Om du är medlem i Unionen och inte redan prenumererar på Kollegas populära nyhetsbrev så kan du passa på att registrera dig via länken nedan.
Då får du Kollegas bästa nyheter, avslöjanden och smarta tips om allt som rör arbetsmarknaden direkt i din inkorg varje vecka.
Sverige har länge betraktats som världens miljösamvete och svenskarna som ett ovanligt naturälskande folk. Den första internationella miljökonferensen 1972 hölls just i den svenska huvudstaden. Vår miljölagstiftning är bland de strängaste i Europa, och på midsommarafton går vi ut i naturen med stöd av allemansrätten och plockar sju blomster som inte är fridlysta att ha under kudden. Men vår trygga slummer störs alltmer ofta av rapporter om storleken på våra ekologiska fotavtryck. "Svensken åttonde värsta miljöboven i världen" stod att läsa på löpsedlarna för ett tag sedan.
I beräkningar av ett lands ekologiska fotavtryck tar man med hjälp av statistik över produktion och handel fram den totala mängden mat, virke, textilier, bränsle, prylar med mera som invånarna konsumerar under ett år. Sedan räknar man om detta till hur stora arealer åker, betesmark, skogsmark, havsyta och så vidare som behövs, dels för att få fram det som konsumeras, dels för att absorbera utsläppen som bildas under tillverkning och användning av alla livsmedel, bränslen och prylar.
Man kan förenklat säga att vårt sammanlagda fotavtryck består av många små biologiskt produktiva ytor som är utspridda över i princip hela jordklotet.
Det ekologiska fotavtrycket har analyserats för alla länder som har mer än en miljon invånare, och med resultat som är föga smickrande för höginkomstländerna. Om alla jordens människor skulle dela jordklotets produktiva arealer lika skulle varje världsmedborgare kunna använda högst 1,8 hektar. De tjugonio rikaste länderna i världen har ett genomsnittligt fotavtryck per person på 6,4 hektar, medan de 53 fattigaste ländernas fotavtryck är 0,8 hektar per person.
En svensk lägger beslag på en nästan åtta gånger så stor del av jordklotets produktions- och absorptionsförmåga som en indier och fyra gånger så stor som en kines.
Det står i bjärt kontrast mot våra regeringsföreträdares påståenden om att Sverige har lyckats frikoppla sin ekonomiska tillväxt från ökad miljöbelastning. Påståendet finner möjligen visst stöd i analyser som begränsar sig till miljöbelastning som sker inom Sveriges gränser, men hur relevanta är sådana analyser i vår globaliserade värld? De mer energikrävande och allmänt miljöbelastande stegen i tillverkningskedjan utförs i allt större utsträckning i lågprisländer som Kina.
Den svenska byggbranschen, verkstadsindustrin och bilindustrin gör vinster som aldrig förr tack vare billiga komponenter från den koldrivna tillverkningsindustrin i Kina. Men det är Kina som får bära skulden för de ökande koldioxidutsläppen från kinesiskt territorium samtidigt som Sveriges ekonomiska utveckling och välstånd förs fram som ett föredöme för världen.
Om man inte ser annat än hur mycket pengar som flödar i ekonomin är det svårt att inse problemet med utvecklingen i rika länder som vårt. Stora ekonomiska flöden (mätt i BNP) ses ju istället av många som en förutsättning för det förhållandevis goda miljötillståndet i de rika länderna och därmed som något som fattiga länder borde eftersträva. Men när man ser på samma statistiska underlag men fokuserar på hur stora arealer som krävs framgår det att vi konkurrerar med andra människor (och vilda djur) om begränsade globala gemensamma nyttigheter.
Vår energiintensiva ekonomi innebär att vi ockuperar en stor andel av biosfärens förmåga att absorbera koldioxid, vilket gör att andra människor i teorin måste dela på ett mindre utsläppsutrymme. Genom att jämföra våra resursanspråk med biosfärens begränsade produktions- och absorptionsförmåga, tvingar fotavtrycksberäkningarna oss att ompröva vår självbild. Från att ha sett vår egen utveckling som ett föredöme för människor i andra länder måste vi börja fråga oss vad vi håller på med. Hur många Sverige tål egentligen världen?
Det är oroande att våra politiker inte ens har enats om ett 40-procentigt minskningsmål för inhemska utsläpp till 2020. Ännu mer oroande är att de som bromsar gör det utifrån argumentet att ett högre utsläppsmål skulle kunna minska den svenska eller europeiska industrins konkurrenskraft. Inget skulle kunna vara mer fel. Om vi verkligen tar in informationen om vår omvärld förstår vi att Kina och Indien om några decennier oavsett vad vi vill kommer att vara de största ekonomierna globalt. Ska vi över huvud taget vara relevanta handelspartners för dessa ekonomier samtidigt som vi undviker en ekologisk katastrof måste vi utveckla och erbjuda det de behöver mest av allt: kompetens i hur man bygger resurs- och energisnåla samhällen och produktionssystem.
Bästa sättet att utveckla sådan kompetens är att skapa en god hemmamarknad för innovationer och det är just detta som tuffa beslut om utsläppsminskningar kan bidra till. Dessutom, när vi ställer om till material- och energisnåla transportsystem, bostäder och konsumtionsmönster så säkrar vi samtidigt vår framtida välfärd inför de förväntade globala prisstegringarna på energi och råvaror.
Sverige är ett litet land med för stora fotavtryck i dag men med stora möjligheter att utveckla globalt intressanta lösningar för minskade fotavtryck, i rapporten "12 klimatentreprenörer" presenteras några exempel på hur.
Men för att inse nödvändigheten av och marknadspotentialen i sådana innovationer måste våra näringslivsföreträdare och politiker förstå hur världen rör på sig och förändras samt inse de ekologiska begränsningarna. Vi har bara en planet. Skulle alla människor på jorden utveckla lika energi- och materialintensiv livsstil och infrastruktur som vi nu har skulle det behövas nästan tre planeter till för att ta fram alla resurser och absorbera utsläppen.
Vi kan alla bli vinnare i stället för förlorare om vi omedelbart genomför de innovationer i bland annat livsstilar, teknik och samhällsbyggnad som kommer att behövas för att alla världens människor ska kunna leva ett gott liv inom ramen för vad vår enda planet kan erbjuda. Låt oss förbättra oddsen för både vår egen ekonomi och mänskligheten. Bejaka i stället för att bromsa omställningen för en framtid på en planet.
Ståndpunkter:
Under året har ämnen debatterats, kommenterats och fått svar på Kollegas debattsida. Har du något som rör arbetslivet värt att lyfta? Tveka inte att höra av dig till: lina.bjork@kollega.se.
Här är de debattartiklar som lästes av allra flest (hitills) 2025:
Barn är ett fantastiskt livsval för många, men inte det enda sättet att leva ett meningsfullt liv. Kan vi sluta ifrågasätta varandras sätt att leva och förvänta oss samma arbetskapacitet av anställda med och utan barn?, skriver Fanny Widman.
Arbetsgivare skriker efter kompetens men svarar inte ens arbetssökande som lagt tid på ansökningar och tester. Att söka jobb är ett heltidsjobb. Sluta beskriv arbetssökande som lata, och titta istället på hur arbetsgivare rekryterar, skriver Magdalena Ackeberg.
Patienter med en privat vårdsförsäkring ska inte få bättre tillgång till vård än andra patienter. Varför erbjuder fackförbunden något som bidrar till orättvisa, skriver Karin Persson.
Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Som nyutexaminerad går många från dokumenterade betygskriterier och schemalagda lektioner till flytande krav och möjlighet att arbeta var som helst, när som helst. Det skapar stress och ohälsa bland unga, skriver Petra Skoglund.
Jag är en av hundratusentals människor i Sverige som just nu befinner sig mellan jobb. En av många som aldrig trodde att det skulle hända – inte med min drivkraft, mitt engagemang och min positiva inställning. Men nu har jag varit arbetslös i över 100 dagar. Och som ett brev på posten kom nästa smäll: a-kassan sänktes.
Jag vill arbeta. Min ålder är bara en siffra. Men gång på gång får jag känna att arbetsmarknaden ser mig annorlunda bara för att jag har passerat 40. Vad har regeringen – och oppositionen – för konkreta åtgärder för att motverka åldersdiskrimineringen som pågår i det tysta men drabbar i det öppna?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet. Redan för flera år sedan visade forskare vid Uppsala universitet hur personer över 40 år sorteras bort i rekryteringsprocesser – inte för att de saknar kompetens, utan för att de anses vara för gamla. Och ändå har politikerna inte agerat. I stället pratar de gärna om arbetslinjen – som om vi äldre skulle vara problemet. Mats Persson (L) kallar systemet slappt och kravlöst. Men vad hände med ansvarstagandet åt andra hållet?
Åldersdiskriminering är en öppen hemlighet
För många av oss är arbetslösheten inte ett val, utan en konsekvens av ett system som blundar för ålderism. Vi gör allt för att få jobb, men blir ghostade av rekryteringsfirmor och arbetsgivare. Samtidigt sänks vår trygghet, a-kassan, med argumentet att vi inte anstränger oss tillräckligt. Jag vill fråga politiker: Vad exakt är det ni tycker vi borde göra mer av?
Sanningen är att samhället inte har råd att ha oss på avbytarbänken. Fördomarna om oss stämmer inte. Undersökningar från bland annat Feelgood visar att personer över 50 är både piggare och mer engagerade på jobbet än sina yngre kollegor. Ändå får vi inte chansen att visa det.
Jag har varit med och påverkat förut. När jag kämpade med ofrivillig barnlöshet satt jag i styrelsen för IRIS – Infertilas Riksförening – och med hjälp av journalister och starka röster i media förändrade vi lagstiftningen i Sverige. Jag tänker inte vara tyst nu heller.
I Sverige har vi en kultur där ålder ofta ses som ett hinder snarare än en tillgång. Det blir särskilt tydligt när det gäller jobb efter 60. Många äldre som blir arbetslösa får inte ens komma på intervju – trots erfarenhet och vilja att arbeta vidare.
Ge alla generationer en chans att bidra
Varje år tvingas 7 400 personer över 60 år att gå i pension i förtid.
Det kostar dem i snitt 7 000 kronor mindre i pension varje månad.
Och samhället förlorar 11 miljarder kronor per år i BNP i utebliven arbetskraft och skatteintäkter.
Det är inte hållbart.
Vi måste börja värdera erfarenhet – och ge alla generationer en chans att bidra. Samhället förlorar. Individer förlorar. Och det sker medan vi pratar om kompetensbrist och behovet av längre arbetsliv. Det är dags att ta åldersdiskriminering på allvar.
Jag vill arbeta. Jag är inte min ålder. Jag är redo att bidra. Är Sverige redo att ta vara på oss?
/Ann Björklund, arbetslös, men långt ifrån färdig.
Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.
Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.
”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.
Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.
Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.
Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra
Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.
Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.
Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.
Men jag vet bättre nu.
Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.
”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”
Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.
Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.
Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet
Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.
Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.
En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.
Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.
Nu förstår jag.
Småbarnsföräldrar, I salute you.
/Oskar Eklind
