Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lita på det oväntade

Ibland står den duktiga flickan som vill göra rätt i vägen för en alternativ karriärväg som du skulle må bättre av, skriver Sara Bisander.
Publicerad
Till vänster Sara Bisander, till höger ett färggrant pappersflygplan som styr iväg
Att bli uppsagd var både snopet och en räddning för det gjorde att ett nytt kapitel i arbetslivet började, skriver Sara Bisander. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag växte upp, stod i bokhyllan i mitt flickrum under många år Gunnel Lindes Lita på det oväntade. Vad jag kan minnas läste jag den aldrig. Kanske var det för att jag inte gillade omslaget, och ännu inte hade lärt mig att inte döma efter utsidan. Eller kanske var det för att jag helt enkelt inte kunde relatera till titeln. Hur ska man kunna lita på något man inte har kontroll över, något som man inte förväntar sig? Kontrollfreaken i mig hade ett hårt grepp om mig på den tiden.

Kontroll och självdisciplin blev viktiga ledord för mig när jag växte upp. Jag var den typiska duktiga flickan, som gjorde bra ifrån sig i skolan och aldrig stack ut på något sätt. Gymnasium, universitet, magisterexamen, fast jobb. En spikrak väg utan vare sig krusiduller eller tankar om att det kunde finnas några alternativa vägar som kanske skulle kunna passa mig bättre. Ordning och reda, löning på fredag.

Fram till den dagen något började skava i mig. Jag började ifrågasätta vad jobbet egentligen gav mig, och vad företaget jag jobbade på gav världen. Stort och smått, högt och lågt. Min egen vardag, blandat med mer filosofiska frågeställningar om vad som egentligen är viktigt och meningsfullt.

Något började skava i mig

Dock styrdes jag fortfarande av kontrollfreaken i mig, och jag harvade på och gjorde vad jag kunde för att ignorera skavet. På papperet hade jag ett bra jobb med förmåner, flextid och obegränsat med kaffe ur en sån där lyxig maskin som kan göra en latte på färsk mjölk. Du vet, allt det där som ska göra oss lyckliga på jobbet. Vad mer kan man begära, liksom?

Min illusion om hur det skulle vara, och att jag borde vara lycklig i detta, var så stark att jag inte ens reagerade när min kropp började skicka signaler till mig om att jag inte var på rätt plats. Rätt tydliga signaler. Jag började få blackouter och fick svårt att minnas även de enklaste saker. ”Hur är det nu man gör för att öppna en Powerpoint?” Till saken hör att jag jobbade som marknadsansvarig, så att öppna en Powerpoint ingick minst sagt i de dagliga arbetsuppgifterna.

Om jag bara hade läst den där boken som barn, hade jag kanske någonstans vetat att universum på något sätt skulle träda in och lösa situationen åt mig. Kanske på ett oväntat sätt. Det var nämligen precis det som hände. Efter åtta år på bolaget jag jobbade för, blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist. Snopet! Och samtidigt min räddning. För jag hade uppenbarligen inte det som krävdes för att själv ta mig vidare.

 Min kropp skickade signaler till mig om att jag inte var på rätt plats

Den där eftermiddagen i februari för fem år sedan, när jag för sista gången tog klivet ut genom dörren på min arbetsplats, tog jag samtidigt första steget på en resa som jag då inte visste någonting om. En resa utstakad på en karta utan vare sig riktning eller mål. Helt olikt det liv jag dittills hade levt.

The rest is history.

Mitt arbetsliv i dag är vitt skilt från det arbetsliv jag lämnade. Hade någon sagt till mig då att spåkulan visade att jag bara några månader senare skulle ha startat mitt eget företag, hade jag inte trott dem. Det hade helt enkelt varit på tok för … oväntat. Trots det var det precis det som hände och i dag är jag så lycklig. Lite som Ferdinand ja, förutom att jag tillbringar mina dagar framför min dator, inte under en korkek.

Den här erfarenheten har lärt mig att våga lita på det oväntade. Och jag vill uppmuntra andra att göra det också. Livet är för kort för att slarvas bort på en arbetsplats eller i en roll vi inte mår bra av. Om något skaver, finns det sannolikt en anledning till det. Det finns alltid alternativa vägar att ta, även om vi inte kan se dem för stunden. Men ibland kan det behövas en spark i baken för att vi ska kasta oss ut och ta kontrollen över vår egen resa.

/Sara Bisander, egenföretagare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.