Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Lär dig lyssna på din kollega

Konflikter minskar, delaktigheten ökar och förändringar är lättare att genomföra. Vi har mycket att lära av att lyssna på varandra, ändå är vi inte så bra på det, skriver Annika Telléus. 
Publicerad
Annika Telleús till vänster. En hand hålls bakom ett öra.
Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Att någon avbryter och tar över samtalet är ett tecken på dåligt lyssnande, skriver Annika Telléus.
Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vilka effekter skulle det få på din arbetsplats om alla blev bättre på att lyssna? Jag har ställt frågan till anställda i stora, globala organisationer, på mindre företag och på myndigheter. Här är några vanligt förekommande svar: 

  • Tillgång till nya perspektiv skulle göra oss mer kreativa.
  • Antalet konflikter skulle minska.
  • Inkluderingen skulle bli lättare när vi förstår och uppskattar varandras olikheter.
  • Föndringsprocesser skulle vara enklare att genomföra.
  • Ökad delaktighet och trivsel skulle leda till större tillit och bättre samarbete.


I dag är vi alla sändare och vi pratar om hur vi ska nå ut med våra budskap på bästa sätt. Sällan uppmärksammar vi den som är riktigt bra på att lyssna eller den kraft som finns i att lyssna. Vill du få människor omkring dig att växa och utvecklas? Att lyssna på dem är ett fantastiskt verktyg som skapar förutsättningar för tillit, trivsel och arbetsglädje.

Det är inte bara en gåva till den vi lyssnar på utan även en gåva till oss själva. När vi verkligen lyssnar ökar vår egen intelligens och vi får tillgång till fler perspektiv. Att lyssna är det enklaste sättet att skapa hälsosamma och varaktiga relationer. 

Undvik att tolka 

Uttrycket att lyssna aktivt lanserades av dr Carl Rogers som var en förgrundsfigur inom psykoterapin. Han påpekade att det han lärde sig om att lyssna inom psykoterapin går att tillämpa i alla mänskliga relationer. När vi lyssnar gör vi varandra bättre. För mig är det aktiva lyssnandet att vara en lyssnar-VÄN där V står för Välvillig, Ä står för Äkta och N för Närvarande. 

För några år sedan satt jag bredvid en vd på ett börsnoterat företag på en middag. Under kvällen berättade jag att jag sagt upp mig från mitt jobb inom affärsutveckling på ett globalt företag för att föreläsa och skriva en bok om att lyssna. Mannen fnös till och konstaterade att han minsann inte behövde lyssna. Han var istället en person som blev lyssnad på. Jag blev lite förvånad när han tackade ja när jag föreslog att vi skulle ses vid ett annat tillfälle för att jag skulle bjuda på några tips om att lyssna. Här är några av råden han fick när vi sågs.

Lägg märke till vilken kultur som råder i grupper där du ingår. Hur ofta förekommer det att någon avbryter för att ta över samtalet? Händer det att någon kritiserar, dömer eller förminskar det som sägs? Att bli medveten om tolkningar och dömanden är ett viktigt första steg. Prata om hur ni vill lyssna på varandra i gruppen. Respektera varandra och det som sägs.

Glöm inte att lyssna med kroppen

r vi ställer frågor och lyssnar öppet på svaren signalerar vi att den andra personens åsikter är viktiga för oss. Henry David Thoreau lär ha sagt så här: "Den största komplimang som jag någonsin fått var när man frågade mig vad jag tyckte och gav mitt svar uppmärksamhet". Ställ öppna frågor för att visa ditt intresse. Öppna frågor kan börja med var, när, hur, varför eller vem. Ett alternativ till en öppen fråga är att bjuda in den andre att utveckla sitt resonemang genom att säga Berätta mer”. 

Visa med kroppen att du lyssnar och ta hjälp av din kropp för att lyssna ännu bättre. Prova att sätta dig som om du lyssnade riktigt bra och lägg märke till att din position faktiskt gör dig till en bättre lyssnare. Efter att ha lyssnat på när Mi Ridell pratade om att vi till och med kan lyssna med fötterna hörde en kvinna av sig. Samma dag hade hon suttit på sin arbetsplats när någon kom förbi och ville berätta något. Först vände hon bara överkroppen mot den hon lyssnade på. Sedan kom hon på att fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är och då vände hon hela kroppen mot den som pratade. Skillnaden var enorm. 

Fötternas riktning skvallrar om var uppmärksamheten är

Nyligen var jag på en mässa. Där blev jag stannad av mannen som inte tyckte att han behövde lyssna. Han tackade för tipsen han hade fått. Företaget gick bättre än någonsin, den senaste medarbetarundersökningen visade på ökad trivsel och han upplevde att lyssnandet hade föndrat honom som ledare, partner och pappa. 

Det är dags att vi omvärderar lyssnandet och ser det som en kompetens som vi kan och bör utveckla. Att lyssna riktigt bra är ett magiskt trick som bygger tillit och förbättrar relationer genom att vi visar intresse, får förståelse och kommer varandra nära. Ett empatiskt lyssnande skapar förutsättningar för människor att bli sina bästa jag. 

/Annika Telléus, Föreläsare och facilitator 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef