När tisslandet och tasslandet på arbetsplatsen eskalerar, vem är du då? Eller mer korrekt: Vem blir du då? Du vet korridorsnacket: det ryggradslösa, taskiga, nesliga och vedervärdiga surret om vem som ska till galgen, vilken chef som är  dum i huvudet, vilken enhet som fuskar eller smörar, eller vilken kollega som är full på jobbet varje dag.

”Har du hört? Har du sett? Han har ju någon diagnos, nä du han har tre!”

”Hon är ju inte klok, akta dig för henne.”

”Varför togs det där korkade beslutet på mötet igår? Det är ju verkligen ingen som gillar det. Samma varje gång!”

”Jag jobbar inte med Malte, han är ju spritt språngande galen, så chefen låter mig slippa passen med honom höhö!”

”Vilken jädra cirkus, men det finns ju en ny visselblåsarlag! Kanon, vi använder den!”

Hallå STOPP!

Jag tror inte på det där anonyma tugget helt enkelt. Varför? För att jag i min yrkesroll och hela mitt arbetsliv mött både chefer och medarbetare från alla möjliga branscher, som uppgivet tagit sig för pannan och sagt: ”Vi kände ju att nåt var fel. Om vi bara vågat agera, om vi bara visste vad vi skulle gjort, om vi bara kunnat göra annat än att skitsnacka.... så hade de där anställda aldrig gått in i sjukskrivning.”

Jag tror inte på att hemlighålla hur illa min kollega far. Jag tror inte på att hemlighålla hur illa jag själv far. Så långt det är möjligt är transparens ofta det bästa kortet att dra, även om det är läskigt. Men du, jag har goda nyheter. Du är vuxen nu. Du fixar det.

Skyddsombud och visselblåsning bör användas rätt. Visselblåsarfunktionen ska kunna användas i de fall där det inte hjälper att rapportera internt om missförhållanden eller oegentligheter. Så betänk både en och två gånger om du först inte kan steppa upp själv.

Om du inte kan, vill, eller vågar ta steget själv, be en kollega om hjälp, eller, om din egen chef enligt dig inte tar till sig feedback i ett direkt samtal, varför inte diskutera med annan chef eller HR? Det är tillåtet. Och ibland, gud förbjude, kan det visa sig att det är du själv som fått saker om bakfoten. Så intelligent då om du vågat ta dialogen – och inte visslingen -  som det allra första instrumentet.

Som anställd har vi underliggande skyldigheter i vår anställning som bland annat handlar om att vi alla har ett ansvar för att bidra till en god arbetsmiljö på arbetsplatsen. Det är inte i första hand skyddsombudens uppgift utan ligger främst och tydligt på var och en av de anställda, inklusive chefer. Du liksom jag behöver kavla upp för att se till att vi själva och våra kollegor mår och presterar så bra vi kan på jobbet tillsammans. Det är tyvärr inte valbart. Och du är inte för fin för det. Gillar du inte uppgiften så kanske du kan starta en enskild firma där du bara ansvarar för dig själv och dina later.

Så kom igen. Vi behöver förbi den där skämskuddegränsen av att behöva konfrontera det som är utmanande. Du är inte tre år längre. Vi behöver alla träna oss i att göra det som är rätt, innan det gått för långt. När motivation, prestation eller hälsa sviktar, ser vi det hos varandra. Vi ser konflikter och beroenden. Om vi bara öppnar korpgluggarna, erkänner skavet och agerar, i samma stund tror vi också på att vi kan göra någon slags skillnad.

Och när vi i stunden agerar, kan det ibland kännas som vi räddar någons liv. Har du prövat?

Du och din insats är viktig, oberoende din roll på jobbet. Om du själv mår så pass dåligt att din arbetsprestation påverkas negativt över tid, och varken du själv eller din chef mäktar med att prata om det, så gräver ni er egen grav. Om det är din kollega som över en längre tid har mått dåligt eller värre, är den som förstör för andra på arbetet, vem vill du då vara? Omtanke genom rak kommunikation och ett fördelat ansvar på chef och medarbetare skapar sunda kulturer och positiv handlingskraft. Hur svårt det än kan tyckas.

Nu ökar sjukskrivningstalen igen. Har vi hört det förut? Efter pandemin är det fler och fler arbetsgivare som famlar efter vad som är bra och vad som är rätt för människor i allmänhet och verksamheten i synnerhet. Det spelar ingen roll om du är chef eller medarbetare: innan du visslar rakt ut så pröva först vissla in dig själv. Leta upp ditt civilkurage. Var den som står rakryggad och våga bemöt en utmanande situation eller en människa som råkar ha det värre än du. Allt annat är ovärdigt.

/Susanna Linder, vd och delägare i Arendra