Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mänskliga faktorn ska inte vara säkerhetsrisk

Arbetsplatsen har förändrats sedan pandemin slog till. Det skapar nya säkerhetsrisker som gör det enklare än någonsin för cyberkriminella att lyckas, skriver Niklas Anderson, vd för säkerhetsföretaget SecMaker.
Publicerad
Colourbox
Genom att utnyttja sårbarheter i hemmanätverk, molntjänster, kollegors mejladresser och läckta lösenord kan cyberkriminella lyckas enklare än någonsin, varnar Niklas Anderson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mejlkorgen plingar till. Det är din kollega. "Hej, här kommer länken som jag skulle skicka till dig igår". Skulle du höja på ögonbrynet? Troligtvis inte.

 

Faktum är att den där till synes oskyldiga länken från det som verkar vara din kollega kan vara förödande.  Microsoft konstaterar i en färsk rapport att för 60 procent av småföretagen slutar ett digitalt intrång med konkurs.

Företagshemligheter läcker med ett klick. Nätfisket blir mer och mer sofistikerat. Mejl som ser ut att komma från betrodda personer - en kollega, chefen eller någon annan du känner – är i själva verket avancerade bedrägeriförsök. Den samlade brottsligheten på nätet omsätter numera mer pengar än all världens samlade droghandel. 

En undersökning som vi gjorde i våras visade att det finns en stor osäkerhet om ens egen arbetsplats blivit utsatt för digitala intrång. Hälften av de tillfrågade uppgav att de inte visste. Samtidigt känner sex av tio en oro för att utsättas för digitala intrång på sin arbetsplats. Detta trots att undersökningen också visar att en stor majoritet har riktlinjer för digital säkerhet. Om inte medarbetarna själva vet hur de kan identifiera säkerhetshoten innebär det i praktiken att de öppnar upp för angrepp.

Den mänskliga faktorn är den svagaste länken i allt säkerhetsarbete, vilket också speglas i den osäkerhet som framkom i undersökningen. Man känner sig osäker, trots alla påkostade IT-säkerhetssystem och riktlinjer som företagen investerat i. Osäkerheten är dessutom befogad eftersom det inte är i systemen eller riktlinjerna som den största problematiken ligger, utan i att många organisationer fortsätter att förlita sig på den mänskliga faktorn när det kommer till ett av de viktigaste områdena – autentiseringen.

Undersökningen som vi genomförde visar att 89 procent av svenska företag låter medarbetarna använda skriftliga lösenord när de loggar in på datorn, interna system, sin mejl och olika molntjänster. Detta trots de uppenbara och kända risker som det innebär. I den privata sfären har vi kommit betydligt mycket längre. Idag är det nästintill standard att vi använder mobilt BankID när vi loggar in på olika konton, offentliga webbplatser, betalar räkningar eller skriver under avtal. Det borde inte vara annorlunda på våra arbetsplatser. Lösenord medför risker och täcker inte behovet av att kunna visa sin legitimation i samvaron med andra på nätet. BankID är ett exempel på bra inloggning. Den börjar med en kvalificerad identitet som inte kan kopieras, förvanskas eller hackas. Den ska tillåta inloggning mot alla system och gå att spärra vid förlust eller missbruk.

Den mänskliga faktorn ska helt enkelt inte behöva vara en faktor när det kommer till informationssäkerhet. En av de viktigaste, och enklaste sätten, att stärka upp försvarslinjen är att införa flerfaktorsautentisering som standard i en betrodd process där du samtidigt styrker dina medarbetares identitet. Säkerheten måste vara enkel att använda och inbyggd i våra dagliga arbetsflöden. Först då har vi byggt ett bättre skydd mot de ökade hoten.

/Niklas Anderson, vd och grundare SecMaker

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA