Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mänskliga faktorn ska inte vara säkerhetsrisk

Arbetsplatsen har förändrats sedan pandemin slog till. Det skapar nya säkerhetsrisker som gör det enklare än någonsin för cyberkriminella att lyckas, skriver Niklas Anderson, vd för säkerhetsföretaget SecMaker.
Publicerad
Colourbox
Genom att utnyttja sårbarheter i hemmanätverk, molntjänster, kollegors mejladresser och läckta lösenord kan cyberkriminella lyckas enklare än någonsin, varnar Niklas Anderson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mejlkorgen plingar till. Det är din kollega. "Hej, här kommer länken som jag skulle skicka till dig igår". Skulle du höja på ögonbrynet? Troligtvis inte.

 

Faktum är att den där till synes oskyldiga länken från det som verkar vara din kollega kan vara förödande.  Microsoft konstaterar i en färsk rapport att för 60 procent av småföretagen slutar ett digitalt intrång med konkurs.

Företagshemligheter läcker med ett klick. Nätfisket blir mer och mer sofistikerat. Mejl som ser ut att komma från betrodda personer - en kollega, chefen eller någon annan du känner – är i själva verket avancerade bedrägeriförsök. Den samlade brottsligheten på nätet omsätter numera mer pengar än all världens samlade droghandel. 

En undersökning som vi gjorde i våras visade att det finns en stor osäkerhet om ens egen arbetsplats blivit utsatt för digitala intrång. Hälften av de tillfrågade uppgav att de inte visste. Samtidigt känner sex av tio en oro för att utsättas för digitala intrång på sin arbetsplats. Detta trots att undersökningen också visar att en stor majoritet har riktlinjer för digital säkerhet. Om inte medarbetarna själva vet hur de kan identifiera säkerhetshoten innebär det i praktiken att de öppnar upp för angrepp.

Den mänskliga faktorn är den svagaste länken i allt säkerhetsarbete, vilket också speglas i den osäkerhet som framkom i undersökningen. Man känner sig osäker, trots alla påkostade IT-säkerhetssystem och riktlinjer som företagen investerat i. Osäkerheten är dessutom befogad eftersom det inte är i systemen eller riktlinjerna som den största problematiken ligger, utan i att många organisationer fortsätter att förlita sig på den mänskliga faktorn när det kommer till ett av de viktigaste områdena – autentiseringen.

Undersökningen som vi genomförde visar att 89 procent av svenska företag låter medarbetarna använda skriftliga lösenord när de loggar in på datorn, interna system, sin mejl och olika molntjänster. Detta trots de uppenbara och kända risker som det innebär. I den privata sfären har vi kommit betydligt mycket längre. Idag är det nästintill standard att vi använder mobilt BankID när vi loggar in på olika konton, offentliga webbplatser, betalar räkningar eller skriver under avtal. Det borde inte vara annorlunda på våra arbetsplatser. Lösenord medför risker och täcker inte behovet av att kunna visa sin legitimation i samvaron med andra på nätet. BankID är ett exempel på bra inloggning. Den börjar med en kvalificerad identitet som inte kan kopieras, förvanskas eller hackas. Den ska tillåta inloggning mot alla system och gå att spärra vid förlust eller missbruk.

Den mänskliga faktorn ska helt enkelt inte behöva vara en faktor när det kommer till informationssäkerhet. En av de viktigaste, och enklaste sätten, att stärka upp försvarslinjen är att införa flerfaktorsautentisering som standard i en betrodd process där du samtidigt styrker dina medarbetares identitet. Säkerheten måste vara enkel att använda och inbyggd i våra dagliga arbetsflöden. Först då har vi byggt ett bättre skydd mot de ökade hoten.

/Niklas Anderson, vd och grundare SecMaker

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.