Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Höj åldersgränsen för CSN

Från den dag du fyller 51 år begränsas möjligheten att ta lån från CSN. Samtidigt ställs krav på att jobba längre. Den ekvationen går inte ihop, skriver Monika Hermansson Friedman.
Publicerad
Kuvert från CSN
För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas möjlighet att kompetensutveckla sig. Det blir svårt när CSN-lånet är åldersbaserat, skriver Monika Hermansson Friedman. Foto: TT/Jessica Gow
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vid ingången av fyllda 61 år har du inte rätt till lån eller bidrag från CSN. Vid 51 år fyllda försvagas rätten till lån för utbildning fram till 60 år, enligt Centrala studiestödsnämnden. Dessa åldersgränser går stick i stäv med att vi lever längre, är friskare och förväntas jobba längre. Dessutom försvårar det för dem som fyllt 50 att studera vidare.  Kan det röra sig om ålderism? 

Forskningen visar att vid 50 plus blir det svårare att få ett nytt arbete på grund av ålder, eftersom det förekommer förutfattade meningar om att exempelvis äldre inte är tillräckligt produktiva, okvalificerade, trötta eller tråkiga. Vi pratar om ålderism. World Health Organisation, WHO beskriver att ålderism innefattas av fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade mot personer på grund av deras ålder. 

Varför har äldre från 51 år inte samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig?

Den lagstiftning som finns angående åldersdiskriminering är inte detsamma som begreppet ålderism. Dock finns det en koppling mellan dem. Exempel på ålderism i vardagen är att äldre inte beviljas lån, trots inkomst och möjlighet att betala tillbaka lånet. 

Tillbaka till rättigheten till studiestöd via CSN. Rör det sig om ålderism? Enligt diskrimineringslagen rör det sig inte om diskriminering, det vill säga att det finns ett berättigat syfte. Anledningen är enligt uppgift från CSN att skuldbördan blir för stor för den en äldre individ och risken är att skattekollektivet får stå för notan. Även om övre åldersgränsen höjts ett flertal gånger kvarstår frågan varför äldre från 51 år, inte har samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig. 

Enligt lagen om anställningsskydd kan man jobba till 69 år. Jämförs omställningsstödet hos CSN, riktar det sig till personer från 27 till 62 år med krav på arbetslivserfarenhet för att beviljas stöd. En förutsättning för att gå utbildningen är att det stärker individens position på arbetsmarknaden och möter arbetsmarknadens behov. 

Vid fyllda 61 år begränsas bidraget. Lånet ges som längst till det år man fyller 60 år. Således finns det en begränsning på grund av åldern för studie- och omställningsstödet. Däremot finns ingen åldersbegränsning att söka sig till högre studier.

Trenden är att vi blir äldre i allt vi gör

För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas arbete och åldersdiskriminering förebyggas. För individen innebär det att bygga vidare på sitt humankapital och göra sig anställningsbar. Ett sätt att göra det är att läsa vidare på högskola eller universitet. I Sverige är genomsnittsåldern 28 år för att ta en kandidatexamen och trenden är att vi blir äldre i allt vi gör. En ålder på 51 år är relativt ungt för att begränsa de ekonomiska förutsättningarna. Dessa individer har ett långt arbetsliv kvar, närmare 18 år om de jobbar till 69 år.

Ålder bör inte hindra våra utbildningsmöjligheter, kompetensutveckling eller omställning till karriärväxling. Enligt mitt tycke är det aldrig för sent att utveckla så länge nyfikenheten och motivationen finns där. Hindret kan vara de ekonomiska förutsättningarna eller eventuell den ålderism som råder. Är det inte dags att höja den övre åldersgränsen nu? 

/Monika Hermansson Friedman, som har läst organisations och personalutvecklingsprogrammet  i mogen ålder.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hoppade av och valde friheten

Efter nio månader skrev jag ut mig från Arbetsförmedlingen. Meddelade a-kassan att tack, men nej tack. Det var inte ett enkelt beslut. Varken ekonomiskt eller mentalt. Men alldeles, alldeles livsnödvändigt.
Åsa Hanell Publicerad 3 februari 2026, kl 09:15
Arbetsförmedlingens app i mobilen
Att söka hundratals jobb utan att någonsin komma fram till micken och berätta vad jag kan bidra med är tärande på självkänslan, skriver Åsa Hanell.

Foto: Magnus Lejhall/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När jag efter en avgångslösning från mitt fasta journalistjobb sedan 25 år tillbaka, började söka jobb på allvar, var jag övertygad om att det inte skulle vara helt lätt att få ett nytt jobb – men inte omöjligt. Så fel jag hade.

När ”lönen” slutade betalas ut skrev jag in mig på Arbetsförmedlingen och kontaktade a-kassan. Då drogs de första skruvarna åt. Samtidigt som gigantiska hål i vårt välfärdssystem blev synliga.

Åsa Hanell arbetslös

Villkor som jag inte trodde var möjliga uppdagades. Eftersom jag tidigare arbetat med författarverksamhet tvingades jag skriva under en försäkran för att få ersättning från a-kassan. För att jag ska ha rätt till ersättning måste min författarverksamhet upphöra definitivt, det går nämligen inte att avgöra när en författare är arbetslös eftersom det inte finns något som kan styrka eventuellt arbete.

Vad som definierar författares arbete framgår dock inte på blanketten som de vill att jag ska skriva under för att försäkra att jag inte bedriver någon författarverksamhet.

Så jag ringde och frågade.

– Hej, är det ok om jag i tanken har en bokidé som jag planerar att någon gång i framtiden göra verklighet av?

Det blev tyst i luren.

– Är det okej att jag går på Bokmässan?

– … Du menar som privatperson?

– Ja.

– Det är nog bäst att du kollar med oss först.

Efter mycket om och men fick jag i alla fall fortsätta bedriva verksamhet i min enskilda firma. Trots att a-kassan vid flera tillfällen sa att det inte var möjligt, att jag skulle tvingas avveckla den eller allra minst lägga den vilande. Jag hade lagen på min sida.

Jag kände mig rättslös och chanslös

Det absolut ingen upplyste mig om var däremot att i samma sekund som jag valde att fortsätta driva företag så förlorade jag min SGI. Inte heller det trodde jag var möjligt, så jag kontaktade en SGI-specialist på Försäkringskassan, som i sin tur undersökte saken. Det var ingen som ställt frågan före mig.

Det visade sig att ”Den som fortfarande arbetar i ett eget företag kan inte betraktas som delvis arbetslös, bland annat eftersom arbete i eget företag inte på samma sätt kan vara avtalat att ske i någon viss omfattning.”

Och jag som trodde att det var exakt det jag och a-kassan kommit överens om. Moment 22.

Jag kunde överklaga beslutet. Men jag orkade inte. Jag kände mig rättslös och chanslös. Och eftersom min enskilda firma drar in minimalt med pengar kommer jag aldrig mer ha råd att vara sjuk.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken, utan att för en enda levande människa få berätta om vad jag kan bidra med.

Så jag stämplade och sökte jobb. Hundratals. Utan att komma fram till micken.

Att gå från uppskattad välutbildad anställd till persona non grata från i princip ena dagen till den andra. Ofattbart. Kompetensdumpningen är total. Och måste, misstänker jag, även vara en nationalekonomisk katastrof.

Arbetsförmedlingen ville att jag skulle söka fler jobb längre bort inom andra yrken och jag undrade stilla i mitt inre om jag skulle få det där jobbet som socionom i Kiruna.

De ville att jag skulle gå en arbetsmarknadsutbildning. Jag hittade en som var relevant och klickade på länken ”Mer info”. Den funkade inte. Jag mejlade utbildaren, men fick inget svar. Jag sket i det.

OM jag deltagit i en arbetsmarknadsutbildning hade jag dessutom förlorat ett antal tusenlappar varje månad eftersom jag var inskriven under de gamla villkoren, men skulle skrivas in under de nya när utbildningen var klar. Efter några veckor.

Det var nu jag på allvar började fundera på att skriva ut mig från Arbetsförmedlingen. Sa jag att jag betalat in till a-kassan i 42 år utan att ta ut en endast dag förrän nu?

Det blir inte fett men fritt

Men jag kände mig jagad, övervakad och misstrodd. Stämplad som lat och för gammal. Jag höll på att fastna i ett system som begränsade mig, dödade min kreativitet och gjorde mig till någon jag inte är.

Så jag skrev ut mig. Axlarna sjönk. Andningen blev lugnare. Känslan av att vara jagad försvann. Det blir inte fett men fritt. Jag klarar mig.

Väl medveten om att alla inte har den möjligheten utan tvingas hunsas runt i ett system där kraftigt försämrade villkor ska göra arbetslösa mindre lata. Om vi inte genast ser till att reparera vårt skyddsnät har vi snart inga skyddsnät kvar – bara övervakningssystem.

Det är inte värdigt Sverige 2026. 

/Åsa Hanell