Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
När jag växte upp, stod i bokhyllan i mitt flickrum under många år Gunnel Lindes Lita på det oväntade. Vad jag kan minnas läste jag den aldrig. Kanske var det för att jag inte gillade omslaget, och ännu inte hade lärt mig att inte döma efter utsidan. Eller kanske var det för att jag helt enkelt inte kunde relatera till titeln. Hur ska man kunna lita på något man inte har kontroll över, något som man inte förväntar sig? Kontrollfreaken i mig hade ett hårt grepp om mig på den tiden.
Kontroll och självdisciplin blev viktiga ledord för mig när jag växte upp. Jag var den typiska duktiga flickan, som gjorde bra ifrån sig i skolan och aldrig stack ut på något sätt. Gymnasium, universitet, magisterexamen, fast jobb. En spikrak väg utan vare sig krusiduller eller tankar om att det kunde finnas några alternativa vägar som kanske skulle kunna passa mig bättre. Ordning och reda, löning på fredag.
Fram till den dagen något började skava i mig. Jag började ifrågasätta vad jobbet egentligen gav mig, och vad företaget jag jobbade på gav världen. Stort och smått, högt och lågt. Min egen vardag, blandat med mer filosofiska frågeställningar om vad som egentligen är viktigt och meningsfullt.
Något började skava i mig
Dock styrdes jag fortfarande av kontrollfreaken i mig, och jag harvade på och gjorde vad jag kunde för att ignorera skavet. På papperet hade jag ett bra jobb med förmåner, flextid och obegränsat med kaffe ur en sån där lyxig maskin som kan göra en latte på färsk mjölk. Du vet, allt det där som ska göra oss lyckliga på jobbet. Vad mer kan man begära, liksom?
Min illusion om hur det skulle vara, och att jag borde vara lycklig i detta, var så stark att jag inte ens reagerade när min kropp började skicka signaler till mig om att jag inte var på rätt plats. Rätt tydliga signaler. Jag började få blackouter och fick svårt att minnas även de enklaste saker. ”Hur är det nu man gör för att öppna en Powerpoint?” Till saken hör att jag jobbade som marknadsansvarig, så att öppna en Powerpoint ingick minst sagt i de dagliga arbetsuppgifterna.
Om jag bara hade läst den där boken som barn, hade jag kanske någonstans vetat att universum på något sätt skulle träda in och lösa situationen åt mig. Kanske på ett oväntat sätt. Det var nämligen precis det som hände. Efter åtta år på bolaget jag jobbade för, blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist. Snopet! Och samtidigt min räddning. För jag hade uppenbarligen inte det som krävdes för att själv ta mig vidare.
Min kropp skickade signaler till mig om att jag inte var på rätt plats
Den där eftermiddagen i februari för fem år sedan, när jag för sista gången tog klivet ut genom dörren på min arbetsplats, tog jag samtidigt första steget på en resa som jag då inte visste någonting om. En resa utstakad på en karta utan vare sig riktning eller mål. Helt olikt det liv jag dittills hade levt.
The rest is history.
Mitt arbetsliv i dag är vitt skilt från det arbetsliv jag lämnade. Hade någon sagt till mig då att spåkulan visade att jag bara några månader senare skulle ha startat mitt eget företag, hade jag inte trott dem. Det hade helt enkelt varit på tok för … oväntat. Trots det var det precis det som hände och i dag är jag så lycklig. Lite som Ferdinand ja, förutom att jag tillbringar mina dagar framför min dator, inte under en korkek.
Den här erfarenheten har lärt mig att våga lita på det oväntade. Och jag vill uppmuntra andra att göra det också. Livet är för kort för att slarvas bort på en arbetsplats eller i en roll vi inte mår bra av. Om något skaver, finns det sannolikt en anledning till det. Det finns alltid alternativa vägar att ta, även om vi inte kan se dem för stunden. Men ibland kan det behövas en spark i baken för att vi ska kasta oss ut och ta kontrollen över vår egen resa.
/Sara Bisander, egenföretagare
Vi ifrågasätter inte om vi ska borsta tänderna. Det bara gör vi – två gånger om dagen. Inte för att vi har ont just då, utan för att det förebygger problem längre fram. På samma sätt borde återhämtning vara en självklar del av arbetsdagen. Men i dag behandlas den mer som en nödlösning: något vi tar till när det redan ilar i systemet.
Samtidigt som pensionsåldern höjs, ökar sjukskrivningarna. Enligt Arbetsmiljöverkets senaste rapport anmäldes över 13 500 arbetssjukdomar under 2024 – en ökning med 13 procent. Den största ökningen gäller organisatoriska och sociala orsaker: högt tempo, låg bemanning och för lite återhämtning. Vårdens, omsorgens och skolans anställda drabbas hårdast – men symptomen känns igen även i kontor och teknikbolag.
När arbetslivet förändras – längre yrkesliv, färre kollegor, ökad digitalisering – behöver också återhämtningen förändras. Det räcker inte längre att förlita sig på fritid, träning och sömn. Vi behöver bygga in återhämtning i själva arbetsdagen.
Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller yogapass
Men det är här det börjar skava. För i många organisationer ses återhämtning fortfarande som något fluffigt. Något individen själv får lösa, helst på sin fritid. Det är en syn som både är föråldrad och dyr.
Ta till exempel Amazon, som för några år sedan lanserade så kallade AmaZen Booths – små mindfulness-bås mitt i sina stora lagerlokaler där anställda kunde stanna upp och ta ett lugnande andetag mitt i arbetspasset. Det lät modernt, men blev snabbt ett meme. Varför? För att det blev så uppenbart att problemet inte var bristen på andningsövningar – utan ett arbetstempo som inget bås i världen kunde kompensera för. Några bevingade smeknamn på de här var för övrigt: ”The Closet of Despair”, ”Employee Coffin” eller kort och gott ”Cry Closet”.
Det är en påminnelse till fler än Amazon. Återhämtning kan inte reduceras till en pausapp eller ett yogapass i lunchrummet. Det måste handla om hur vi organiserar arbetet: tempo, bemanning, pauser, arbetsmiljö och ledarskap. Annars är vi tillbaka i samma fälla: vi ber folk att hålla längre – men förväntar oss att de ska klara det på samma gamla sätt.
Sverige är inte ensamt om att höja pensionsåldern – men vi sticker ut i hur lite vi pratar om arbetsmiljöns långsiktiga hållbarhet. Om jobbet fortsätter slita ut oss i förtid kommer det inte bara att bli ett mänskligt problem, utan ett ekonomiskt. Fler sjukdagar, tidigare utträde och produktionsbortfall kostar – både för företag och samhälle. Återhämtning är inte en mjuk fråga. Det är en affärskritisk faktor.
Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat
Så vad krävs för att ändra på situationen?
För det första: att återhämtning byggs in i strukturen. Den ska inte vara beroende av individens egen disciplin eller chefens dagsform. Precis som vi mäter prestation, måste vi börja följa upp belastning, pauser och balans. Mötestider kan kortas. Fokusstunder kan skyddas. Löpande arbetsmiljödata kan visa på risker – innan människor går sönder.
För det andra: att återhämtning blir en kulturfråga. I dag signalerar vi ofta det motsatta. Den som tar en paus mitt på dagen kan fortfarande ses som lat – trots att vi vet att hjärnan inte fungerar i 100 procent fokusläge åtta timmar i sträck. Här har chefer ett särskilt ansvar. Om återhämtning ska tas på allvar, måste den levas – från ledning ut till hela organisationen.
För det tredje: att vi byter ut synsättet från ”du tar hand om dig” till ”vi tar hand om arbetsdagen”. Det handlar inte om att gå en promenad på lunchen eller göra yoga på kvällen. Det handlar om hur vi jobbar. Om ergonomi. Om bemanning som faktiskt räcker till. Om arbetsuppgifter som går att hinna med. Om rimliga förväntningar, tydliga prioriteringar och luft i systemet.
Det är dags att göra återhämtning till en del av en framgångsrik affär. Inte en individuell skyldighet – utan ett gemensamt ansvar.
/Tommy Wilén, naprapat och arbetsmiljöexpert
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
