Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Höj åldersgränsen för CSN

Från den dag du fyller 51 år begränsas möjligheten att ta lån från CSN. Samtidigt ställs krav på att jobba längre. Den ekvationen går inte ihop, skriver Monika Hermansson Friedman.
Publicerad
Kuvert från CSN
För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas möjlighet att kompetensutveckla sig. Det blir svårt när CSN-lånet är åldersbaserat, skriver Monika Hermansson Friedman. Foto: TT/Jessica Gow
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vid ingången av fyllda 61 år har du inte rätt till lån eller bidrag från CSN. Vid 51 år fyllda försvagas rätten till lån för utbildning fram till 60 år, enligt Centrala studiestödsnämnden. Dessa åldersgränser går stick i stäv med att vi lever längre, är friskare och förväntas jobba längre. Dessutom försvårar det för dem som fyllt 50 att studera vidare.  Kan det röra sig om ålderism? 

Forskningen visar att vid 50 plus blir det svårare att få ett nytt arbete på grund av ålder, eftersom det förekommer förutfattade meningar om att exempelvis äldre inte är tillräckligt produktiva, okvalificerade, trötta eller tråkiga. Vi pratar om ålderism. World Health Organisation, WHO beskriver att ålderism innefattas av fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade mot personer på grund av deras ålder. 

Varför har äldre från 51 år inte samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig?

Den lagstiftning som finns angående åldersdiskriminering är inte detsamma som begreppet ålderism. Dock finns det en koppling mellan dem. Exempel på ålderism i vardagen är att äldre inte beviljas lån, trots inkomst och möjlighet att betala tillbaka lånet. 

Tillbaka till rättigheten till studiestöd via CSN. Rör det sig om ålderism? Enligt diskrimineringslagen rör det sig inte om diskriminering, det vill säga att det finns ett berättigat syfte. Anledningen är enligt uppgift från CSN att skuldbördan blir för stor för den en äldre individ och risken är att skattekollektivet får stå för notan. Även om övre åldersgränsen höjts ett flertal gånger kvarstår frågan varför äldre från 51 år, inte har samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig. 

Enligt lagen om anställningsskydd kan man jobba till 69 år. Jämförs omställningsstödet hos CSN, riktar det sig till personer från 27 till 62 år med krav på arbetslivserfarenhet för att beviljas stöd. En förutsättning för att gå utbildningen är att det stärker individens position på arbetsmarknaden och möter arbetsmarknadens behov. 

Vid fyllda 61 år begränsas bidraget. Lånet ges som längst till det år man fyller 60 år. Således finns det en begränsning på grund av åldern för studie- och omställningsstödet. Däremot finns ingen åldersbegränsning att söka sig till högre studier.

Trenden är att vi blir äldre i allt vi gör

För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas arbete och åldersdiskriminering förebyggas. För individen innebär det att bygga vidare på sitt humankapital och göra sig anställningsbar. Ett sätt att göra det är att läsa vidare på högskola eller universitet. I Sverige är genomsnittsåldern 28 år för att ta en kandidatexamen och trenden är att vi blir äldre i allt vi gör. En ålder på 51 år är relativt ungt för att begränsa de ekonomiska förutsättningarna. Dessa individer har ett långt arbetsliv kvar, närmare 18 år om de jobbar till 69 år.

Ålder bör inte hindra våra utbildningsmöjligheter, kompetensutveckling eller omställning till karriärväxling. Enligt mitt tycke är det aldrig för sent att utveckla så länge nyfikenheten och motivationen finns där. Hindret kan vara de ekonomiska förutsättningarna eller eventuell den ålderism som råder. Är det inte dags att höja den övre åldersgränsen nu? 

/Monika Hermansson Friedman, som har läst organisations och personalutvecklingsprogrammet  i mogen ålder.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen