Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet

Om varje man som skriker “inte alla män” i stället vågar säga ifrån när någon i fikarummet snackar om kollegans tuttar så kan vi göra något åt de normer som säger att det är okej att behandla kvinnor som skräp, skriver Unionenmedlemmen Susanne Persson.
Publicerad
Colourbox
På arbetsplatser hörs det sexistiska skämt och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att behandla kvinnor illa, skriver Susanne Persson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

De senaste veckorna har media fyllts med artiklar om våld i nära relationer och hela Sverige bubblar av röster som kräver att vi ska “göra något”. 

I veckan skrev Marcus Gustavsson vilken roll facket och arbetsgivaren kan ha om en anställd utsätts för våld i hemmet. 

Och att vända perspektivet till "vad kan jag göra" är viktigt för sanningen är ju den, att de normer som gör att vissa män ser det som okej att slå och förminska kvinnor reproduceras varje dag.

Det finns en norm som säger att när en man talar ska alla andra var tysta och lyssna för mannen har alltid rätt och detta gäller särskilt för kvinnor.

Denna norm drivs sedan i absurdum hos män som använder våld. Anledningen är alltså oftast att kvinnan inte lyssnar och inte gör som han vill att hon ska.

När män fortsätter agera på samma sätt och vägrar ta in vad andra, främst kvinnor säger (eftersom män i regel lyssnar på andra män), så inte bara upprätthålls denna norm, den reproduceras också.

Att som man inte lyssna utan i sten vägra ta in fakta är ett problem som gör att våldet upprätthålls. Så varje man som skriker “inte alla män” borde i stället våga säga ifrån när någon i fikarummet snackar om en tjejs tuttar, att kvinnor vill ha värme och ömhet så släng dom i elementet, eller att någon har ett ex som är sjukt i huvudet och påstår att han har misshandlat henne.

Jag ser i  flödet på sociala medier hur flera kvinnliga vänner har lagt ut inlägg angående våld i nära relationer.

I samtliga fall har män klivit in i trådarna och talat om att:

Bild borttagen.Bara utländska män slår

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"

Jag har inte orkat gå in i någon tråd och besvara för jag är så urbotat less på dessa män som, på riktigt, tror de vet någonting om våld och att de ska lära oss kvinnor hur det funkar.

Fattar de inte att de är en en del av problemet? Att deras snack om "riktiga män", "kvinnor lägger ned åtalen", “de inte känner någon som misshandlar” och "sina kvinnor" är grogrunden för våld i nära relationer?!

För det första

Bild borttagen.Bara utländska män slår
Våld finns i alla familjer i alla miljöer och det är att spotta våldsutsatta kvinnor i ansiktet då man påstår att bara utländska män brukar våld.

Bild borttagen.Kvinnor väljer själva att "lägga ned" åtalen
Våld i nära relationer faller under allmänt åtal så det går inte att ta tillbaka anmälan (och alla ni män som får klåda i fingrarna nu för att skriva "Nej men de kan välja att inte vara med" ja, jag vet det. Jag är inte dum i huvudet, det finns kvinnor som väljer att inte bistå åtalet - ofta på grund av rädsla.

Bild borttagen.Kvinnor går tillbaka till förövaren
Ja, kvinnor går tillbaka eftersom om de inte gör det så dödas dom.
Läs på och lär er när det är som farligast för en våldsutsatt.

Bild borttagen.Riktiga män slår inte tjejer
Män som slår kvinnor har en snopp och/eller identifierar sig som man. Då är man en riktigt man.

Bild borttagen.De känner ingen som skulle slå "sin kvinna"
Jag lovar att du känner minst en person som har utsatt sin fru/flickvän/sambo för våld. Bara för att du inte vet det betyder inte att det inte har hänt.

Jaha, och vad har detta med arbetsplatser att göra?
I hemmet, på skolor och på arbetsplatser hörs det sexistiska skämt, kränkningar och glåpord om och till kvinnor varje dag och varje gång du inte säger ifrån reproducerar du en norm som säger att män har rätt att slå kvinnor.

Våldcirkeln består inte bara av fysiskt våld utan även kan även vara sexuellt, ekonomiskt och psykiskt. Till exempel härskartekniker faller in i kategorin psykiskt våld vilket gör att alla män som trycker ned kvinnor på olika sätt via till exempel sociala medier är våldsverkare.

Och om du är man och direkt nu känner att "hmm jag måste förklara för Susanne att det inte är så här".

Gör inte det - du vet inte vad du pratar om!

/Susanne Persson är upphovsman till instagramkontot det_rycker_i_baguetten vilket belyser sexism på arbetsplatser samt ägare till det nystartade företaget EQLY .

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam