Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär dig lyssna på din kollega

Konflikter minskar, delaktigheten ökar och förändringar är lättare att genomföra. Vi har mycket att lära av att lyssna på varandra, ändå är vi inte så bra på det, skriver Annika Telléus. 
Publicerad
Annika Telleús till vänster. En hand hålls bakom ett öra.
Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Att någon avbryter och tar över samtalet är ett tecken på dåligt lyssnande, skriver Annika Telléus.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vilka effekter skulle det få på din arbetsplats om alla blev bättre på att lyssna? Jag har ställt frågan till anställda i stora, globala organisationer, på mindre företag och på myndigheter. Här är några vanligt förekommande svar: 

  • Tillgång till nya perspektiv skulle göra oss mer kreativa.
  • Antalet konflikter skulle minska.
  • Inkluderingen skulle bli lättare när vi förstår och uppskattar varandras olikheter.
  • Förändringsprocesser skulle vara enklare att genomföra.
  • Ökad delaktighet och trivsel skulle leda till större tillit och bättre samarbete.


I dag är vi alla sändare och vi pratar om hur vi ska nå ut med våra budskap på bästa sätt. Sällan uppmärksammar vi den som är riktigt bra på att lyssna eller den kraft som finns i att lyssna. Vill du få människor omkring dig att växa och utvecklas? Att lyssna på dem är ett fantastiskt verktyg som skapar förutsättningar för tillit, trivsel och arbetsglädje.

Det är inte bara en gåva till den vi lyssnar på utan även en gåva till oss själva. När vi verkligen lyssnar ökar vår egen intelligens och vi får tillgång till fler perspektiv. Att lyssna är det enklaste sättet att skapa hälsosamma och varaktiga relationer. 

Undvik att tolka 

Uttrycket att lyssna aktivt lanserades av dr Carl Rogers som var en förgrundsfigur inom psykoterapin. Han påpekade att det han lärde sig om att lyssna inom psykoterapin går att tillämpa i alla mänskliga relationer. När vi lyssnar gör vi varandra bättre. För mig är det aktiva lyssnandet att vara en lyssnar-VÄN där V står för Välvillig, Ä står för Äkta och N för Närvarande. 

För några år sedan satt jag bredvid en vd på ett börsnoterat företag på en middag. Under kvällen berättade jag att jag sagt upp mig från mitt jobb inom affärsutveckling på ett globalt företag för att föreläsa och skriva en bok om att lyssna. Mannen fnös till och konstaterade att han minsann inte behövde lyssna. Han var istället en person som blev lyssnad på. Jag blev lite förvånad när han tackade ja när jag föreslog att vi skulle ses vid ett annat tillfälle för att jag skulle bjuda på några tips om att lyssna. Här är några av råden han fick när vi sågs.

Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Hur ofta förekommer det att någon avbryter för att ta över samtalet? Händer det att någon kritiserar, dömer eller förminskar det som sägs? Att bli medveten om tolkningar och dömanden är ett viktigt första steg. Prata om hur ni vill lyssna på varandra i gruppen. Respektera varandra och det som sägs.

Glöm inte att lyssna med kroppen

När vi ställer frågor och lyssnar öppet på svaren signalerar vi att den andra personens åsikter är viktiga för oss. Henry David Thoreau lär ha sagt så här: "Den största komplimang som jag någonsin fått var när man frågade mig vad jag tyckte och gav mitt svar uppmärksamhet". Ställ öppna frågor för att visa ditt intresse. Öppna frågor kan börja med var, när, hur, varför eller vem. Ett alternativ till en öppen fråga är att bjuda in den andre att utveckla sitt resonemang genom att säga “Berätta mer”. 

Visa med kroppen att du lyssnar och ta hjälp av din kropp för att lyssna ännu bättre. Prova att sätta dig som om du lyssnade riktigt bra och lägg märke till att din position faktiskt gör dig till en bättre lyssnare. Efter att ha lyssnat på när Mi Ridell pratade om att vi till och med kan lyssna med fötterna hörde en kvinna av sig. Samma dag hade hon suttit på sin arbetsplats när någon kom förbi och ville berätta något. Först vände hon bara överkroppen mot den hon lyssnade på. Sedan kom hon på att fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är och då vände hon hela kroppen mot den som pratade. Skillnaden var enorm. 

Fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är

Nyligen var jag på en mässa. Där blev jag stannad av mannen som inte tyckte att han behövde lyssna. Han tackade för tipsen han hade fått. Företaget gick bättre än någonsin, den senaste medarbetarundersökningen visade på ökad trivsel och han upplevde att lyssnandet hade förändrat honom som ledare, partner och pappa. 

Det är dags att vi omvärderar lyssnandet och ser det som en kompetens som vi kan och bör utveckla. Att lyssna riktigt bra är ett magiskt trick som bygger tillit och förbättrar relationer genom att vi visar intresse, får förståelse och kommer varandra nära. Ett empatiskt lyssnande skapar förutsättningar för människor att bli sina bästa jag. 

/Annika Telléus, Föreläsare och facilitator 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare