Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
När jag växte upp, stod i bokhyllan i mitt flickrum under många år Gunnel Lindes Lita på det oväntade. Vad jag kan minnas läste jag den aldrig. Kanske var det för att jag inte gillade omslaget, och ännu inte hade lärt mig att inte döma efter utsidan. Eller kanske var det för att jag helt enkelt inte kunde relatera till titeln. Hur ska man kunna lita på något man inte har kontroll över, något som man inte förväntar sig? Kontrollfreaken i mig hade ett hårt grepp om mig på den tiden.
Kontroll och självdisciplin blev viktiga ledord för mig när jag växte upp. Jag var den typiska duktiga flickan, som gjorde bra ifrån sig i skolan och aldrig stack ut på något sätt. Gymnasium, universitet, magisterexamen, fast jobb. En spikrak väg utan vare sig krusiduller eller tankar om att det kunde finnas några alternativa vägar som kanske skulle kunna passa mig bättre. Ordning och reda, löning på fredag.
Fram till den dagen något började skava i mig. Jag började ifrågasätta vad jobbet egentligen gav mig, och vad företaget jag jobbade på gav världen. Stort och smått, högt och lågt. Min egen vardag, blandat med mer filosofiska frågeställningar om vad som egentligen är viktigt och meningsfullt.
Något började skava i mig
Dock styrdes jag fortfarande av kontrollfreaken i mig, och jag harvade på och gjorde vad jag kunde för att ignorera skavet. På papperet hade jag ett bra jobb med förmåner, flextid och obegränsat med kaffe ur en sån där lyxig maskin som kan göra en latte på färsk mjölk. Du vet, allt det där som ska göra oss lyckliga på jobbet. Vad mer kan man begära, liksom?
Min illusion om hur det skulle vara, och att jag borde vara lycklig i detta, var så stark att jag inte ens reagerade när min kropp började skicka signaler till mig om att jag inte var på rätt plats. Rätt tydliga signaler. Jag började få blackouter och fick svårt att minnas även de enklaste saker. ”Hur är det nu man gör för att öppna en Powerpoint?” Till saken hör att jag jobbade som marknadsansvarig, så att öppna en Powerpoint ingick minst sagt i de dagliga arbetsuppgifterna.
Om jag bara hade läst den där boken som barn, hade jag kanske någonstans vetat att universum på något sätt skulle träda in och lösa situationen åt mig. Kanske på ett oväntat sätt. Det var nämligen precis det som hände. Efter åtta år på bolaget jag jobbade för, blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist. Snopet! Och samtidigt min räddning. För jag hade uppenbarligen inte det som krävdes för att själv ta mig vidare.
Min kropp skickade signaler till mig om att jag inte var på rätt plats
Den där eftermiddagen i februari för fem år sedan, när jag för sista gången tog klivet ut genom dörren på min arbetsplats, tog jag samtidigt första steget på en resa som jag då inte visste någonting om. En resa utstakad på en karta utan vare sig riktning eller mål. Helt olikt det liv jag dittills hade levt.
The rest is history.
Mitt arbetsliv i dag är vitt skilt från det arbetsliv jag lämnade. Hade någon sagt till mig då att spåkulan visade att jag bara några månader senare skulle ha startat mitt eget företag, hade jag inte trott dem. Det hade helt enkelt varit på tok för … oväntat. Trots det var det precis det som hände och i dag är jag så lycklig. Lite som Ferdinand ja, förutom att jag tillbringar mina dagar framför min dator, inte under en korkek.
Den här erfarenheten har lärt mig att våga lita på det oväntade. Och jag vill uppmuntra andra att göra det också. Livet är för kort för att slarvas bort på en arbetsplats eller i en roll vi inte mår bra av. Om något skaver, finns det sannolikt en anledning till det. Det finns alltid alternativa vägar att ta, även om vi inte kan se dem för stunden. Men ibland kan det behövas en spark i baken för att vi ska kasta oss ut och ta kontrollen över vår egen resa.
/Sara Bisander, egenföretagare
När vi på Medlingscentrum frågade chefer kring hur de uppfattar konflikter på jobbet svarade 80 procent att konflikter på arbetsplatsen påverkar både dem själva och verksamhetens resultat negativt.
Konflikter är inte något som bara ska undvikas – de kan bli en drivkraft för förändring och förbättring, om de hanteras rätt. Att skapa en kultur där konflikter ses som en naturlig del av arbetslivet och där chefer har rätt verktyg och för att agera tidigt, är nyckeln till framgång.
Passiva chefer skapar en känsla av otrygghet
Forskning visar att passivt ledarskap ofta leder till kränkningar och mobbning på arbetsplatsen. Enligt Arbetsmiljöverket upplever många medarbetare att passiva chefer skapar en känsla av otrygghet och förvärrar konflikter. Chefer som agerar tidigt i en konfliktsituation minskar stress och förbättrar arbetsmiljön, vilket i sin tur påverkar verksamhetens resultat positivt.
Forskaren Matthew Lieberman från UCLA har visat att hjärnan reagerar på sociala hot, som konflikter, på samma sätt som den gör på fysiska hot. Detta gör konflikthantering till en central del av arbetsmiljöns psykiska hälsa.
Konflikter som inte hanteras i tid kan eskalera och leda till sämre produktivitet, högre sjukfrånvaro och till och med att medarbetare slutar. Det finns en tydlig koppling mellan chefernas förmåga att hantera konflikter och verksamhetens framgång.
Vi skulle aldrig acceptera dåliga verktyg för att genomföra en budgetprocess. Varför gör vi det när det gäller konflikthantering, som påverkar arbetsmiljön och resultaten så mycket?
Hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering
En annan viktig lärdom är att nästan hälften av svenska arbetsplatser saknar rutiner för konflikthantering. Att skapa tydliga rutiner och processer är ett enkelt och effektivt sätt att ge både chefer och medarbetare en känsla av trygghet och struktur när konflikter uppstår. När rutinerna saknas, ökar risken för långdragna och destruktiva konflikter som påverkar hela organisationen.
Företagsledningar har en stor möjlighet att göra skillnad.
Att hantera konflikter aktivt och i tid är en central del av ett framgångsrikt ledarskap. Med rätt verktyg och stöd kan svenska chefer vända konflikter till något konstruktivt som stärker både arbetsmiljön och resultaten. Det är hög tid att chefer får det stöd och den utbildning de behöver för att kunna hantera konflikter med trygghet och effektivitet. Konfliktmodiga ledare kommer inte bara öka din lönsamhet, utan också bidra till ett starkare team.
/Tamara Maskovic Wängborg, specialist på konflikthantering på Medlingscentrum
Sverige står inför en osynlig kris: ålderismen. Tusentals kompetenta och erfarna svenskar över 40 år, står utan arbete och möter en arbetsmarknad som bortser från deras erfarenhet. Ålderism, som innebär att diskriminera människor baserat på deras ålder, är ett allvarligt och växande problem.
I september 2024 var 191 969 personer över 40 år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Än mer oroande är att 58 procent av dem hade varit utan arbete i över ett år inskrivna som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Och många av dem som passerat ett år i arbetslöshet, fortsätter att kämpa även andra året. Detta är inte en slump, utan ett tydligt tecken på en arbetsmarknad som systematiskt bortser från erfarna arbetssökandes värde.
Varför händer detta? Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare och rekryteringsbyråer, utan också för att vårt system tillåter det. Arbetsförmedlingen, vars uppgift är att hjälpa arbetssökande tillbaka in på arbetsmarknaden, behandlar ofta de över 40 som om de skulle klara sig själva. I stället för att ge stöd förväntas dessa personer, med åratal av yrkeserfarenhet och utbildning, vara nära arbetsmarknaden och därför inte i behov av hjälp. Det är en farlig och felaktig föreställning. Många av dessa människor är inte bara långt från arbetsmarknaden – de trycks längre bort för varje dag de ignoreras.
Ålderism florerar inte bara på grund av fördomar hos arbetsgivare
Rekryteringsbyråer förstärker också problemet. I en arbetsmarknad där efterfrågan på arbetskraft är hög, blir de överdrivet selektiva och väljer oftast riskfria, yngre kandidater som de kan sälja in till arbetsgivare. Ålder anses vara en risk, trots att erfarenhet borde ses som en tillgång.
För det första måste Arbetsförmedlingen ta sitt ansvar och erbjuda aktivt stöd till alla arbetssökande, oavsett ålder. Den mentala och fysiska påverkan av långvarig arbetslöshet är väl dokumenterad, och att ignorera äldre arbetssökande är både inhumant och ineffektivt.
När äldre arbetstagare tvingas byta jobb möter de ett system riggat emot dem. Principen “sist in, först ut” slår hårt mot de som vill byta arbete, vilket förvärrar ålderismen då de sitter kvar.
Ålder anses vara en risk trots att erfarenhet borde ses som en tillgång
Slutligen behöver vi omfamna den teknologiska utvecklingen. Genom att använda AI och big data kan Arbetsförmedlingen skapa bättre matchningar mellan arbetsgivare och arbetssökande. Att matcha rätt kompetens med rätt arbetsgivare är möjligt, men det kräver ett system som tar hänsyn till alla arbetssökande – inte bara de som är yngre under 40 år.
Så varför tillåter vi att ålderism frodas i Sverige år efter år? Det är dags att stå upp för våra erfarna medborgare och se till att alla, oavsett ålder, får samma möjlighet att bidra till vårt samhälle. Att låta ålderism fortsätta skadar både individer och ekonomin – och det är en kostnad vi inte har råd att betala.
Palle Gustafsson, Initiativtagare till nätverket AddAge