Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Har du förlagt ditt civilkurage?

Vem är du på jobbet när chefen fattat ett dåligt beslut, kollegan luktar sprit eller din närmsta bordsgranne mår dåligt? Det är dags att använda vår inre visselblåsarfunktion, skriver Susanna Linder.
Publicerad
Visselpipa till vänster, Susanna Linder till höger
Undvik skitsnack i korridorerna och våga ta det jobbiga samtalet om det som skaver, skriver Susanna Linder. Foto: Shutterstock/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När tisslandet och tasslandet på arbetsplatsen eskalerar, vem är du då? Eller mer korrekt: Vem blir du då? Du vet korridorsnacket: det ryggradslösa, taskiga, nesliga och vedervärdiga surret om vem som ska till galgen, vilken chef som är  dum i huvudet, vilken enhet som fuskar eller smörar, eller vilken kollega som är full på jobbet varje dag.

”Har du hört? Har du sett? Han har ju någon diagnos, nä du han har tre!”

”Hon är ju inte klok, akta dig för henne.”

”Varför togs det där korkade beslutet på mötet igår? Det är ju verkligen ingen som gillar det. Samma varje gång!”

”Jag jobbar inte med Malte, han är ju spritt språngande galen, så chefen låter mig slippa passen med honom höhö!”

”Vilken jädra cirkus, men det finns ju en ny visselblåsarlag! Kanon, vi använder den!”

Hallå STOPP!

Jag tror inte på det där anonyma tugget helt enkelt. Varför? För att jag i min yrkesroll och hela mitt arbetsliv mött både chefer och medarbetare från alla möjliga branscher, som uppgivet tagit sig för pannan och sagt: ”Vi kände ju att nåt var fel. Om vi bara vågat agera, om vi bara visste vad vi skulle gjort, om vi bara kunnat göra annat än att skitsnacka.... så hade de där anställda aldrig gått in i sjukskrivning.”

Om vi bara vågat agera

Jag tror inte på att hemlighålla hur illa min kollega far. Jag tror inte på att hemlighålla hur illa jag själv far. Så långt det är möjligt är transparens ofta det bästa kortet att dra, även om det är läskigt. Men du, jag har goda nyheter. Du är vuxen nu. Du fixar det.

Skyddsombud och visselblåsning bör användas rätt. Visselblåsarfunktionen ska kunna användas i de fall där det inte hjälper att rapportera internt om missförhållanden eller oegentligheter. Så betänk både en och två gånger om du först inte kan steppa upp själv.

Om du inte kan, vill, eller vågar ta steget själv, be en kollega om hjälp, eller, om din egen chef enligt dig inte tar till sig feedback i ett direkt samtal, varför inte diskutera med annan chef eller HR? Det är tillåtet. Och ibland, gud förbjude, kan det visa sig att det är du själv som fått saker om bakfoten. Så intelligent då om du vågat ta dialogen – och inte visslingen -  som det allra första instrumentet.

När vi agerar i stunden kan det kännas som vi räddar någons liv

Som anställd har vi underliggande skyldigheter i vår anställning som bland annat handlar om att vi alla har ett ansvar för att bidra till en god arbetsmiljö på arbetsplatsen. Det är inte i första hand skyddsombudens uppgift utan ligger främst och tydligt på var och en av de anställda, inklusive chefer. Du liksom jag behöver kavla upp för att se till att vi själva och våra kollegor mår och presterar så bra vi kan på jobbet tillsammans. Det är tyvärr inte valbart. Och du är inte för fin för det. Gillar du inte uppgiften så kanske du kan starta en enskild firma där du bara ansvarar för dig själv och dina later.

Så kom igen. Vi behöver förbi den där skämskuddegränsen av att behöva konfrontera det som är utmanande. Du är inte tre år längre. Vi behöver alla träna oss i att göra det som är rätt, innan det gått för långt. När motivation, prestation eller hälsa sviktar, ser vi det hos varandra. Vi ser konflikter och beroenden. Om vi bara öppnar korpgluggarna, erkänner skavet och agerar, i samma stund tror vi också på att vi kan göra någon slags skillnad.

Och när vi i stunden agerar, kan det ibland kännas som vi räddar någons liv. Har du prövat?

 Om ni inte pratar så gräver ni er egen grav

Du och din insats är viktig, oberoende din roll på jobbet. Om du själv mår så pass dåligt att din arbetsprestation påverkas negativt över tid, och varken du själv eller din chef mäktar med att prata om det, så gräver ni er egen grav. Om det är din kollega som över en längre tid har mått dåligt eller värre, är den som förstör för andra på arbetet, vem vill du då vara? Omtanke genom rak kommunikation och ett fördelat ansvar på chef och medarbetare skapar sunda kulturer och positiv handlingskraft. Hur svårt det än kan tyckas.

Nu ökar sjukskrivningstalen igen. Har vi hört det förut? Efter pandemin är det fler och fler arbetsgivare som famlar efter vad som är bra och vad som är rätt för människor i allmänhet och verksamheten i synnerhet. Det spelar ingen roll om du är chef eller medarbetare: innan du visslar rakt ut så pröva först vissla in dig själv. Leta upp ditt civilkurage. Var den som står rakryggad och våga bemöt en utmanande situation eller en människa som råkar ha det värre än du. Allt annat är ovärdigt.

/Susanna Linder, vd och delägare i Arendra

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Jag hade gett allt för en vabdag i november

Ett sånt vabdygn jag hatade. Vad hade jag gett för att få uppleva det igen? Bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet, skriver Ann-Christin Gavén.
Publicerad 18 november 2025, kl 09:15
 JESSICA GOW / TT
Ann-Christin Gavén Foto: Jessica Gow/TT JESSICA GOW / TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En grå novembermorgon för många år sedan sitter jag i hallen med en blöt overall i knät, en treåring med feber i famnen och en mobiltelefon som vibrerar tyst på köksbordet. Jag ska egentligen föreläsa hos en viktig kund idag. Föreläsningen är viktig, kunden har flugit in medarbetare från hela landet, och jag är inte längre bara mamma – jag är också någon som ”måste leverera”. Tanken slår mig, om jag hittar lite Alvedon, lämnar på dagis och låtsas som ingenting? (Det hände ibland, jag erkänner). 

Jag minns att jag tänkte: Hur gör alla andra? Går de till jobbet ändå? Lämnar de barnet med feber hos någon?

Jag försöker mejla, boka om, skicka några filer, hålla ihop. Men jag är varken där eller här. Jag är mitt i. Det dåliga samvetet för hur detta ska drabba kunden och kollegan om jag inte är där gnager i hela kroppen och hjärnan försöker desperat att tänka ut vad som är ”rätt”, medan mitt hjärta försöker hålla ihop sprickorna som börjat bildas. 

Vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap betraktas som ett störningsmoment 

 

Och om jag kunde resa tillbaka till den morgonen – till hallgolvet, till febern, till de långsamma andetagen från ett barn som somnat mot min axel – då hade jag stannat där. På riktigt.

Jag skriver inte detta med bitterhet, utan med den sortens efterklokhet som bara kommer när barnen blivit större och man inser att det man trodde var bråttom – oftast inte var det.

Men jag skriver också med en viss ilska. För vi har skapat ett arbetsliv där föräldraskap fortfarande betraktas som ett störningsmoment i effektiviteten. Där ”jag är hemma med sjukt barn” sägs med ursäkt i rösten. Där medarbetare förväntas vara tillgängliga, produktiva och lugna – mitt i vab, sömnbrist och livslogistik på nivå avancerat Excel.

Jag har mött hundratals anställda, ledare och chefer som bär på skuld och stress i hemlighet. De loggar in på möten från barnets sängkant. De svarar på mejl med sjukt barn i famnen. De säger att det ”går bra” – fast kroppen är på gränsen, familjen pressad och hjärtat fullt av dubbel lojalitet.

Att vara förälder är något du får lösa på din fritid

När vi normaliserar detta, sänder vi ut ett budskap: Att vara förälder är något du får lösa på din fritid. Men vab är inte fritid. Det är omsorgsarbete. Det är arbetsliv. Det är ett samhällsbärande ansvar – som fortfarande inte får plats i möteskalendrar eller prestationskulturer.

Jag tror inte lösningen är fler tips om balans, appar eller smartare planering. Jag tror att vi behöver prata om värderingar. Det borde stå i varje ledarskapspolicy, onboardingdokument och organisationsvärdegrund: Hos oss får man vara både förälder och proffs. Hos oss räknas också tiden med ett barn i feber. Hos oss är det mänskliga inte ett avbrott – utan en grundförutsättning. 

En uppmaning till arbetsgivare, chefer och kollegor:

  • Sluta se vab som ett störningsmoment.
  • Sluta förvänta er 50 procent insats från en 100 procent stressad förälder.
  • Och sluta hylla den som ”jobbar ändå” – ni riskerar att förstärka en kultur där människor pressas till ohälsa.

Säg istället:

”Ta hand om ditt barn. Vi ses när du är tillbaka.”

Det är inte bara empatiskt. Det är ledarskap. Och det bygger lojalitet på riktigt. Du som jonglerar vab, Teams, deadlines, barn med feber och självsnack som låter ungefär: "Jag måste bara få klart det här först..."

Jag har varit du.
Jag minns känslan i magen när jag hörde barnets hosta vid frukostbordet. Pulsen när termometern visade 38,7 – och jag visste att jag inte kunde stanna hemma ”i dag också”.

Då kändes jobbet som det viktigaste. Mötet, leveransen, förväntningarna, ”jag ska bara”.

Men vet du?
Jag hade gett allt för att få gå tillbaka till en vanlig grå novembermorgon. Ett sådant där vab-dygn jag hatade. Och bara få sitta där – med ett barn som sover i famnen, varm panna mot halsen – och inte känna stress. Bara vara där. I det lilla. För det var aldrig ”inget särskilt”. Det var livet.

Ditt jobb är viktigt. Men inte viktigast. Du är inte dålig på att prioritera. Du är bara mitt i det omöjliga. När du är hemma med ett sjukt barn – stanna där med hela dig, om du kan. Och om du inte kan? Då behöver det inte vara du som ska ändra dig. Kanske är det systemet som behöver förstå bättre.

Jag tänker att det borde stå i alla jobbeskrivningar:

Ibland kommer ditt barn att ha feber. Då behöver du vara människa först, medarbetare sen. Det är inte ett avbrott i produktiviteten. Det är ett kvitto på att du är levande.

Till dig med barn i famnen och jobbdator i tankarna:
Du gör det bästa du kan. Och det är nog.

/Ann-Christin Gavén, organisationspsykolog, konfliktlösare och VD