Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Höj åldersgränsen för CSN

Från den dag du fyller 51 år begränsas möjligheten att ta lån från CSN. Samtidigt ställs krav på att jobba längre. Den ekvationen går inte ihop, skriver Monika Hermansson Friedman.
Publicerad
Kuvert från CSN
För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas möjlighet att kompetensutveckla sig. Det blir svårt när CSN-lånet är åldersbaserat, skriver Monika Hermansson Friedman. Foto: TT/Jessica Gow
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vid ingången av fyllda 61 år har du inte rätt till lån eller bidrag från CSN. Vid 51 år fyllda försvagas rätten till lån för utbildning fram till 60 år, enligt Centrala studiestödsnämnden. Dessa åldersgränser går stick i stäv med att vi lever längre, är friskare och förväntas jobba längre. Dessutom försvårar det för dem som fyllt 50 att studera vidare.  Kan det röra sig om ålderism? 

Forskningen visar att vid 50 plus blir det svårare att få ett nytt arbete på grund av ålder, eftersom det förekommer förutfattade meningar om att exempelvis äldre inte är tillräckligt produktiva, okvalificerade, trötta eller tråkiga. Vi pratar om ålderism. World Health Organisation, WHO beskriver att ålderism innefattas av fördomar, diskriminering och ohälsosamma strukturer riktade mot personer på grund av deras ålder. 

Varför har äldre från 51 år inte samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig?

Den lagstiftning som finns angående åldersdiskriminering är inte detsamma som begreppet ålderism. Dock finns det en koppling mellan dem. Exempel på ålderism i vardagen är att äldre inte beviljas lån, trots inkomst och möjlighet att betala tillbaka lånet. 

Tillbaka till rättigheten till studiestöd via CSN. Rör det sig om ålderism? Enligt diskrimineringslagen rör det sig inte om diskriminering, det vill säga att det finns ett berättigat syfte. Anledningen är enligt uppgift från CSN att skuldbördan blir för stor för den en äldre individ och risken är att skattekollektivet får stå för notan. Även om övre åldersgränsen höjts ett flertal gånger kvarstår frågan varför äldre från 51 år, inte har samma ekonomiska rättigheter att kompetensutveckla sig. 

Enligt lagen om anställningsskydd kan man jobba till 69 år. Jämförs omställningsstödet hos CSN, riktar det sig till personer från 27 till 62 år med krav på arbetslivserfarenhet för att beviljas stöd. En förutsättning för att gå utbildningen är att det stärker individens position på arbetsmarknaden och möter arbetsmarknadens behov. 

Vid fyllda 61 år begränsas bidraget. Lånet ges som längst till det år man fyller 60 år. Således finns det en begränsning på grund av åldern för studie- och omställningsstödet. Däremot finns ingen åldersbegränsning att söka sig till högre studier.

Trenden är att vi blir äldre i allt vi gör

För att äldre arbetstagare ska kunna stanna kvar längre i arbetslivet måste det finnas arbete och åldersdiskriminering förebyggas. För individen innebär det att bygga vidare på sitt humankapital och göra sig anställningsbar. Ett sätt att göra det är att läsa vidare på högskola eller universitet. I Sverige är genomsnittsåldern 28 år för att ta en kandidatexamen och trenden är att vi blir äldre i allt vi gör. En ålder på 51 år är relativt ungt för att begränsa de ekonomiska förutsättningarna. Dessa individer har ett långt arbetsliv kvar, närmare 18 år om de jobbar till 69 år.

Ålder bör inte hindra våra utbildningsmöjligheter, kompetensutveckling eller omställning till karriärväxling. Enligt mitt tycke är det aldrig för sent att utveckla så länge nyfikenheten och motivationen finns där. Hindret kan vara de ekonomiska förutsättningarna eller eventuell den ålderism som råder. Är det inte dags att höja den övre åldersgränsen nu? 

/Monika Hermansson Friedman, som har läst organisations och personalutvecklingsprogrammet  i mogen ålder.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ensamhet påverkar arbetslivet

Många tjänstemän jobbar som ensamma öar på distans. Det påverkar både motivation och prestation. Men det går att bryta isoleringen, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad 18 mars 2025, kl 06:00
Människor sitter och fikar kring ett bord
Ett sätt att bryta ensamheten är att skapa gemensamma möteszoner så som fikahörnor, skriver Antoni Lacinai. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ensamhet kan förklaras som en ”ofrivillig social isolering”. Den drabbar inte bara unga och gamla utan också människor i arbetslivet. Pandemin och distansarbetet är en av orsakerna, då medarbetare förlorade den fysiska närheten till arbetslaget och många chefer visade sig oförmögna att skapa vi-känsla digitalt. 

Många känner sig utanför, särskilt de som jobbar på distans medan deras kollegor sitter ihop. Det riskerar att bli ett A-lag och ett B-lag.  Digitala verktyg möjliggör kommunikation över kontinenter, men de kan inte ersätta den spontana interaktion som uppstår vid kaffemaskinen eller under ett lunchsamtal. Vi går miste om social näring när fika-snacket är borta. 

 Långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen

Statistik från Gallup visar att 20 procent av alla anställda känner sig ensamma på daglig basis. Forskning visar att långvarig ensamhet har samma hälsorisker som 15 cigaretter om dagen. När människor känner sig ensamma aktiveras hjärnans överlevnadsmekanismer, vilket leder till stress, minskad motivation, ökad psykisk ohälsa och utbrändhet. 

På arbetsplatsen är konsekvenserna tydliga: kreativitet och produktivitet sjunker, medan personalomsättningen stiger​​. Den trygghet som krävs för att en medarbetare ska våga bidra försvinner. Många söker nytt jobb där de hoppas få vara en del av laget. 

Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen

Går det att göra något åt? Ja självklart. Vi-känsla, motivation och engagemang är framgångsfaktorer för företag och organisationer.  Arbetsgivare har både etiskt och affärsmässigt ansvar att motverka ensamhet på arbetsplatsen. Det handlar inte bara om att ha en after work en gång i månaden eller spela rundpingis på fredagar (gör gärna det också), utan om att bygga en vi-kultur där medarbetarna trivs tillsammans och presterar som ett lag. Då är det inte hållbart om flera känner sig utanför gruppen. 

Här är fyra hörnstenar för dig som vill minimera den ofrivilliga ensamheten på din arbetsplats:

Bygg ”vi-känslan”: Skapa möjligheter för medarbetare att mötas, både digitalt och fysiskt. Det kan handla om allt från gemensamma projekt med grupparbeten, till  frukostar och fika-stunder. Forskning visar att när team får möjlighet att lära känna varandra ökar både samarbetet och produktiviteten.

Utveckla empatin hos era chefer: Chefer som visar empati har mycket högre medarbetarengagemang. Genom att vara närvarande, inlyssnande och uppmuntrande kan de göra stor skillnad. 

Designa arbetsplatser för gemenskap: Ni som väljer att minska kontorsytor bör hitta en balans mellan tysta rum för djuparbete, och ytor som främjar skapar ”slumpmässig social interaktion” liksom samarbete. Lounger, möteszoner, fikahörnor. Allt detta gör människor mindre isolerade. 

Lämna ingen ensam. Ha radarn på hela tiden och skanna efter dem som verkar bli isolerade. Ta med den nya på lunch. Ring din distanskollega. Bjud in den tysta i diskussionen. Visa uppskattning. Fråga om råd. Ge av din tid.  

Att motverka ensamhet är inte bara en investering i människorna, utan också i företagets framtid. Om du skapar en miljö där människor känner sig inkluderade och värdefulla, kan ni inte bara förbättra resultatet utan också skapa arbetsplatser som attraherar och behåller talanger.

Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert