Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lita på det oväntade

Ibland står den duktiga flickan som vill göra rätt i vägen för en alternativ karriärväg som du skulle må bättre av, skriver Sara Bisander.
Publicerad
Till vänster Sara Bisander, till höger ett färggrant pappersflygplan som styr iväg
Att bli uppsagd var både snopet och en räddning för det gjorde att ett nytt kapitel i arbetslivet började, skriver Sara Bisander. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag växte upp, stod i bokhyllan i mitt flickrum under många år Gunnel Lindes Lita på det oväntade. Vad jag kan minnas läste jag den aldrig. Kanske var det för att jag inte gillade omslaget, och ännu inte hade lärt mig att inte döma efter utsidan. Eller kanske var det för att jag helt enkelt inte kunde relatera till titeln. Hur ska man kunna lita på något man inte har kontroll över, något som man inte förväntar sig? Kontrollfreaken i mig hade ett hårt grepp om mig på den tiden.

Kontroll och självdisciplin blev viktiga ledord för mig när jag växte upp. Jag var den typiska duktiga flickan, som gjorde bra ifrån sig i skolan och aldrig stack ut på något sätt. Gymnasium, universitet, magisterexamen, fast jobb. En spikrak väg utan vare sig krusiduller eller tankar om att det kunde finnas några alternativa vägar som kanske skulle kunna passa mig bättre. Ordning och reda, löning på fredag.

Fram till den dagen något började skava i mig. Jag började ifrågasätta vad jobbet egentligen gav mig, och vad företaget jag jobbade på gav världen. Stort och smått, högt och lågt. Min egen vardag, blandat med mer filosofiska frågeställningar om vad som egentligen är viktigt och meningsfullt.

Något började skava i mig

Dock styrdes jag fortfarande av kontrollfreaken i mig, och jag harvade på och gjorde vad jag kunde för att ignorera skavet. På papperet hade jag ett bra jobb med förmåner, flextid och obegränsat med kaffe ur en sån där lyxig maskin som kan göra en latte på färsk mjölk. Du vet, allt det där som ska göra oss lyckliga på jobbet. Vad mer kan man begära, liksom?

Min illusion om hur det skulle vara, och att jag borde vara lycklig i detta, var så stark att jag inte ens reagerade när min kropp började skicka signaler till mig om att jag inte var på rätt plats. Rätt tydliga signaler. Jag började få blackouter och fick svårt att minnas även de enklaste saker. ”Hur är det nu man gör för att öppna en Powerpoint?” Till saken hör att jag jobbade som marknadsansvarig, så att öppna en Powerpoint ingick minst sagt i de dagliga arbetsuppgifterna.

Om jag bara hade läst den där boken som barn, hade jag kanske någonstans vetat att universum på något sätt skulle träda in och lösa situationen åt mig. Kanske på ett oväntat sätt. Det var nämligen precis det som hände. Efter åtta år på bolaget jag jobbade för, blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist. Snopet! Och samtidigt min räddning. För jag hade uppenbarligen inte det som krävdes för att själv ta mig vidare.

 Min kropp skickade signaler till mig om att jag inte var på rätt plats

Den där eftermiddagen i februari för fem år sedan, när jag för sista gången tog klivet ut genom dörren på min arbetsplats, tog jag samtidigt första steget på en resa som jag då inte visste någonting om. En resa utstakad på en karta utan vare sig riktning eller mål. Helt olikt det liv jag dittills hade levt.

The rest is history.

Mitt arbetsliv i dag är vitt skilt från det arbetsliv jag lämnade. Hade någon sagt till mig då att spåkulan visade att jag bara några månader senare skulle ha startat mitt eget företag, hade jag inte trott dem. Det hade helt enkelt varit på tok för … oväntat. Trots det var det precis det som hände och i dag är jag så lycklig. Lite som Ferdinand ja, förutom att jag tillbringar mina dagar framför min dator, inte under en korkek.

Den här erfarenheten har lärt mig att våga lita på det oväntade. Och jag vill uppmuntra andra att göra det också. Livet är för kort för att slarvas bort på en arbetsplats eller i en roll vi inte mår bra av. Om något skaver, finns det sannolikt en anledning till det. Det finns alltid alternativa vägar att ta, även om vi inte kan se dem för stunden. Men ibland kan det behövas en spark i baken för att vi ska kasta oss ut och ta kontrollen över vår egen resa.

/Sara Bisander, egenföretagare

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer

Debatt

Debatt: Inrätta en rekryteringsinspektion

Rekryteringsbranschen har exploderat de senaste åren – men regleringen har inte hängt med. I dag kan vem som helst kalla sig rekryterare och därmed få makt över människors framtid, inkomst och livssituation – utan krav på insyn, utbildning eller ansvar.
Publicerad 7 oktober 2025, kl 09:10
Jenny Bergström
Till skillnad från andra viktiga samhällsfunktioner som skola och vård, finns ingen insyn i rekryteringsbranschen. Inför en rekryteringsinspektion, skriver Jenny Bergström. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När en så central samhällsfunktion saknar transparens riskerar vi inte bara diskriminering och maktmissbruk – vi tappar också möjligheten att förstå och åtgärda den höga arbetslösheten i Sverige. Så länge rekryteringsledet är en blind fläck i statistiken, famlar politiken i mörker.

Det är inte en normal samhällsutveckling att människor sorteras bort från arbetsmarknaden redan vid 40 års ålder och det blir nästintill omöjligt för dem som fyllt 50 år att ta sig in igen. När utbildade personer med lång erfarenhet skickar hundratals ansökningar utan att få svar, då måste vi reagera – och agera. Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras.

Med EU:s kommande AI-förordning 2026 kommer pressen på öppenhet och ansvar att öka. Sverige har chansen att gå före – men då krävs en Rekryteringsinspektion som kan säkra rättssäkerhet, kvalitet och insyn i en bransch som hittills stått helt utan granskning.

Här kommer därför mitt öppna brev till regeringen och berörda myndigheter: Inrätta en Rekryteringsinspektion – och gör statistiken offentlig.

Något i systemet diskriminerar och det måste synliggöras

Rekryteringsbranschen sitter på en avgörande makt: att avgöra vem som får arbete, inkomst och framtid – och vem som stängs ute. Trots det står branschen nästan helt utan insyn, reglering eller ansvar.

Konsekvenserna är tydliga: Diskriminering som aldrig blir synlig, vänskapsrekryteringar och nepotism bakom stängda dörrar. Korruption, infiltration och manipulation som kan ske utan granskning. Kandidater som aldrig får veta varför de nekas, och arbetsgivare som köper tjänster i blindo.

Sverige har tillsyn över skolor, universitet, vård, banker och bostadsmarknad. Men när det gäller en av de mest livsavgörande processerna – rätten till arbete – råder i praktiken en fri zon utan inspektion.

 Rekryteringsbranschen måste stå under offentlig granskning

För att bryta detta krävs full transparens. Varje rekryteringsföretag måste åläggas att redovisa öppen statistik som offentlig handling.

Detta borde minst omfatta:

• Antal ansökningar per tjänst.

• Urvalsgrunder och bortvalskriterier.

• Sammansatt demografisk statistik (kön, ålder, födelseland med mera) för samtliga steg i processen.

• Förhållandet mellan sökande, slutkandidater och tillsatta tjänster.

• Redovisning av vilken AI-metod har man använt samt hur har den gjort sitt val.

Endast med sådan öppenhet kan vi upptäcka och motverka diskriminering, vänskapsrekryteringar och missbruk av makt. Precis som skolor måste redovisa resultat och vården sina kvalitetsdata, måste även rekryteringsbranschen stå under offentlig granskning.

Jag uppmanar regeringen att inrätta en rekryteringsinspektion med följande mandat: granskning och tillsyn av rekryteringsföretag och konsultbolag, offentlig statistik som gör mönster synliga och jämförbara, krav på utbildning och certifiering för rekryterare och möjlighet för kandidater att anmäla och överklaga felaktig hantering.

Arbete är ingen handelsvara – det är grunden för människors frihet och värdighet. Utan transparens är rekryteringsbranschen en svart låda där livsavgörande beslut fattas i skymundan. Ett modernt samhälle kan inte acceptera det. Sveriges medborgare förtjänar transparens och rättvisa på arbetsmarknaden.

/Jenny Bergström, beteendevetare, strateg kris & beredskapsfrågor