fattar de inte att de är en en del av problemet? Att deras snack om "riktiga män", "kvinnor lägger ned åtalen", “de inte känner någon som misshandlar” och "sina kvinnor" är grogrunden för våld i nära relationer?!

För det första

Bild borttagen.Bara utländska män slår
Våld finns i alla familjer i alla miljöer och det är att spotta våldsutsatta kvinnor i ansiktet då man påstår att bara utländska män brukar våld.

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen
Våld i nära relationer faller under allmänt åtal så det går inte att ta tillbaka anmälan (och alla ni män som får klåda i fingrarna nu för att skriva "Nej men de kan välja att inte vara med" ja, jag vet det. Jag är inte dum i huvudet, det finns kvinnor som väljer att inte bistå åtalet - ofta på grund av rädsla.

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren
Ja, kvinnor går tillbaka eftersom om de inte gör det så dödas dom.
Läs på och lär er när det är som farligast för en våldsutsatt.

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer
Män som slår kvinnor har en snopp och/eller identifierar sig som man. Då är man en riktigt man.

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"
Jag lovar att du känner minst en person som har utsatt sin fru/flickvän/sambo för våld. Bara för att du inte vet det betyder inte att det inte har hänt.

Jaha, och vad har detta med arbetsplatser att göra?
I hemmet, på skolor och på arbetsplatser hörs det sexistiska skämt, kränkningar och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att slå kvinnor.

Våldcirkeln består inte bara av fysiskt våld utan även kan även vara sexuellt, ekonomiskt och psykiskt. Till exempel härskartekniker faller in i kategorin psykiskt våld vilket gör att alla män som trycker ned kvinnor på olika sätt via till exempel sociala medier är våldsverkare.

Och om du är man och direkt nu känner att "hmm jag måste förklara för Susanne att det inte är så här".

Gör inte det - du vet inte vad du pratar om!

/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson