Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär dig lyssna på din kollega

Konflikter minskar, delaktigheten ökar och förändringar är lättare att genomföra. Vi har mycket att lära av att lyssna på varandra, ändå är vi inte så bra på det, skriver Annika Telléus. 
Publicerad
Annika Telleús till vänster. En hand hålls bakom ett öra.
Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Att någon avbryter och tar över samtalet är ett tecken på dåligt lyssnande, skriver Annika Telléus.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vilka effekter skulle det få på din arbetsplats om alla blev bättre på att lyssna? Jag har ställt frågan till anställda i stora, globala organisationer, på mindre företag och på myndigheter. Här är några vanligt förekommande svar: 

  • Tillgång till nya perspektiv skulle göra oss mer kreativa.
  • Antalet konflikter skulle minska.
  • Inkluderingen skulle bli lättare när vi förstår och uppskattar varandras olikheter.
  • Föndringsprocesser skulle vara enklare att genomföra.
  • Ökad delaktighet och trivsel skulle leda till större tillit och bättre samarbete.


I dag är vi alla sändare och vi pratar om hur vi ska nå ut med våra budskap på bästa sätt. Sällan uppmärksammar vi den som är riktigt bra på att lyssna eller den kraft som finns i att lyssna. Vill du få människor omkring dig att växa och utvecklas? Att lyssna på dem är ett fantastiskt verktyg som skapar förutsättningar för tillit, trivsel och arbetsglädje.

Det är inte bara en gåva till den vi lyssnar på utan även en gåva till oss själva. När vi verkligen lyssnar ökar vår egen intelligens och vi får tillgång till fler perspektiv. Att lyssna är det enklaste sättet att skapa hälsosamma och varaktiga relationer. 

Undvik att tolka 

Uttrycket att lyssna aktivt lanserades av dr Carl Rogers som var en förgrundsfigur inom psykoterapin. Han påpekade att det han lärde sig om att lyssna inom psykoterapin går att tillämpa i alla mänskliga relationer. När vi lyssnar gör vi varandra bättre. För mig är det aktiva lyssnandet att vara en lyssnar-VÄN där V står för Välvillig, Ä står för Äkta och N för Närvarande. 

För några år sedan satt jag bredvid en vd på ett börsnoterat företag på en middag. Under kvällen berättade jag att jag sagt upp mig från mitt jobb inom affärsutveckling på ett globalt företag för att föreläsa och skriva en bok om att lyssna. Mannen fnös till och konstaterade att han minsann inte behövde lyssna. Han var istället en person som blev lyssnad på. Jag blev lite förvånad när han tackade ja när jag föreslog att vi skulle ses vid ett annat tillfälle för att jag skulle bjuda på några tips om att lyssna. Här är några av råden han fick när vi sågs.

Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Hur ofta förekommer det att någon avbryter för att ta över samtalet? Händer det att någon kritiserar, dömer eller förminskar det som sägs? Att bli medveten om tolkningar och dömanden är ett viktigt första steg. Prata om hur ni vill lyssna på varandra i gruppen. Respektera varandra och det som sägs.

Glöm inte att lyssna med kroppen

r vi ställer frågor och lyssnar öppet på svaren signalerar vi att den andra personens åsikter är viktiga för oss. Henry David Thoreau lär ha sagt så här: "Den största komplimang som jag någonsin fått var när man frågade mig vad jag tyckte och gav mitt svar uppmärksamhet". Ställ öppna frågor för att visa ditt intresse. Öppna frågor kan börja med var, när, hur, varför eller vem. Ett alternativ till en öppen fråga är att bjuda in den andre att utveckla sitt resonemang genom att säga Berätta mer”. 

Visa med kroppen att du lyssnar och ta hjälp av din kropp för att lyssna ännu bättre. Prova att sätta dig som om du lyssnade riktigt bra och lägg märke till att din position faktiskt gör dig till en bättre lyssnare. Efter att ha lyssnat på när Mi Ridell pratade om att vi till och med kan lyssna med fötterna hörde en kvinna av sig. Samma dag hade hon suttit på sin arbetsplats när någon kom förbi och ville berätta något. Först vände hon bara överkroppen mot den hon lyssnade på. Sedan kom hon på att fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är och då vände hon hela kroppen mot den som pratade. Skillnaden var enorm. 

Fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är

Nyligen var jag på en mässa. Där blev jag stannad av mannen som inte tyckte att han behövde lyssna. Han tackade för tipsen han hade fått. Företaget gick bättre än någonsin, den senaste medarbetarundersökningen visade på ökad trivsel och han upplevde att lyssnandet hade föndrat honom som ledare, partner och pappa. 

Det är dags att vi omvärderar lyssnandet och ser det som en kompetens som vi kan och bör utveckla. Att lyssna riktigt bra är ett magiskt trick som bygger tillit och förbättrar relationer genom att vi visar intresse, får förståelse och kommer varandra nära. Ett empatiskt lyssnande skapar förutsättningar för människor att bli sina bästa jag. 

/Annika Telléus, Föreläsare och facilitator 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson