Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Låt fler med NPF-diagnoser växa

Att lyfta sin diagnos ska inte förknippas med fördomar, diskriminering och utanförskap på jobbet, skriver Amanda Engvall.
Publicerad
Till vänster: Albert Einstein, till höger: Amanda Engvall
Det har spekulerats i om Albert Einstein hade någon form av autism. Foto: AP
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag var 17 år  diagnosticerades jag med Aspergers Syndrom. Diagnosen var inte helt oväntad och jag fick nu lite mer stöd i skolan än tidigare. Inför första terminen på universitetet fastställde jag tillsammans med en samordnare att jag skulle få PowerPoints och annat material i förtid och att jag alltid skulle sitta i ett eget rum vid tentamenstillfällen.

På universitetet hade de alltså samordnare som koordinerade dessa frågor, något som tyvärr ofta saknas i arbetslivet. Jag är på många sätt högfungerande men mår bäst av att informeras om förändringar i god tid och få god information om kommande sociala tillställningar för att känna mig trygg med att delta.

Jag är mer känslig för ljud, ljus och andra sinnesintryck än många andra, vilket innebär att jag kan bli överväldigad och kan känna mig trött i vissa miljöer. Att ha en fast arbetsplats även när fri sittning egentligen tillämpas är också ett framgångskoncept för mig. Väl ute i arbetslivet har det visat sig att arbetsgivare inte riktigt hänger med i vad NPF (neuropsykiatriska funktionsvariationer) kan innebära och hur små anpassningar kan göra stor skillnad.

Jag har ofta fått påminna om mina svårigheter och ändå inte riktigt fått det stöd jag hade önskat från arbetsgivare. Det har inte  rört sig om en specifik arbetsgivare, utan verkar vara ett utbrett problem för oss med NPF. Mycket kan bero på det är mindre synliga än fysiska funktionsnedsättningar, men att missa individer med NPF och deras behov, kommer i många fall att påverka individens tillit till företaget och ibland den egna prestationen. 

Jag blir överväldigad och trött i vissa miljöer

Det är tyvärr rätt vanligt att personer med NPF inte talar öppet om sin diagnos  av rädsla för diskriminering både under en rekryteringsprocess och under anställningens gång. I en arbetsmarknadsrapport av Riksförbundet Attention  visade det sig att hela 51procent inte kände sig bekväma med att lyfta sina diagnoser på arbetsplatsen och hela 25 procent hade upplevt sig trakasserade eller mobbade på arbetsplatsen på grund av sin diagnos. Ungefär 35 procent hade upplevt negativa attityder från sin arbetsgivare och nästan en av fem angav att de har förlorat sitt arbete på grund av sin diagnos.

Enligt  FN-konventionen skall personer med funktionsnedsättningar ha rätt att få ett arbete, och behålla det, på samma villkor som andra. Det innebär att individer med funktionsnedsättningar så som autism har rätt till nödvändiga anpassningar. Denna konvention ska efterlevas även i Sverige, men hur långt har vi egentligen kommit om individer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte ens vågar tala öppet om sina diagnoser?

Individer med NPF är ofta stora tillgångar, så länge de får rätt förutsättningar

Hur autism visar sig på arbetsplatsen varierar, men det är inte ovanligt att man är känslig för sinnesintryck, har svårt för förändringar, att man har ett eller flera specialintressen som tar mycket tid eller som man vill prata mycket om, och det kan ibland kännas svårt och utmanande i sociala sammanhang.

Ibland räcker det med mindre arbetsanpassningar för att skapa goda förutsättningar. Hur lite eller mycket anpassningar som behövs är individuellt, ibland krävs det ingenting alls, och ibland lite mer. Individer med NPF är ofta stora tillgångar, så länge de får rätt förutsättningar.

Kunskapsnivån om autismspektrat är generellt sett låg i samhället och varierar stort på arbetsplatser. Det är inte ovanligt att arbetsgivare medvetet eller omedvetet väljer bort individer som inte är neurotypiska i sina rekryteringsprocesser. Därmed ökar utanförskapet och riskerar att bryta mot diskrimineringslagen och FN-konventionen.

Genom att förbättra kunskapen inom företag och samhället i stort kan vi enklare skapa plats för mångfald och inkludering i både rekryteringsprocesser men även i den dagliga verksamheten. Att lyfta sin diagnos ska inte förknippas med fördomar, diskriminering och utanförskap, här kan vi istället visa intresse, hänsyn och skapa goda förutsättningar för ett fungerande arbetsliv och arbetsmiljö.

 

Låt fler få utrymme att växa

Har era rekryterare, konsultchefer och andra ledare kunskap om, och förståelse för diagnoser? Har ni goda förutsättningar för en inkluderande och välfungerande arbetsmiljö? Om svaret är nej, se till att skapa bättre förutsättningar genom att informera och utbilda era medarbetare i frågan.

Det är inte ovanligt att individer med autism har särskilda styrkor. Det kan röra sig om stor kunskap inom ett specialintresse eller en ökad förmåga till detaljseende. Andra vanliga egenskaper enligt min erfarenhet är punktlighet, pålitlighet, ärlighet, fokus på efterlevnad av regler, att sträva efter ordning och perfektion och förmåga att se alternativa vägar framåt.

Flera stora namn som Albert Einstein, Marie Curie och Leonardo da Vinci tros ha haft autism i någon form, låt fler få följa i deras fotspår. Låt fler få utrymme att växa.

Med kunskap, hänsyn och intresse kan vi komma långt. Oavsett om du har en ledande position eller inte - våga inkludera! Våga läsa på och lära dig mer. För att citera Svenska Fotbollförbundets initiativ för jämställdhet, jämlikhet och inkludering: Alla är olika - olika är bra.

/Amanda Engvall, Personalvetare / Staffing Coordinator

Vad är NPF?

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), ibland även kallat neuropsykiatriska funktionsvariationer, är ett samlingsnamn för olika diagnoser och tillstånd som grundar sig i hur hjärnan tänker, arbetar och fungerar.

Detta inkluderar bland annat Autismspektrumtillstånd (AST) som i sin tur är ett samlingsnamn för bl.a. Autism och autismliknande tillstånd. Det diagnoserna har gemensamt är att de är livslånga och påverkar hur vi är, hur vi kommunicerar, interagerar och bearbetar information.

Även om AST inte är en sjukdom kan det stundtals skilja sig från vad samhället förväntar sig och det är inte ovanligt att detta skapar en känsla av utanförskap, även i arbetslivet. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag

Debatt

Debatt: A-kassans regler skadar kulturen

Det måste gå att bedriva hobbyverksamhet i mindre skala utan att kastas ut från alla trygghetssystem.
Alexander Forselius Publicerad 9 juni 2026, kl 09:15
Svårt för personer med hobby att få a-kassa
A-kassans regler kring att ha hobbyprojekt som genererar pengar behöver ses över, skriver Alexander Forselius. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

För exakt tio år sedan hade jag a-kassa efter att jag förlorat min anställning vid ett it-bolag. Vid sidan av producerade jag så kallad “yoga-musik” och hade precis fått in låtarna på en större spellista på Spotify.

Intäkterna för ett år var under normen som räknades som hobbyverksamhet. Jag började plugga och året därpå ansåg Skatteverket att jag tjänade så mycket på min musik att jag skulle registrera en firma. Detta triggade en kaskad av oönskade konsekvenser. 

Alexander Forselius

Jag slängdes ut från Arbetsförmedlingen, blev av med min SIUS-konsulent (en specialicerad arbetsförmedlare som hjälper arbetssökande med funktionsnedsättning reds. anm.) efter att jag blev färdig med utbildningen 2018. För att överleva lyfte jag även in konsultuppdrag i min firma jag hade fått genom musikverksamheten och gav även ut egna böcker. 

Sedan kom pandemin och vände upp och ned på världen, dock till min fördel då påbuden om distansarbete bidrog till att jag kunde hitta uppdrag i Stockholm som jag kunde sköta hemifrån. 

Det har alltid varit mina egna projekt som lett till jobb

Men när det gick dåligt sommaren 2021 försökte jag söka a-kassa igen. Men inte ens de tillfälliga pandemireglerna rådde på deras kalla inställning.

I hemkarantän såg jag en annons för restplatser på en utbildning i Malmö som jag tack vare restriktionerna kunde gå på distans . Den utbildningen ledde till praktik på ett musikföretag, och jag var kvar där ända fram tills mars 2026, då jag blev övertalig vid en omorganisation.

Då, exakt tio år senare, sökte jag a-kassa igen, och ärendet drar ut på tiden. För att jag har så många järn i elden, som musiker, författare, medverkar i Miljöpartiet och förtroendevald till Unionen samt har egna hobbyprojekt med bland annat en app för “digitala bad”. 

Detta innebar att jag på heder och samvete i ansökan fick rada upp precis allt jag gör och tänker göra för den stora “herren” till a-kassa, som sedan skall bedöma om jag är berättigad ersättning.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare

Och det drar ut på tiden. Jag fick under tiden gå till socialkontoret och söka försörjningsstöd, vilket innebar att jag drog in ytterligare en aktör, kommunens socialtjänst och Arbetsmarknadsenhet i hela härvan. 

Det var som att teleporteras tillbaka 28 år bakåt i tiden och skriva ut tonvis med papper på kontoutdrag, hyror och ansökningar, bara för att sedan få avslag. 

Roten till allt elände är just de musikintäkter jag fått från yogamusiken jag producerade. Det som gjorde att jag var tvungen att registrera enskild firma på Skatteverkets begäran, något som sedan gör att jag blev utkastad från samtliga trygghetssystem.

Samtidigt har det alltid varit mina egna projekt, som musik och sidoprojekt, som lett till jobb. Men det var sedan svårt att konkurrera och hålla sig kvar på listorna mot AI, produktionsbolag och andra konkurrenter som hade bättre utrustning.

Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det

Systemets utforming som det är i dag har försatt mig i en mycket prekär sits med diaboliska ekonomiska följder, på grund av en kombination av beskattningsregler, a-kassans regler och andra ålderdomliga regelverk från 1990-talet som inte fungerar med 2020-talets arbetssätt.

Det måste införas ett undantag kring reglerna för företagare så att det går att fortsätta bedriva kulturverksamhet i mindre skala. Även om man lagt ned ett företag på grund av bristande lönsamhet, även om man klassas som företagare, då kulturintäkter är mer som ett lotteri och inte en direkt ersättning för antal timmar jobb.

Man borde  ha möjlighet att fortsätta öva sin passion som hobby. Dagens regler innebär i princip att man måste ta bort alla sociala medier och hemsidor som är kopplade till en firma. Ingenting som varit del i det företag som man lagt ned, får säljas eller marknadsföras.

Men inom kulturen är det svårt att ta bort musik eller böcker på grund av förlags och skivbolagsavtal. Stimpengar kan komma flera år efteråt när man minst anar det, till skillnad från till exempel en butik där man kan sälja lokalen och varulager.

Kulturverksamhet som musik och böcker är ofta kopplad till dig personligen, vilket gör den svår att göra sig av med, både av juridiska, ekonomiska men inte minst emotionella skäl.

Om jag skulle ta bort allt skulle jag behöva radera allt från Spotify och gå hem till alla kunder som köpt en bok av mig och ta tillbaka den. Det är omänskligt.

Förra gången det inträffade var enda utvägen att mot en engångssumma överlåta mina rättigheter till min distributör. Jag vill undvika detta igen.

Alexander Forselius, musiker och it-konsult i Lidköping