Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Debatt: Lita på det oväntade
Ibland står den duktiga flickan som vill göra rätt i vägen för en alternativ karriärväg som du skulle må bättre av, skriver Sara Bisander.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
När jag växte upp, stod i bokhyllan i mitt flickrum under många år Gunnel Lindes Lita på det oväntade. Vad jag kan minnas läste jag den aldrig. Kanske var det för att jag inte gillade omslaget, och ännu inte hade lärt mig att inte döma efter utsidan. Eller kanske var det för att jag helt enkelt inte kunde relatera till titeln. Hur ska man kunna lita på något man inte har kontroll över, något som man inte förväntar sig? Kontrollfreaken i mig hade ett hårt grepp om mig på den tiden.
Kontroll och självdisciplin blev viktiga ledord för mig när jag växte upp. Jag var den typiska duktiga flickan, som gjorde bra ifrån sig i skolan och aldrig stack ut på något sätt. Gymnasium, universitet, magisterexamen, fast jobb. En spikrak väg utan vare sig krusiduller eller tankar om att det kunde finnas några alternativa vägar som kanske skulle kunna passa mig bättre. Ordning och reda, löning på fredag.
Fram till den dagen något började skava i mig. Jag började ifrågasätta vad jobbet egentligen gav mig, och vad företaget jag jobbade på gav världen. Stort och smått, högt och lågt. Min egen vardag, blandat med mer filosofiska frågeställningar om vad som egentligen är viktigt och meningsfullt.
Något började skava i mig
Dock styrdes jag fortfarande av kontrollfreaken i mig, och jag harvade på och gjorde vad jag kunde för att ignorera skavet. På papperet hade jag ett bra jobb med förmåner, flextid och obegränsat med kaffe ur en sån där lyxig maskin som kan göra en latte på färsk mjölk. Du vet, allt det där som ska göra oss lyckliga på jobbet. Vad mer kan man begära, liksom?
Min illusion om hur det skulle vara, och att jag borde vara lycklig i detta, var så stark att jag inte ens reagerade när min kropp började skicka signaler till mig om att jag inte var på rätt plats. Rätt tydliga signaler. Jag började få blackouter och fick svårt att minnas även de enklaste saker. ”Hur är det nu man gör för att öppna en Powerpoint?” Till saken hör att jag jobbade som marknadsansvarig, så att öppna en Powerpoint ingick minst sagt i de dagliga arbetsuppgifterna.
Om jag bara hade läst den där boken som barn, hade jag kanske någonstans vetat att universum på något sätt skulle träda in och lösa situationen åt mig. Kanske på ett oväntat sätt. Det var nämligen precis det som hände. Efter åtta år på bolaget jag jobbade för, blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist. Snopet! Och samtidigt min räddning. För jag hade uppenbarligen inte det som krävdes för att själv ta mig vidare.
Min kropp skickade signaler till mig om att jag inte var på rätt plats
Den där eftermiddagen i februari för fem år sedan, när jag för sista gången tog klivet ut genom dörren på min arbetsplats, tog jag samtidigt första steget på en resa som jag då inte visste någonting om. En resa utstakad på en karta utan vare sig riktning eller mål. Helt olikt det liv jag dittills hade levt.
The rest is history.
Mitt arbetsliv i dag är vitt skilt från det arbetsliv jag lämnade. Hade någon sagt till mig då att spåkulan visade att jag bara några månader senare skulle ha startat mitt eget företag, hade jag inte trott dem. Det hade helt enkelt varit på tok för … oväntat. Trots det var det precis det som hände och i dag är jag så lycklig. Lite som Ferdinand ja, förutom att jag tillbringar mina dagar framför min dator, inte under en korkek.
Den här erfarenheten har lärt mig att våga lita på det oväntade. Och jag vill uppmuntra andra att göra det också. Livet är för kort för att slarvas bort på en arbetsplats eller i en roll vi inte mår bra av. Om något skaver, finns det sannolikt en anledning till det. Det finns alltid alternativa vägar att ta, även om vi inte kan se dem för stunden. Men ibland kan det behövas en spark i baken för att vi ska kasta oss ut och ta kontrollen över vår egen resa.
/Sara Bisander, egenföretagare
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Debatt: Sluta skylla på arbetslösa
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Kollega Debatt Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Media rapporterar att arbetsgivare inte hittar den kompetens de söker. Företrädare för dagens arbetsmarknadspolitik för fram åsikter om att arbetssökande skulle vara lata och att det är självvalt att vara utan arbete.
Jag blir provocerad och arg. Alltför många står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att det finns ett fåtal som väljer att vara utan arbete eller som fuskar på något sätt, men merparten vill faktiskt jobba. Att då dra alla arbetssökande över en kam och misstänkliggöra dem är både arrogant, okunnigt och oanständigt.
Det nästintill omöjligt att vara lat, eller välja bort, om du inte har väldigt mycket pengar att leva på. Söker du inte jobb och rapporterar vad som krävs till Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan får du heller inget finansiellt stöd. Kontrollfunktionen är stenhård.
Jag har blivit ghostad i sökprocesser fast det var arbetsgivaren som kontaktade mig
Inte anade jag när jag började jobba, hur sjukt svårt det skulle vara att byta jobb och bransch längre fram i livet. Har du inte erfarenhet från branschen du söker dig till blir du bortsorterad i sökprocessen. Vill du studera sätter regelverket för CSN stöd stopp när du fyllt 60 år. Omställningsstudiestödet, om du uppfyller kraven, har så lång handläggningstid att du tvingas tacka nej till studieplatsen för du vet inte om du får stödet. Förresten får du inte stödet alls om du fyller 62 det år studierna börjar.
Inte anade jag att den erfarenhet, kompetens och kunskap jag har inte verkar intressant på arbetsmarknaden för att jag inte är i ”mellanåldern ” 30-45 år och har längre arbetslivserfarenhet än 3-5 år. Att det verkar vara problematiskt att det är ett tag sen jag studerade på högskolenivå, men omöjligt för en arbetsgivare att greppa all den kompetensutveckling jag aldrig slutat tillägna mig.
Som arbetssökande har jag fått höra att jag är för senior, att jag förmodligen inte kommer nöja mig med arbetsuppgifterna. Jag har blivit ghostad i sökprocesser trots att det var arbetsgivaren som kontaktade mig och tyckte att min profil var intressant. Jag har blivit ombedd att göra tester innan rekryteraren ens överväger att titta på mitt CV, och varje gång jag måste fylla i ålder i ansökningsprocessen kan räkna med att jag inte kommer gå vidare.
Att söka jobb är ett heltidsjobb
I dag lämpas ansvaret för problemen på arbetsmarknaden över på individen medan ansvariga svär sig fria från hur stödsystem för arbetssökande faktiskt ser ut. Men arbetssökanden bär inte skulden för, eller har styrmedlen över, konjunktur, räntor, epidemier, politikers syn på arbetstagare och arbetsgivares val. Vi vill tjäna egna pengar. Inte gå på a-kassa.
Att söka jobb är ett heltidsjobb nästan utan några endorfinkickar. Visst går det iväg en ansökan ibland till ett arbete jag inte är taggad på men normalt när jag söker en tjänst har jag övervägt huruvida jag vill jobba där (företagskultur och värderingar), behöver jag flytta (lämna mitt sammanhang), kan jag leva på lönen och kommer jag känna mig trygg, uppskattad, få lov att växa och utvecklas, eller är det ett ställe jag bara kommer gå till och…vara?
Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen?
Företag ropar om kompetensbrist men har arbetsgivare blivit för lata i sin jakt på den perfekta kandidaten? Var finns de modiga framåtlutade arbetsgivare som släppt sargen och fördomarna om oss över 50+ och de under 30, och som vågar möta, lyssna, satsa och tro på människan?
Narrativet som nu sprid kring arbetssökande måste ifrågasättas.
Vi kan ge stöd till dem som på ett professionellt plan höjer sin röst. Pluskommissionen och AddAge gör ett urbra jobb för att lyfta insikten om och vikten av att anställa, behålla och utveckla arbetstagare över 50, 60, 65 och uppåt. Om det finns samma nätverk för de under 30 vet jag inte, men det borde det göra.
Vi kan, fortfarande, skriva till politikerna och tala om hur verkligheten ser ut. Det finns initiativ med protester listor kring synen på arbetssökande att skriva på och som lämnas över till beslutsfattare. Vi kan skriva artiklar, notiser, insändare i dagstidningar och i Sociala Medier och berätta om verkligheten. Vi kan jobba med att förändra normerna och vi kan höja vår röst på de plattformar vi har tillgängliga. Vi kan opinionsbilda.
Magdalena Ackeberg, Senior Brand- and Marketing Manager
