Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär dig lyssna på din kollega

Konflikter minskar, delaktigheten ökar och förändringar är lättare att genomföra. Vi har mycket att lära av att lyssna på varandra, ändå är vi inte så bra på det, skriver Annika Telléus. 
Publicerad
Annika Telleús till vänster. En hand hålls bakom ett öra.
Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Att någon avbryter och tar över samtalet är ett tecken på dåligt lyssnande, skriver Annika Telléus.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vilka effekter skulle det få på din arbetsplats om alla blev bättre på att lyssna? Jag har ställt frågan till anställda i stora, globala organisationer, på mindre företag och på myndigheter. Här är några vanligt förekommande svar: 

  • Tillgång till nya perspektiv skulle göra oss mer kreativa.
  • Antalet konflikter skulle minska.
  • Inkluderingen skulle bli lättare när vi förstår och uppskattar varandras olikheter.
  • Förändringsprocesser skulle vara enklare att genomföra.
  • Ökad delaktighet och trivsel skulle leda till större tillit och bättre samarbete.


I dag är vi alla sändare och vi pratar om hur vi ska nå ut med våra budskap på bästa sätt. Sällan uppmärksammar vi den som är riktigt bra på att lyssna eller den kraft som finns i att lyssna. Vill du få människor omkring dig att växa och utvecklas? Att lyssna på dem är ett fantastiskt verktyg som skapar förutsättningar för tillit, trivsel och arbetsglädje.

Det är inte bara en gåva till den vi lyssnar på utan även en gåva till oss själva. När vi verkligen lyssnar ökar vår egen intelligens och vi får tillgång till fler perspektiv. Att lyssna är det enklaste sättet att skapa hälsosamma och varaktiga relationer. 

Undvik att tolka 

Uttrycket att lyssna aktivt lanserades av dr Carl Rogers som var en förgrundsfigur inom psykoterapin. Han påpekade att det han lärde sig om att lyssna inom psykoterapin går att tillämpa i alla mänskliga relationer. När vi lyssnar gör vi varandra bättre. För mig är det aktiva lyssnandet att vara en lyssnar-VÄN där V står för Välvillig, Ä står för Äkta och N för Närvarande. 

För några år sedan satt jag bredvid en vd på ett börsnoterat företag på en middag. Under kvällen berättade jag att jag sagt upp mig från mitt jobb inom affärsutveckling på ett globalt företag för att föreläsa och skriva en bok om att lyssna. Mannen fnös till och konstaterade att han minsann inte behövde lyssna. Han var istället en person som blev lyssnad på. Jag blev lite förvånad när han tackade ja när jag föreslog att vi skulle ses vid ett annat tillfälle för att jag skulle bjuda på några tips om att lyssna. Här är några av råden han fick när vi sågs.

Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Hur ofta förekommer det att någon avbryter för att ta över samtalet? Händer det att någon kritiserar, dömer eller förminskar det som sägs? Att bli medveten om tolkningar och dömanden är ett viktigt första steg. Prata om hur ni vill lyssna på varandra i gruppen. Respektera varandra och det som sägs.

Glöm inte att lyssna med kroppen

När vi ställer frågor och lyssnar öppet på svaren signalerar vi att den andra personens åsikter är viktiga för oss. Henry David Thoreau lär ha sagt så här: "Den största komplimang som jag någonsin fått var när man frågade mig vad jag tyckte och gav mitt svar uppmärksamhet". Ställ öppna frågor för att visa ditt intresse. Öppna frågor kan börja med var, när, hur, varför eller vem. Ett alternativ till en öppen fråga är att bjuda in den andre att utveckla sitt resonemang genom att säga “Berätta mer”. 

Visa med kroppen att du lyssnar och ta hjälp av din kropp för att lyssna ännu bättre. Prova att sätta dig som om du lyssnade riktigt bra och lägg märke till att din position faktiskt gör dig till en bättre lyssnare. Efter att ha lyssnat på när Mi Ridell pratade om att vi till och med kan lyssna med fötterna hörde en kvinna av sig. Samma dag hade hon suttit på sin arbetsplats när någon kom förbi och ville berätta något. Först vände hon bara överkroppen mot den hon lyssnade på. Sedan kom hon på att fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är och då vände hon hela kroppen mot den som pratade. Skillnaden var enorm. 

Fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är

Nyligen var jag på en mässa. Där blev jag stannad av mannen som inte tyckte att han behövde lyssna. Han tackade för tipsen han hade fått. Företaget gick bättre än någonsin, den senaste medarbetarundersökningen visade på ökad trivsel och han upplevde att lyssnandet hade förändrat honom som ledare, partner och pappa. 

Det är dags att vi omvärderar lyssnandet och ser det som en kompetens som vi kan och bör utveckla. Att lyssna riktigt bra är ett magiskt trick som bygger tillit och förbättrar relationer genom att vi visar intresse, får förståelse och kommer varandra nära. Ett empatiskt lyssnande skapar förutsättningar för människor att bli sina bästa jag. 

/Annika Telléus, Föreläsare och facilitator 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA