Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Mänskliga faktorn ska inte vara säkerhetsrisk

Arbetsplatsen har förändrats sedan pandemin slog till. Det skapar nya säkerhetsrisker som gör det enklare än någonsin för cyberkriminella att lyckas, skriver Niklas Anderson, vd för säkerhetsföretaget SecMaker.
Publicerad
Colourbox
Genom att utnyttja sårbarheter i hemmanätverk, molntjänster, kollegors mejladresser och läckta lösenord kan cyberkriminella lyckas enklare än någonsin, varnar Niklas Anderson. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Mejlkorgen plingar till. Det är din kollega. "Hej, här kommer länken som jag skulle skicka till dig igår". Skulle du höja på ögonbrynet? Troligtvis inte.

 

Faktum är att den där till synes oskyldiga länken från det som verkar vara din kollega kan vara förödande.  Microsoft konstaterar i en färsk rapport att för 60 procent av småföretagen slutar ett digitalt intrång med konkurs.

Företagshemligheter läcker med ett klick. Nätfisket blir mer och mer sofistikerat. Mejl som ser ut att komma från betrodda personer - en kollega, chefen eller någon annan du känner – är i själva verket avancerade bedrägeriförsök. Den samlade brottsligheten på nätet omsätter numera mer pengar än all världens samlade droghandel. 

En undersökning som vi gjorde i våras visade att det finns en stor osäkerhet om ens egen arbetsplats blivit utsatt för digitala intrång. Hälften av de tillfrågade uppgav att de inte visste. Samtidigt känner sex av tio en oro för att utsättas för digitala intrång på sin arbetsplats. Detta trots att undersökningen också visar att en stor majoritet har riktlinjer för digital säkerhet. Om inte medarbetarna själva vet hur de kan identifiera säkerhetshoten innebär det i praktiken att de öppnar upp för angrepp.

Den mänskliga faktorn är den svagaste länken i allt säkerhetsarbete, vilket också speglas i den osäkerhet som framkom i undersökningen. Man känner sig osäker, trots alla påkostade IT-säkerhetssystem och riktlinjer som företagen investerat i. Osäkerheten är dessutom befogad eftersom det inte är i systemen eller riktlinjerna som den största problematiken ligger, utan i att många organisationer fortsätter att förlita sig på den mänskliga faktorn när det kommer till ett av de viktigaste områdena – autentiseringen.

Undersökningen som vi genomförde visar att 89 procent av svenska företag låter medarbetarna använda skriftliga lösenord när de loggar in på datorn, interna system, sin mejl och olika molntjänster. Detta trots de uppenbara och kända risker som det innebär. I den privata sfären har vi kommit betydligt mycket längre. Idag är det nästintill standard att vi använder mobilt BankID när vi loggar in på olika konton, offentliga webbplatser, betalar räkningar eller skriver under avtal. Det borde inte vara annorlunda på våra arbetsplatser. Lösenord medför risker och täcker inte behovet av att kunna visa sin legitimation i samvaron med andra på nätet. BankID är ett exempel på bra inloggning. Den börjar med en kvalificerad identitet som inte kan kopieras, förvanskas eller hackas. Den ska tillåta inloggning mot alla system och gå att spärra vid förlust eller missbruk.

Den mänskliga faktorn ska helt enkelt inte behöva vara en faktor när det kommer till informationssäkerhet. En av de viktigaste, och enklaste sätten, att stärka upp försvarslinjen är att införa flerfaktorsautentisering som standard i en betrodd process där du samtidigt styrker dina medarbetares identitet. Säkerheten måste vara enkel att använda och inbyggd i våra dagliga arbetsflöden. Först då har vi byggt ett bättre skydd mot de ökade hoten.

/Niklas Anderson, vd och grundare SecMaker

Tidigare debattartiklar hittar du här

Vill du skriva för Kollega debatt?

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se  eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att kalla arbetslösa lata hjälper oss inte till jobb

De allra flesta av oss vill ha ett jobb och lever inte någon lyxtillvaro. Men ändå möts vi av misstro bland politiker, skriver Tomas Lagergren.
Publicerad 25 november 2025, kl 09:15
En man sitter i en trappa
Att misstänkliggöra och kalla arbetslösa för lata, kommer inte att föra oss närmare ett jobb, skriver Tomas Lagergren. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi är i dag fler personer än i Malmö – som är drygt 365 000 invånare och siffran tickar sakta men säkert uppåt mot Göteborg, Sveriges näst största stad med cirka 675 000 personer. Snart vänder det, försöker finansminister Elisabeth Svantesson. Hjulen ska börja snurra, menar hon.

Vi som söker arbete ser ingen vändning i sikte. I dag står nio procent av arbetskraften utanför arbetsmarknaden. Både folk utan och med utbildning står utan jobb. Om alla vi var samlade på ett och samma ställe, i Arbetslöshetsstaten” som vi kan kalla den, hade vi haft en halv miljon invånare nu.

Vi är de första som skriver under på att det finns många problem med arbetsmarknaden. Men problemet är större än så. Det här handlar inte bara om matchningsproblem eller kompetensbrist. Det handlar om systematisk exkludering och diskriminering av etnisk tillhörighet, ålder och funktionsnedsättning. Branscher står var för sig i stuprör.

Arbetslöshet är inte någon lyxtillvaro

Arbetsmarknaden har problem med att se bredare på människor och deras potential. Vi får inte chansen.

Att påstå att systemet för arbetssökande är ”för slappt och anse oss lata, som förre arbetsmarknadsministern Mats Persson gjorde i vintras, hjälper inte någon tillbaka i arbete. Det är snarare ett uttryck för misstro. Det är ovärdigt en minister att uttala sig på det sättet.

Arbetslöshet har aldrig varit och är inte någon lyxtillvaro. Många av oss har sagts upp på grund av arbetsbrist. Frivillighetsgraden till att vara arbetslös är närapå noll.

I stället för att ge stöd där det behövs, trappas den nya a-kassans ersättning ned snabbare. Kraven ökar. Misstron också. Forskning visar att det är långtidsarbetslösa som behöver försäkringen mest. Det är de som har störst behov av a-kassan för att kunna ha en dräglig tillvaro. Nu riskerar antalet som behöver försörjningsstöd att öka, vilket kommer belasta kommunerna.

Att anse oss lata, hjälper inte någon tillbaka i arbete

Samtidigt satsar regeringen på ytterligare ett jobbskatteavdrag 2026. Kostnad: 30 miljarder kronor. Och höginkomsttagare får höjd brytpunkt. Det är inte pengar som ska konsumeras, som finansminister Svantesson försöker få oss att tro. 

De folkvalda, bland annat SD:s ekonomipolitiska talesman Oscar Sjöstedt svarade i SVT på frågan om vad han skulle göra av pengarna: pengarna kommer gå in rakt på sparkontot. Hans sparkvot var hög redan innan. 

De behöver inte pengarna, de läggs på hög. Kostnaden för Sverige, den kommer vara hög. Det var de hjulen, de. Det är en missad möjlighet för dem, för oss. Vi är många som inte har råd att vänta.

Sverige har en stor eftersatt underhållsskuld på bland annat järnväg och enorma investeringsbehov i olika typer av infrastruktur över hela landet. Det har man vetat om i många år. Lika länge har man vetat detta: Egod välfärd ochllbar infrastruktur i hela landet ger jobb både på kort och på lång sikt.

Sverige måste hålla ihop” sades det unisont från politikerhåll för några år sedan.

Att skära ned på till exempel folkbildning (folkhögskolor, studieförbund) och annan viktig samhällservice, är inte bra. Ungdomar, minoriteter, pensionärer – inte bara arbetslösa – alla riskerar gå miste om demokratins grund: att kunna bilda sig, förkovra sig i något.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, påverkas alltid fler

Nu dras landet istället isär. Grupper ställs mot varandra. Rika blir rikare. Fattiga blir fattigare. Det är ovärdigt ett rikt land som Sverige.

Det är statens uppgift att skydda sina medborgare och hålla upp en god välfärd. Istället är statens beslutsfattare upptagna med att räkna slantar som läggs på hög. Det pågår ett enormt resursslöseri i Sverige.

Arbetslöshetsstaten är nu Sveriges tredje största stad. Och vi har fått nog. Staten skyddar oss inte. Man skammar och straffar ut oss istället för att ge oss chansen att bidra. En arbetsmarknad byggd på rädsla, diskriminering och utslagning? 
Nej tack.

Lek med tanken att vi bryter oss loss. Vi tar med våra familjer. Säg två till tre personer per arbetssökande. Det är de som lever med, och ser den hopplöshet och utanförskap som följer med arbetslöshet. Plötsligt är vi över två miljoner i staten. Då flåsar vi Stockholm i nacken.

Precis som när 1 000 industrijobb försvinner från en ort, så påverkas alltid fler. Arbetslöshetsstaten är nu stor som ett EU-land: Slovenien med 2,1 miljoner invånare – men skulle kunna fungera mycket bättre. Vår stat skulle vara byggd på tillit, utveckling och respekt. Där man ser potential istället för att diskriminera och exkludera.
Det är inte vi som lämnar Sverige. Det är Sverige som lämnat oss.

Nej, statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson. Det är inte så konstigt att hjulen inte snurrar i ert Sverige.

Ni misstror människor istället för att investera i dem.

/Tomas Lagergren, journalist och arbetssökande